Stoner

 

När John Williams roman om universitetslektorn William Stoner kom ut 1965, blev den inte någon stor framgång. Men när den gavs ut i nytryck i början av 2000-talet upptäcktes den på nytt och har sedan dess lovordats runt om i världen.  

 

                                 

 

På 300 sidor får vi följa William Stoners liv från det att han lämnar hemgården, år 1910, för att studera vid universitetet i Columbia. Fram till det ögonblick han dör, 65 år gammal.

När han dör har han precis pensionerats från sin lektorstjänst vid samma universitet. Studierna i lantbruksvetenskap byttes mot litteratur. Och efter examen fick han jobb som lärare och stannade kvar.

Stoner är en lågmäld person, som alltid sätter sina medmänniskor, sin fru och dotter, liksom sina studerande, i första rummet. Som läsare skulle man ibland önska att han kunde vara litet mer självisk. Ryta till litet och tänka mera på sig själv.

Hans äktenskap blev ett enda stort misslyckande. Hans fru var känslokall och totalt instabil. Under de första tio åren var det han som tog hand om dottern och de kom varandra väldigt nära. Men det ändrades i ett slag och fram till slutet förblev de rätt främmande för varandra.

Korta perioder i sitt liv får Stoner ändå uppleva riktig lycka. I synnerhet när han träffar en kvinna som också undervisar vid universitetet. De är som skapta för varandra, riktiga tvillingsjälar. Men den tidens krav och omständigheter och Stoners pliktkänsla gentemot familjen, möjliggör dem inte att fortsätta tillsammans. Vilket man mer än gärna hade unnat honom.

Berättelsen om Stoner är ganska vemodig. Ett liv är sist och slutligen väldigt kort. Stoners liv ter sig inte heller särdeles lyckligt. Men ingen enda gång skulle han själv se på sin situation som orättvis eller outhärdlig. Han ställer sig på något sätt över den känslan. Och accepterar tillvaron som den är. 

 

 

 

Publicerad 09.04.2016 kl. 20:52

Varför tränar jag?

 

Jag har hittat en jättefin träningsblogg som drivs av Lina Björkskog. Hon är en ung, duktig tjej, som jobbar som personlig tränare via sitt egna företag.

Jag ställde henne en fråga kring träningsmål. Anser hon att alla borde sätta upp något slags mål med sin träning? Hon svarade med att göra ett riktigt  långt och intressant blogginlägg.

Orsaken till att jag ställde den frågan är att det i och med crossfitträningen tydliggörs på ett helt annat sätt än jag varit van vid, att strävan är att förbättra resultat. Lyfta tyngre. Hoppa högre. Bli snabbare. Orka bättre. Och så vidare.

Det är också mycket lättare att se sin egen utveckling när prestationerna är så konkreta som kilogram, minuter eller antal repetitioner. 

Men jag har ändå inga uttalade mål med min träning. Dels känns det främmande och svårt att bara ta nånting ur luften, typ "Jag skall klara 100 kg i marklyft". Utan att ha nåt hum om det är ett realistiskt mål för just mig? Och dels tycker jag inte att jag nödvändigtvis behöver sätta ett konkret mål för att vara motiverad att hålla på och träna. Jag gör det för att jag gillar det.

Linas syn på frågan om träningsmål är att det helt beror på den egna inställningen till träning. Somliga behöver absolut ett tydligt mål att sträva till, medan andra tränar helt utan mål i siktet. 

Ändå rekommenderar hon att det kan vara bra att ställa sig själv frågan: Varför tränar jag?

Och mitt svar på den frågan är rätt och slätt. För att jag inte kan låta bli. Jag har ett behov av att röra på mig. Jag älskar att vara ute i friska luften. Ute i naturen. Och jag får så otroligt mycket energi av ett härligt och utmanande träningspass. 

Jag tror också mycket starkt på motionens hälsofrämjande verkan. Och jag tänker som så att ifall man drabbas av sjukdom i något skede så beror det åtminstone inte på att man inte varit fysiskt aktiv.

Jag skall nog ännu ta och skriva ner för mig själv vad jag vill uppnå med min träning. Kanske sätta upp några litet mera konkreta mål som kanske trots allt figurerar i mitt bakhuvud.

Som att jag skall kunna gå på händer med mina barnbarn, om och när jag får några, hehe. Jag får allt öva, öva...

Eller att jag skall kunna cykla omkring ännu när jag fyllt nittio. Bli en vigulant och skrynklig liten krutgumma, med spring i benen.

Varför tränar du?

 

 

 

Publicerad 06.04.2016 kl. 20:53

Första aprilhelgen

 

Söndagkväll igen. Känns som att den här helgen gick alldeles för snabbt. Som det brukar kännas när man har roligt.

Igår kväll var vi på Finlandiahuset och lyssnade på Lisa Nilsson. Jättebra konsert och fin stämning i salen. Två och en halvtimmes underhållning, utan paus, gav verkligen valuta för pengarna. 

Lisa Nilsson har en så härlig röst och bra låtar. Och hennes litet självironiska mellansnack bidrog till en njutbar helhet. 

 

 

Vi hade platser långt bak, så man såg inte scenen så tydligt. Men ljudet var jättebra, så det gjorde inte så mycket. Bilderna blev ju förstås otydliga därifrån. Men på Kims bild här ser man ändå någorlunda.

Jag gillade bakgrunden med de runda skivorna. Och ljusdesignen. Helt tydligt har också jag efter hand lärt mig att lägga märke till och uppskatta ljud och ljusteknik. Det har ju alltid varit rätt mycket prat kring det i vår familj:) Så något har fastnat trots att jag annars inte är ett dugg tekniskt intresserad...

Idag blev det sedan program av ett helt annat slag. Nämligen ett besök till Sirius Sport Resort med ett gäng sköna damer. Där finns det en vindtunnel. Och i den placerades en av oss (inte jag) för att få pröva på hur det är att sväva tyngdlös. Ungefär som att hoppa fallskärm, bara att man här är just ovanför golvnivå. Luften kommer underifrån.

Flygningen var en födelsedagsgåva. Skräckblandad förtjusning tror jag väl att den upplevdes som, men nog såg hon både cool och modig ut vår kära jubilar. Eller hur? Och att tillbringa en eftermiddag tillsammans med goda vänner är ju aldrig fel. Tack för sällskapet allihopa!

             

      

 

 

 

 

Publicerad 03.04.2016 kl. 21:01

De förklädda flickorna i Kabul

 

Ända sedan jag läste "Flyga drake" av Khaled Hosseini för många, många år sedan, fastnade jag på temat Afghanistan. Och jag läser allt som jag kommer över som handlar om landet och förhållandena där.

Den här boken, som är skriven av den svenska journalisten Jenny Nordberg, avslöjar en häpnadsväckande och för mig helt okänd afghansk tradition. Den om bacha posh. 

 

                                   

 

Bacha posh betyder på svenska ungefär 'en flicka som är förklädd till pojke'. 

Att födas som flicka i landet Afghanistan innebär för det första ofta en stor besvikelse för föräldrarna. Det är söner alla vill ha. En son är enormt viktig för familjens rykte och anseende. Och en kvinna som enbart föder döttrar är inget värd.

Har familjen åtminstone en son, är allting så mycket lättare. Pojkar får gå ut. Utanför hemmet. Pojkar kan hjälpa till med familjens försörjning. Pojkar får också gå i skola och skaffa sig utbildning.

Flickornas uppgift är att bli gift med den man som föräldrarna väljer ut och att föda söner. Fram till giftermålet är det fadern och hennes bröder som bestämmer över henne. Som gift underlyder hon sin man.

Bacha posh-traditionen har funnits i Afghanistan och i flera andra länder sedan långt tillbaka i tiden. Men den blev allmänt känd i västvärlden först i och med Jenny Nordbergs reportagarbete och genom de efterforskningar hon gjorde i Afghanistan mellan åren 2009 och 2014.

I en familj där det inte finns någon son, kan föräldrarna besluta sig för att någon av döttrarna skall bli en bacha posh. Ibland genast från födseln, ibland först i ett senare skede.

Beslutet görs dels för att skydda familjens rykte men också på grund av att man vill låta ens någon av döttrarna växa upp utan alla de begränsningar som gäller flickorna. Ofta är det en familj som inte är så strikt konservativ.

I de flesta fall brukar perioden som bacha posh ta slut i och med puberteten. Då det inte längre går att dölja de kvinnliga formerna. Och då det börjar vara dags för giftermål. Det visar sig inte vara så lätt alla gånger att ge upp sin frihet och gå tillbaka till en underlydande position.

Jenny Nordberg träffade många förklädda flickor under sina besök i Afghanistan. Och det är många gripande berättelser man får ta del av i boken. 

Det är en otroligt intressant läsning. Det är frustrerande och många gånger ofattbart. Men det beskrivs också tydligt hur det afghanska samhället är uppbyggt och styrt av urgamla patriarkala traditioner. Och hur åratal av krig och inblandning från andra länder påverkat Afghanistans utveckling. Det ger en viss förståelse för att det fortfarande kan råda sådana förhållanden som det gör idag. 

Man inser också att det kommer att ta ett bra tag innan förändring sker. Seder och bruk som rått i århundraden utplånas inte i en handvändning. 

Det finns en hemsida, bachaposh.com, där man kan läsa mera om bacha posh-traditionen och ta del av afghanska kvinnors personliga historier. 

 

 

 

 

 

Publicerad 31.03.2016 kl. 21:35

Tecken på vår

 

Igår och idag har vi haft riktigt härligt vårväder. Sol och ganska varmt. Snön smälter undan för undan. En tydlig vårlig förändring märktes idag då solen stod högt ännu då det var dags för kvällspromenad vid halvsjutiden. Reflexvästen kunde lämnas hem:)

 

 

Andra små vårtecken som jag noterar: 

- idag trampade vi upp favoritstigen i skogen, det finns en del snö kvar på sina ställen
- helt klart börjar det bli dags att byta till lättare klädsel. Såå varmt och svettigt i vintermunderingen
- svanarna väsnas och ropar där de simmar runt i det öppna sundet
- cykeln inlämnad för en liten vårservice, säsongstarten närmar sig alltså...
- lakans- och borddukstvätten torkade jättesnabbt utomhus i solskenet idag

Dessutom är det idag fem veckor tills Hanna återvänder från Sydamerika. Och prick två månader tills vi åker på semester till Sicilien. Hurra för det!

Ha en fin start på arbetsveckan!

 

 

 

Publicerad 28.03.2016 kl. 21:33

Påskhelg

 

Påskhelgen börjar vara halvvägs. Här hos oss är det lugnt och väldigt avslappnat. Att jag älskar dessa lediga dagar då man sakta går hemma och skrotar! Sysslar med ditt och datt. Ingen brådska eller tidtabell att passa.

När man går in på facebook och scrollar igenom flödet ser man påskpynt och påskblommor och dukade bord. Påsken är färggrann och litet pastellig. Ljus och fräsch.

Imorgon blir det ändå att växla upp litet. Ställa sig i köket och förbereda middag för familjen. Frida är på väg hem:) och sammanlagt skall vi duka för elva personer. På menyn lammlägg och potatismos. Va roligt det ska bli att ha alla här!

 

 

 

 

 

 

Publicerad 26.03.2016 kl. 19:23

Teaterbesök igen

 

Nappade igen på möjligheten att teaterblogga och den här gången hade jag sällskap av min man. Det är nog ändå bra mycket trevligare att gå tillsammans. Att ha någon att diskutera och jämföra sina upplevelser med.

 

(bilden från Svenska Teaterns hemsida)


Titanic. Namnet ger en direkt associationer till katastrof och undergång. Men jag hade nog inte helt klart för mig vad, exakt, det skulle handla om. Hade slarvläst recensionen i Östnyland och visste så mycket att det inte var en pjäs om fartyget Titanics ödesdigra jungfruresa.

Så sitter vi i salongen och ser ett vitt fartygsskrov. Som en ridå framför scenen. Skrovet fungerar också som filmduk. För händelserna utspelar sig dels på scenen och dels som film över vad som händer bakom scenen och runt om i  teaterbyggnaden.

Jag är inte så tekniskt insatt att jag kunde avgöra om det filmades i realtid och det vi såg på duken var en livesändning? Men jag tycker det är ett jätteintressant sätt att uppleva teater. Att man ser på film att någon närmar sig salongen. Så öppnas dörren. Där står personen och pjäsen fortsätter på scenen. Spännande!

Pjäsen är ett samarbete mellan Svenska Teatern och de svenska sistaårsstuderandena vid Teaterhögskolan. Det är garvade skådespelarproffs som möter de unga, ivriga blivande skådisarna.

Två generationer. Den yngre med sina drömmar och förhoppningar. Men också med rädslor för att inte vara tillräckligt bra. Och den äldre generationen med sin erfarenhet och yrkeskunskap. Men med en allt större olust och oro över att tiden rinner iväg. Vad blev det av alla drömmar och planer man hade?

Pjäsen i pjäsen är faktiskt teaterversionen av filmen Titanic. Och huvudrollerna, Jack och Rose, skall besättas. Det konkurreras. Överdrivs. Karikeras. Det är roligt och vi skrattar ofta.

Men det är också allvarligt. Litet tragiskt. Ibland ångestfyllt. Hur skall det riktigt gå för dem alla? Och vad skall det bli av hela teatern? Överlever den?

Efter att ridån gått ner var både min man och jag helt överens om att Titanic var en av de bättre teaterpjäser vi sett på länge. Och vi hade mycket att diskutera i bilen på väg hem till Borgå.

Som vanligt fina prestationer av Svenska Teaterns egna skådisar. Kims favorit var Riko Eklundh. Och speciellt roligt var det att se Johan Storgård i rollen som Johan Storgård. Jag för min del var ändå mest imponerad av de unga förmågorna från Teaterhögskolan. Så otroligt duktiga dom alla är! 

 

 

Publicerad 20.03.2016 kl. 22:12

Årets första trädgårdssysslor

 

Ännu har vi ett tjockt snötäcke över nästan hela trädgården. Solen smälter nog sakta men säkert, men det är riktigt kalla nätter just nu, så det går långsamt.

Förra veckoslutet greppade jag sekatören och tog itu med syrenhortensian. Den ska ha sin årliga frisering just på vårvintern. Klipp, klipp. Kvar blir stadiga grenar som skall klara av att bära sensommarens tunga blomklasar.

Det är ett roligt jobb. Och det går bra så länge busken inte har vuxit sig alltför hög. Syrenhortenisan är ju långsamväxande, vilket passar bra här i vår trädgård.

 

 

Idag kapade jag också de nedersta kvistarna på rosenhagtornet. Den är endast några år gammal, men den har i sin tur vuxit rätt snabbt. Fick använda en såg då sekatören inte räckte till.

Övrigt som är aktuellt just nu är att skydda nyplanterade små enar med litet väv, för att de inte skall torka ut i den starka vårsolen. Så länge marken är frusen kan de ju inte ta upp vatten, så för att hindra dem från att vakna för tidigt brukar jag täcka in dem de två, tre första vårarna efter plantering. 

 

 

Också de två nya rhododendronbuskarna fick ett skyddstäcke.

 

 

Pyttesmå krokuspiggar kan jag hitta där marken blivit bar på några ställen, men annars är det nog fortfarande väldigt vintrigt och känns som att det ännu är långt till våren och all blomsterfägring.

MEN VISST, snödropparna på sydsidan tittar ju fram! Trädgårdsårets första förtjusande lilla blomma. Litet blyg och försiktig ännu. Inte helt utslagen. Men ett klart bevis på att det händer saker också här. Tålamod.

 

 

 

 

 

Publicerad 20.03.2016 kl. 12:25

Hur svårt kan det va?

 

För ett tag sedan skulle jag visa flickorna mina nya träningskläder. Skicka en bild via whatsappen. Först måste jag då bara ta en snabb selfie.

Att ta en bild på sig själv är verkligen inget jag brukar göra alltför ofta. Speciellt inte i helfigur. Så jag hade ett himmelens sjå att posera och knäppa. Armarna ville ju inte räcka till! Och skulle det vara via spegel eller inte? Hur får man den mest fördelaktig vinkel? Och tillräckligt ljus och skärpa?

Snabb och snabb...pust...jag tror det tog mig säkert en halv timme att få till ett par bilder. Som inte ens blev någe bra.

 

                             

 

                      Hur sjutton får folk till sina selfien egentligen?

Publicerad 14.03.2016 kl. 20:57

En gång per vinter

 

Eller två. Om man har tur. Kan man vandra ut över fält och åkrar på snö som bildat en ordentlig skare under natten

I morse gick vi ut vid niotiden. Solen var redan rätt högt uppe och värmde skönt. Gladast på turen var nog Maya som rusade på som en galning och följde spår och grävde och nosade. 

 

 

 

Hanna har precis besökt saltöknen i Bolivia där den blåa himlen speglar sig i det vita saltet och vattnet. Här hemma nöjer vi oss fint med vita snövidder. Och samma blåa himmel:)

 

 

 

Publicerad 12.03.2016 kl. 21:00

Om barn och värderingar

 

Mirjam Kallands kolumner i tidningen hör till det som jag alltid läser. Dels för att hon uttrycker sig så bra, men mest för att allt hon skriver är så klokt och det hon står för känns så rätt. Jag kan bara nicka och hålla med hennes åsikter. 

För dem som inte känner till, så handlar det mestadels om barns rättigheter och om familjers ställning i samhället. Tidigare jobbade hon för Mannerheims barnskyddsförbund, numera är hon rektor för Soc&Kom.

Idag skrev hon om sina pågående studier i hur interaktionen mellan det lilla barnet och föräldrarna byggs upp. Hur viktigt det är att barn blir bekräftade, accepterade och älskade. Sådana som de är. Av de vuxna som finns i deras närmaste omgivning. Oftast mamma och pappa.

När jag läste kolumnen kom jag att tänka på de här raderna som faktiskt har följt mig genom livet:

Many of the things we need can wait
The child cannot
Right now he is beginning to see and to feel and to understand
You cannot say tomorrow to him
His name is Today

Jag kan inte säga vem som har författat denna lilla dikt, men den fanns i en pysselbok som Unicef gav ut. Nångång i början av 1970-talet. Jag hade fått den som gåva av min Momi . Förutom pyssel innehöll den dessutom allehanda uppgifter och fakta om världens barn. På engelska.

Hela boken var mig mycket kär och dikten hade jag skrivit av och klistrat upp på väggen ovanför min säng. Där hängde den under många år. För att jag tyckte att det var så vackert sagt. Så viktigt. Och så sant. 

Alla barn och unga är värda att uppmuntras och älskas. Och man skulle önska att det var den mest självklara värderingen för alla föräldrar här i världen. Tyvärr är det inte alltid så och därför är det bra att sådana som Mirjam Kalland forskar och jobbar för den här saken och skriver kloka kolumner.

 

 

 

Publicerad 10.03.2016 kl. 20:59

Vinterminnen

 

I förrgår om kvällen mötte jag grannens Emil, som var ute med pulkan och rattkälken och åkte nerför backen här på vår sandväg. Det var riktigt perfekt åkföre, passligt halt och tillräckligt med snö.

Jag berättade för honom var vi brukade åka när våra barn var små och var det kan löna sig att kolla upp backar. Han var väl insatt och hade nog redan testat en del av dem.

När jag gick vidare drabbades jag av flashbacks och ett plötsligt vemod när jag mindes vintrar för 15-20 år sedan. Hur Kim brukade skotta och skuffa snö tillsammans med ungarna för att göra riktigt fina och höga pulkbackar här omkring. Hur vi rutschade och skumpade nerför och så snabbt tillbaka upp igen. På nytt och på nytt.  

Ibland bara vi, men ofta var här nog en massa kompisar också. Det var liv i luckan och fart och fläng. Ojoj, visst var det så roligt!

 

 

Publicerad 06.03.2016 kl. 13:09

Nya handdukar

 

Mitt linneskåp är för tillfället i stort behov av förnyelse vad gäller handdukar. Och det, ska ni veta, är sen ingenting jag rycker till mig i förbifarten. Utan jag kan fundera och planera ett bra tag innan jag slår till.

Jag tycker också att priserna på både handdukar och övriga hemtextiler har stigit i pris alldeles för mycket de sista åren, så jag handlar helst på rea eller till rabatterat pris. Och jag väljer att kalla detta för prismedvetenhet, hehe:)

Mina skåp och förråd försöker jag hålla överskådliga och låter dem inte svämma över av allehanda udda exemplar. Hellre litet färre uppsättningar och när de gjort sitt så får det bli hundhanddukar (behövs många under regnperioderna). Eller så för jag dem till UFFe eller liknande insamlingspunkter.

Men de här Unikko-handdukarna behövde jag trots allt inte fundera på särskilt länge. Den grönvita kombon passar ju bara så bra i badrummet på övrevåningen.

 

 

 

 

Publicerad 03.03.2016 kl. 20:13

Choklad!

 

 

Hittade ett mycket lockande recept i ett gratisnummer av tidningen Kotivinkki, som av nån orsak damp ner i vår postlåda. Chokladbrownie med benämningen "Maailman paras brownie". Kan man förbigå det månne? Nå nej, så klart måste det prövas.

Trots att det skall vara mängder av choklad och smör.

Jag brukar periodvis avhålla mig från choklad och annat godis, och har inga större problem med det. Men att helt och hållet avstå socker i form av nåt sött till efterrätt eller till en kopp kaffe, det tycker jag är ganska svårt. Jag gillar kakor.

De här browniesarna är nog helt klart samma som att äta choklad, ingen vits att lura sig själv där inte. Men de är så pass mäktiga att en liten bit räcker riktigt bra.

200 g mörk choklad
100 g mjölkchoklad
250 g smör
5 dl farinsocker
4 stora ägg
2 1/4 dl vetemjöl
1 dl kakao
200 g hallon (färska eller frysta)

Smält chokladen på svag värme tillsammans med smöret och sockret.
Knäck sedan i äggen. 
Rör ner mjölet och kakaon.
Vänd sist ner hallonen i smeten. Spara eventuellt en del till dekoration.

Lägg i en ugnsform ca 20x30 cm.

Grädda i 175 graders ugn i ca 35 minuter. Se upp så den inte är i för länge. Då blir den torr.

Servera gärna med vaniljglass eller vispgrädde.

 

 

Det. Är. Väldigt. Gott.

 

 

Publicerad 02.03.2016 kl. 20:52

Hetta

 

Ian McEwan gav år 2001 ut romanen Försoning, och den hör till en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Efter den har jag läst både hans tidigare och senare verk, men ingen av dem har egentligen gett mig samma fantastiska läsupplevelse. Det gör inte heller den här romanen. Hetta

 

                                     

 

Det är väl egentligen en rätt humoristisk berättelse. Eller anses vara det. Men inte är den så rolig att jag skulle skratta högt då jag läser. Eller ens fnissa till. Då huvudpersonen klantar sig och gör bort sig gång på gång.

Han är en märklig, och rätt tragisk person, Michael Beard. Mycket olik de huvudpersoner jag vanligtvis brukar träffa på i böckerna jag läser. Och jag tänker att jag egentligen borde irritera mig på honom så pass, att jag nästan inte skulle vilja fortsätta läsa. Men jag vill fortsätta. Jag vill få reda på hur det går för honom. 

Beard är Nobelpristagare i fysik. En utmärkelse som tycks garantera framtida arbetsuppdrag och popularitet i alla möjliga sammanhang. Han har varit gift fem gånger och har varit konstant otrogen mot alla sina kvinnor. En riktig skitstövel.

Och så är han kolossalt överviktig. Han äter och dricker alldeles för mycket. Och lever ett så ohälsosamt liv att han borde ha insjuknat i diabetes 2 eller dött av skrumplever för länge sen. Men på nåt konstigt sätt så tycks han undgå det och rullar oberörd vidare. Och lika konstigt är det att kvinnorna fortsättningsvis faller för honom.

Det handlar också ganska mycket om energi och om nya sätt att utvinna energi på. Inget ämne jag är speciellt intresserad av, men Mc Ewans sätt att koppla ihop det med sin huvudperson, som i slutet av berättelsen nog verkar ha kommit till vägs ände vad gäller åratal av dubbelspel och fusk, gör det hela ändå riktigt läsvärt.

 

 

 

Publicerad 29.02.2016 kl. 18:07

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena