Vattentätt

 

Om man nu skall hitta något positivt med en dag som denna, då regnet öser ner och det är typ +5 grader, så kunde det kanske då vara vattentäta kläder.

Ut med hunden bör man ju gå oberoende av väder. Så jag är mer än nöjd med min Haglöfsdräkt som jag har haft nu i snart fyra år. Säkert börjar den släppa igenom vatten i nåt skede, men en dryg timme, som idag, i hällregn, håller den mig helt torr.

Och mina nya vandringskängor. Dom var också ett verkligt bra köp. Där kan jag klafsa på längs blöta skogsvägar och vattendränkta mossar och ändå  vara helt torrskodd när jag kommer hem. 

Majsan fick också sin fina, röda regnjacka på sig när vi gick. Men hon hade helt tydligt gett sig f.. på att få den av sig. Tre, fyra gånger kastade hon sig på rygg på åkrar och dikeskanter och rullade sig av och an och runt, runt. Så hon var helt svart och lerig på huvud och hals. 

Och till sist hoppade hon ner i ett djupt dike. Jackan var lika blöt undertill som ovanpå, så det var bara att klä den av henne. Den vägde ju flera kilo. Jippii tyckte Maya, där slapp jag den! 

 

 

Publicerad 26.04.2016 kl. 20:29

Säsongöppningar

 

Idag har vi öppnat grillsäsongen. Med nästan hela familjen samlad. Hanna väntar vi ju på ännu en vecka:) 

Lucas fixade äkta bernaisesås, och den passade alldeles utmärkt till grillbiffarna. Mums.

Innan maten hann jag jobba en god stund i trädgården. Krafsade och krattade i rabatterna. Och plockade ett antal snäckor igen. Blää. Så jag AVSKYR dem!

Har nog ännu en hel del kvar att städa upp här på gården. Det är bara så att vardagskvällarna inte är tillräckligt långa för att jag ska ta mig tid till att jobba där ute. Det behövs lediga veckoslutsdagar för att få nåt gjort.

Igår var inte en sådan dag. Då skulle först en del ärenden uträttas i stan. Och på eftermiddagen körde vi iväg till Hfors för att gå på konsert på Borgbacken. Där var det säsongöppning och Lucas uppträdde på utomhusestraden. Han har sedan i vintras spelat med i bandet tillsammans med Anna Abreu.

 

 

Det var ju inte varmt precis. Men det höll upp. Och jag var rustad med tjock vinterjacka. Efteråt gick vi en liten parkrunda i storstan med Maya. Det gillar hon mycket. 

 

 

Hundar får inte komma in på området, så hon väntade snällt i bilen. Hon är så van vid det och Kims bil är rymlig, så det går jättebra. 

 

 

 

Publicerad 24.04.2016 kl. 20:47

Norma

 

 

Sofi Oksanens roman "Puhdistus" är fortfarande en av mina bättre läsupplevelser någonsin. Både vad gäller själva berättelsen, men också för att jag fascinerades så av hennes språk. Efter den har jag läst alla hennes romaner.

"Norma" skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. Den handlar inte om Estland. Inte heller om några historiska händelser.

 

                           

 

Huvudpersonen Norma är en ung kvinna som i början av boken begraver sin mamma. Hon dog efter att ha kastat sig framför metron vid Sörnäs station. Ett tragiskt självmordsfall. Ser det ut som.

Under dagarna och veckorna som följer kommer Norma ändå att upptäcka att det fanns en massa hemligheter i mammans liv som hon inte haft någon aning om. Fast de två stod varandra mycket nära.

Normas egen hemlighet är också av det mera spektakulära slaget. Hennes hår växer nämligen metervis i dygnet och det måste klippas flera gånger per dag. En ärftlig åkomma som kallas hypertrikos.

Hår och hårförlängningar spelar här en central roll. Men hårbusinessen visar sig ändå bara vara en täckmantel för den betydligt mörkare och ruggigare verksamhet som litet i gången avslöjas. Både för oss läsare och för Norma.

Det är dubbelspel på många fronter. Galenskap och grymhet. En del övernaturliga inslag. Och alla möjliga kopplingar och förvecklingar som nystas upp efter hand. Ibland är det litet svårt att veta om man verkligen uppfattat allt rätt? Eller om man missat något innan? Om det beror på att jag trots allt inte är så van att läsa på finska?

Men ändå tycker jag liksom tidigare att Sofi Oksanen skriver så otroligt snyggt. Det flyter så lätt. Och boken är spännande ända till sista sidan. Slutet är ändå av det slaget att man gärna skulle vilja veta hur det går för huvudpersonen Norma. En fortsättning?

 

 

 

 

 

Publicerad 20.04.2016 kl. 20:43

En mammas oro

 

Så gott som varje gång det blir tal om Hannas och hennes resäventyr får jag frågan om jag som mamma inte är jätteorolig? Eller hur jag har vågat låta henne resa iväg ensam? Och till länder så långt borta som Sydamerika. Eller till de mera okända länderna i Asien för den delen. 

Jaa, vad kan jag svara? Det har ju aldrig varit direkt tal om att skall vi våga låta henne göra som hon vill? Eller försöka hindra henne?

Hon hade ju bestämt sig. Hon är myndig. Och hon hade tjänat ihop pengarna själv. Inte mycket att göra då inte. För att försöka övertala henne att ändra sina planer.

Och aldrig att jag skulle ha velat stoppa henne från att förverkliga sina drömmar. Det ser jag verkligen inte som ett alternativ. Inte för något av mina barn. 

Men så klart har jag känt oro nu som då. Har konstaterat att gränsen går vid drygt två dygn efter den senaste kontakten. Efter det whatsappar jag nog för att kolla var hon är och att allt är ok. Tacka vet jag whatsapp. Men den kräver ju internetförbindelse, så ibland blir det ju längre intervaller. Då har hon oftast nog informerat på förhand.

För en vecka sedan gjorde Hanna resan från Peru till Colombia med buss. Den räckte 48 h och vi hörde inte av henne under den tiden. Samtidigt inträffade det en tragisk bussolycka i Peru, i närheten av Cusco där hon hade varit en liten tid innan. Vi väntade tålmodigt på att höra av henne, men nog blev man ändå både fundersam och litet olustig .

Eller som i morse, när vi hörde om jordbävningen i Ecuador. Hanna är visserligen nu just  långt därifrån, fick vi veta, och kände inte av det. Men två goda vänner till henne, som hon träffade i Peru, råkade befinna sig precis där skalvet inträffade. Dom är ok som tur. 

Det är nu precis två veckor tills hon kommer hem. Det är snart. Och jag måste ju medge att visst ska det bli jätteskönt att ha henne hemma igen.

 

 

 

 

Publicerad 17.04.2016 kl. 13:28

Pionist

 

Jag har precis anslutit mig till Svenska Pionsällskapet, så jag kan väl officiellt också kalla mig för pionist:) Det låter ju avsevärt mycket sakligare än piongalen, vilket jag annars har titulerat mig i trädgårdssammanhang.

Pionsällskapet har verksamhet främst i Sverige förstås, men via hemsida och facebook kan man ju ta del av material och information som sprids. Och så kan vi här i Finland också göra pionbeställningar. Som levereras via den finska styrelsemedlemmen. Mycket intressant alltså!

Årets första pionbeställning har jag ändå gjort via min "vanliga" leverantör, Pionien Koti, i Taivassalo. Plantorna skickas först i början av maj, så jag får vänta litet. Vilket inte alls gör nåt, för det finns nog mycket annat att syssla med där ute i trädgården nu.

Alltid lika härligt med säsongstart! I väntan på pionplantorna en bild från tidigare år. Dr Alexander Fleming i full blom:

 

 

 

 

Publicerad 12.04.2016 kl. 20:52

Inomhusgrönska

 

För tillfället har jag ett större intresse än på mycket länge att skaffa mig grönväxter. Det måtte bero på att det är väldigt trendigt just nu att inreda med växter och man blir jätteinspirerad av alla vackra bilder och miljöer som finns på bloggar och i tidningar.

Speciellt påverkad är jag av Feng Shui-filosofin, där naturelement och levande växter är mycket viktiga för en positiv och bra hemmamiljö. Fina bloggen Simplicity ger bra information och tips i det här ämnet.

Här har jag fotat en del av den senaste tidens nyinköp. Och nu märker ni kanske att bilderna inte är tagna med mobilkamera den här gången. Jag fick plötsligt inspiration att pröva Kims nya kamera. Inga superbilder får jag till, oberoende av utrustning, men så här inför trädgårdssäsongen skall jag börja träna litet igen:)

 

Aralian har jag placerat på piedestalen i matsalshörnan. Den är grön och frodig och kommer nog att behöva flyttas undan alltför starkt solsken i nåt skede. 

 

Den här heter Mühlenbecker visst? Ljust gröna, runda blad. Har köpt en likadan till badrummets ampelkruka också.

 

Den här hade inget namn i blombutiken? Behöver passas på med vattningen, förstod jag. Hoppas jag klarar av det! Den har mycket vackra blad och passar bra här i väggampeln i soffhörnet.

 

Och här gårdagens impulsköp faktiskt. Den heter Afrikas stjärna (Tähdikki på finska). Latinska namnet är Ornithogalum och det är en lökväxt som man kan odla i trädgården också. Som en dahlia, så att knölen skall tas upp innan höstfrosten. Få se hur det blir. Den var i alla fall en sådan underbar uppenbarelse i affären, så jag kunde inte hejda mig:)

 

Rumsgranen som hållit sig fin sedan i julas fick nu flytta en halv våning upp. Till trapphyllan. Där fick den sällskap av Kims systers fina målning. Och Fridas lerfågel. Så det blev en liten, mysig skogshörna.

 

 

Publicerad 10.04.2016 kl. 14:42

Stoner

 

När John Williams roman om universitetslektorn William Stoner kom ut 1965, blev den inte någon stor framgång. Men när den gavs ut i nytryck i början av 2000-talet upptäcktes den på nytt och har sedan dess lovordats runt om i världen.  

 

                                 

 

På 300 sidor får vi följa William Stoners liv från det att han lämnar hemgården, år 1910, för att studera vid universitetet i Columbia. Fram till det ögonblick han dör, 65 år gammal.

När han dör har han precis pensionerats från sin lektorstjänst vid samma universitet. Studierna i lantbruksvetenskap byttes mot litteratur. Och efter examen fick han jobb som lärare och stannade kvar.

Stoner är en lågmäld person, som alltid sätter sina medmänniskor, sin fru och dotter, liksom sina studerande, i första rummet. Som läsare skulle man ibland önska att han kunde vara litet mer självisk. Ryta till litet och tänka mera på sig själv.

Hans äktenskap blev ett enda stort misslyckande. Hans fru var känslokall och totalt instabil. Under de första tio åren var det han som tog hand om dottern och de kom varandra väldigt nära. Men det ändrades i ett slag och fram till slutet förblev de rätt främmande för varandra.

Korta perioder i sitt liv får Stoner ändå uppleva riktig lycka. I synnerhet när han träffar en kvinna som också undervisar vid universitetet. De är som skapta för varandra, riktiga tvillingsjälar. Men den tidens krav och omständigheter och Stoners pliktkänsla gentemot familjen, möjliggör dem inte att fortsätta tillsammans. Vilket man mer än gärna hade unnat honom.

Berättelsen om Stoner är ganska vemodig. Ett liv är sist och slutligen väldigt kort. Stoners liv ter sig inte heller särdeles lyckligt. Men ingen enda gång skulle han själv se på sin situation som orättvis eller outhärdlig. Han ställer sig på något sätt över den känslan. Och accepterar tillvaron som den är. 

 

 

 

Publicerad 09.04.2016 kl. 20:52

Varför tränar jag?

 

Jag har hittat en jättefin träningsblogg som drivs av Lina Björkskog. Hon är en ung, duktig tjej, som jobbar som personlig tränare via sitt egna företag.

Jag ställde henne en fråga kring träningsmål. Anser hon att alla borde sätta upp något slags mål med sin träning? Hon svarade med att göra ett riktigt  långt och intressant blogginlägg.

Orsaken till att jag ställde den frågan är att det i och med crossfitträningen tydliggörs på ett helt annat sätt än jag varit van vid, att strävan är att förbättra resultat. Lyfta tyngre. Hoppa högre. Bli snabbare. Orka bättre. Och så vidare.

Det är också mycket lättare att se sin egen utveckling när prestationerna är så konkreta som kilogram, minuter eller antal repetitioner. 

Men jag har ändå inga uttalade mål med min träning. Dels känns det främmande och svårt att bara ta nånting ur luften, typ "Jag skall klara 100 kg i marklyft". Utan att ha nåt hum om det är ett realistiskt mål för just mig? Och dels tycker jag inte att jag nödvändigtvis behöver sätta ett konkret mål för att vara motiverad att hålla på och träna. Jag gör det för att jag gillar det.

Linas syn på frågan om träningsmål är att det helt beror på den egna inställningen till träning. Somliga behöver absolut ett tydligt mål att sträva till, medan andra tränar helt utan mål i siktet. 

Ändå rekommenderar hon att det kan vara bra att ställa sig själv frågan: Varför tränar jag?

Och mitt svar på den frågan är rätt och slätt. För att jag inte kan låta bli. Jag har ett behov av att röra på mig. Jag älskar att vara ute i friska luften. Ute i naturen. Och jag får så otroligt mycket energi av ett härligt och utmanande träningspass. 

Jag tror också mycket starkt på motionens hälsofrämjande verkan. Och jag tänker som så att ifall man drabbas av sjukdom i något skede så beror det åtminstone inte på att man inte varit fysiskt aktiv.

Jag skall nog ännu ta och skriva ner för mig själv vad jag vill uppnå med min träning. Kanske sätta upp några litet mera konkreta mål som kanske trots allt figurerar i mitt bakhuvud.

Som att jag skall kunna gå på händer med mina barnbarn, om och när jag får några, hehe. Jag får allt öva, öva...

Eller att jag skall kunna cykla omkring ännu när jag fyllt nittio. Bli en vigulant och skrynklig liten krutgumma, med spring i benen.

Varför tränar du?

 

 

 

Publicerad 06.04.2016 kl. 20:53

Första aprilhelgen

 

Söndagkväll igen. Känns som att den här helgen gick alldeles för snabbt. Som det brukar kännas när man har roligt.

Igår kväll var vi på Finlandiahuset och lyssnade på Lisa Nilsson. Jättebra konsert och fin stämning i salen. Två och en halvtimmes underhållning, utan paus, gav verkligen valuta för pengarna. 

Lisa Nilsson har en så härlig röst och bra låtar. Och hennes litet självironiska mellansnack bidrog till en njutbar helhet. 

 

 

Vi hade platser långt bak, så man såg inte scenen så tydligt. Men ljudet var jättebra, så det gjorde inte så mycket. Bilderna blev ju förstås otydliga därifrån. Men på Kims bild här ser man ändå någorlunda.

Jag gillade bakgrunden med de runda skivorna. Och ljusdesignen. Helt tydligt har också jag efter hand lärt mig att lägga märke till och uppskatta ljud och ljusteknik. Det har ju alltid varit rätt mycket prat kring det i vår familj:) Så något har fastnat trots att jag annars inte är ett dugg tekniskt intresserad...

Idag blev det sedan program av ett helt annat slag. Nämligen ett besök till Sirius Sport Resort med ett gäng sköna damer. Där finns det en vindtunnel. Och i den placerades en av oss (inte jag) för att få pröva på hur det är att sväva tyngdlös. Ungefär som att hoppa fallskärm, bara att man här är just ovanför golvnivå. Luften kommer underifrån.

Flygningen var en födelsedagsgåva. Skräckblandad förtjusning tror jag väl att den upplevdes som, men nog såg hon både cool och modig ut vår kära jubilar. Eller hur? Och att tillbringa en eftermiddag tillsammans med goda vänner är ju aldrig fel. Tack för sällskapet allihopa!

             

      

 

 

 

 

Publicerad 03.04.2016 kl. 21:01

De förklädda flickorna i Kabul

 

Ända sedan jag läste "Flyga drake" av Khaled Hosseini för många, många år sedan, fastnade jag på temat Afghanistan. Och jag läser allt som jag kommer över som handlar om landet och förhållandena där.

Den här boken, som är skriven av den svenska journalisten Jenny Nordberg, avslöjar en häpnadsväckande och för mig helt okänd afghansk tradition. Den om bacha posh. 

 

                                   

 

Bacha posh betyder på svenska ungefär 'en flicka som är förklädd till pojke'. 

Att födas som flicka i landet Afghanistan innebär för det första ofta en stor besvikelse för föräldrarna. Det är söner alla vill ha. En son är enormt viktig för familjens rykte och anseende. Och en kvinna som enbart föder döttrar är inget värd.

Har familjen åtminstone en son, är allting så mycket lättare. Pojkar får gå ut. Utanför hemmet. Pojkar kan hjälpa till med familjens försörjning. Pojkar får också gå i skola och skaffa sig utbildning.

Flickornas uppgift är att bli gift med den man som föräldrarna väljer ut och att föda söner. Fram till giftermålet är det fadern och hennes bröder som bestämmer över henne. Som gift underlyder hon sin man.

Bacha posh-traditionen har funnits i Afghanistan och i flera andra länder sedan långt tillbaka i tiden. Men den blev allmänt känd i västvärlden först i och med Jenny Nordbergs reportagarbete och genom de efterforskningar hon gjorde i Afghanistan mellan åren 2009 och 2014.

I en familj där det inte finns någon son, kan föräldrarna besluta sig för att någon av döttrarna skall bli en bacha posh. Ibland genast från födseln, ibland först i ett senare skede.

Beslutet görs dels för att skydda familjens rykte men också på grund av att man vill låta ens någon av döttrarna växa upp utan alla de begränsningar som gäller flickorna. Ofta är det en familj som inte är så strikt konservativ.

I de flesta fall brukar perioden som bacha posh ta slut i och med puberteten. Då det inte längre går att dölja de kvinnliga formerna. Och då det börjar vara dags för giftermål. Det visar sig inte vara så lätt alla gånger att ge upp sin frihet och gå tillbaka till en underlydande position.

Jenny Nordberg träffade många förklädda flickor under sina besök i Afghanistan. Och det är många gripande berättelser man får ta del av i boken. 

Det är en otroligt intressant läsning. Det är frustrerande och många gånger ofattbart. Men det beskrivs också tydligt hur det afghanska samhället är uppbyggt och styrt av urgamla patriarkala traditioner. Och hur åratal av krig och inblandning från andra länder påverkat Afghanistans utveckling. Det ger en viss förståelse för att det fortfarande kan råda sådana förhållanden som det gör idag. 

Man inser också att det kommer att ta ett bra tag innan förändring sker. Seder och bruk som rått i århundraden utplånas inte i en handvändning. 

Det finns en hemsida, bachaposh.com, där man kan läsa mera om bacha posh-traditionen och ta del av afghanska kvinnors personliga historier. 

 

 

 

 

 

Publicerad 31.03.2016 kl. 21:35

Tecken på vår

 

Igår och idag har vi haft riktigt härligt vårväder. Sol och ganska varmt. Snön smälter undan för undan. En tydlig vårlig förändring märktes idag då solen stod högt ännu då det var dags för kvällspromenad vid halvsjutiden. Reflexvästen kunde lämnas hem:)

 

 

Andra små vårtecken som jag noterar: 

- idag trampade vi upp favoritstigen i skogen, det finns en del snö kvar på sina ställen
- helt klart börjar det bli dags att byta till lättare klädsel. Såå varmt och svettigt i vintermunderingen
- svanarna väsnas och ropar där de simmar runt i det öppna sundet
- cykeln inlämnad för en liten vårservice, säsongstarten närmar sig alltså...
- lakans- och borddukstvätten torkade jättesnabbt utomhus i solskenet idag

Dessutom är det idag fem veckor tills Hanna återvänder från Sydamerika. Och prick två månader tills vi åker på semester till Sicilien. Hurra för det!

Ha en fin start på arbetsveckan!

 

 

 

Publicerad 28.03.2016 kl. 21:33

Påskhelg

 

Påskhelgen börjar vara halvvägs. Här hos oss är det lugnt och väldigt avslappnat. Att jag älskar dessa lediga dagar då man sakta går hemma och skrotar! Sysslar med ditt och datt. Ingen brådska eller tidtabell att passa.

När man går in på facebook och scrollar igenom flödet ser man påskpynt och påskblommor och dukade bord. Påsken är färggrann och litet pastellig. Ljus och fräsch.

Imorgon blir det ändå att växla upp litet. Ställa sig i köket och förbereda middag för familjen. Frida är på väg hem:) och sammanlagt skall vi duka för elva personer. På menyn lammlägg och potatismos. Va roligt det ska bli att ha alla här!

 

 

 

 

 

 

Publicerad 26.03.2016 kl. 19:23

Teaterbesök igen

 

Nappade igen på möjligheten att teaterblogga och den här gången hade jag sällskap av min man. Det är nog ändå bra mycket trevligare att gå tillsammans. Att ha någon att diskutera och jämföra sina upplevelser med.

 

(bilden från Svenska Teaterns hemsida)


Titanic. Namnet ger en direkt associationer till katastrof och undergång. Men jag hade nog inte helt klart för mig vad, exakt, det skulle handla om. Hade slarvläst recensionen i Östnyland och visste så mycket att det inte var en pjäs om fartyget Titanics ödesdigra jungfruresa.

Så sitter vi i salongen och ser ett vitt fartygsskrov. Som en ridå framför scenen. Skrovet fungerar också som filmduk. För händelserna utspelar sig dels på scenen och dels som film över vad som händer bakom scenen och runt om i  teaterbyggnaden.

Jag är inte så tekniskt insatt att jag kunde avgöra om det filmades i realtid och det vi såg på duken var en livesändning? Men jag tycker det är ett jätteintressant sätt att uppleva teater. Att man ser på film att någon närmar sig salongen. Så öppnas dörren. Där står personen och pjäsen fortsätter på scenen. Spännande!

Pjäsen är ett samarbete mellan Svenska Teatern och de svenska sistaårsstuderandena vid Teaterhögskolan. Det är garvade skådespelarproffs som möter de unga, ivriga blivande skådisarna.

Två generationer. Den yngre med sina drömmar och förhoppningar. Men också med rädslor för att inte vara tillräckligt bra. Och den äldre generationen med sin erfarenhet och yrkeskunskap. Men med en allt större olust och oro över att tiden rinner iväg. Vad blev det av alla drömmar och planer man hade?

Pjäsen i pjäsen är faktiskt teaterversionen av filmen Titanic. Och huvudrollerna, Jack och Rose, skall besättas. Det konkurreras. Överdrivs. Karikeras. Det är roligt och vi skrattar ofta.

Men det är också allvarligt. Litet tragiskt. Ibland ångestfyllt. Hur skall det riktigt gå för dem alla? Och vad skall det bli av hela teatern? Överlever den?

Efter att ridån gått ner var både min man och jag helt överens om att Titanic var en av de bättre teaterpjäser vi sett på länge. Och vi hade mycket att diskutera i bilen på väg hem till Borgå.

Som vanligt fina prestationer av Svenska Teaterns egna skådisar. Kims favorit var Riko Eklundh. Och speciellt roligt var det att se Johan Storgård i rollen som Johan Storgård. Jag för min del var ändå mest imponerad av de unga förmågorna från Teaterhögskolan. Så otroligt duktiga dom alla är! 

 

 

Publicerad 20.03.2016 kl. 22:12

Årets första trädgårdssysslor

 

Ännu har vi ett tjockt snötäcke över nästan hela trädgården. Solen smälter nog sakta men säkert, men det är riktigt kalla nätter just nu, så det går långsamt.

Förra veckoslutet greppade jag sekatören och tog itu med syrenhortensian. Den ska ha sin årliga frisering just på vårvintern. Klipp, klipp. Kvar blir stadiga grenar som skall klara av att bära sensommarens tunga blomklasar.

Det är ett roligt jobb. Och det går bra så länge busken inte har vuxit sig alltför hög. Syrenhortenisan är ju långsamväxande, vilket passar bra här i vår trädgård.

 

 

Idag kapade jag också de nedersta kvistarna på rosenhagtornet. Den är endast några år gammal, men den har i sin tur vuxit rätt snabbt. Fick använda en såg då sekatören inte räckte till.

Övrigt som är aktuellt just nu är att skydda nyplanterade små enar med litet väv, för att de inte skall torka ut i den starka vårsolen. Så länge marken är frusen kan de ju inte ta upp vatten, så för att hindra dem från att vakna för tidigt brukar jag täcka in dem de två, tre första vårarna efter plantering. 

 

 

Också de två nya rhododendronbuskarna fick ett skyddstäcke.

 

 

Pyttesmå krokuspiggar kan jag hitta där marken blivit bar på några ställen, men annars är det nog fortfarande väldigt vintrigt och känns som att det ännu är långt till våren och all blomsterfägring.

MEN VISST, snödropparna på sydsidan tittar ju fram! Trädgårdsårets första förtjusande lilla blomma. Litet blyg och försiktig ännu. Inte helt utslagen. Men ett klart bevis på att det händer saker också här. Tålamod.

 

 

 

 

 

Publicerad 20.03.2016 kl. 12:25

Hur svårt kan det va?

 

För ett tag sedan skulle jag visa flickorna mina nya träningskläder. Skicka en bild via whatsappen. Först måste jag då bara ta en snabb selfie.

Att ta en bild på sig själv är verkligen inget jag brukar göra alltför ofta. Speciellt inte i helfigur. Så jag hade ett himmelens sjå att posera och knäppa. Armarna ville ju inte räcka till! Och skulle det vara via spegel eller inte? Hur får man den mest fördelaktig vinkel? Och tillräckligt ljus och skärpa?

Snabb och snabb...pust...jag tror det tog mig säkert en halv timme att få till ett par bilder. Som inte ens blev någe bra.

 

                             

 

                      Hur sjutton får folk till sina selfien egentligen?

Publicerad 14.03.2016 kl. 20:57

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola