Humlesurr

 

Mellan vårt hus och garaget står en gulbarkig hägg, Prunus Maacki på latin, som just nu står i full blom. Blomningen är dock inte så väldigt iögonenfallande. 

Dels är trädet så högt och vi har tagit bort de lägst växande grenarna efter hand, för att kunna gå fritt under trädet. Och dels är blommorna vita och bladen skirt gulgröna, så i synnerhet som här, då solskenet lyser genom grönskan, försvinner blommorna en aning.

 

 

Men blomningen kan verkligen inte gå en omärkt förbi, för hela gården är fylld av ett dovt och intensivt surr. Måtte vara tusentals humlor som festar på där uppe i trädkronan. Vilket kalasande häggen ändå bjuder på. 

 

 

Bilden här under är tagen på morsdag, då bergkörsbäret stod i blom. Humlorna var i farten redan då. Och Lucas och Kim hade en litet fotoduell: vem tar bästa humlebilden?

 

Det blev flera roliga foton. Här på en av Kims bilder sveper humlan Hubert med fart förbi till nästa blomma.

 

 

Publicerad 22.05.2016 kl. 21:06

Den magiska lådan

 

För en vecka sedan öppnades på Emma museet i Esbo en utställning med Rut Bryks keramik. Det har i år gått 100 år sedan hon föddes. Utställningen har fått namnet Den magiska lådan.

  

 

Den utställningen får jag bara inte missa. Det är absolut en av sommarens 2016 måsten.

Första gången jag bekantade mig med Rut Bryks keramik var på Designmuseet i Helsingfors 2007. Jag minns fortfarande hur överväldigad jag blev av de otroligt vackra föremålen. Vilka underbara färgskalor! Och den fina lystern! Sedan dess har Rut Bryk hört till mina största favoriter bland de finländska konstnärerna och designerna.

Rut Bryk arbetade under största delen av sin karriär för Arabia. Hon erhöll många utmärkelser för sitt arbete och rönte också stor framgång internationellt. Precis som sin man. Hon var nämligen gift med Tapio Wirkkala. 

 

 

Publicerad 20.05.2016 kl. 22:37

Marktäckare

 

Måste visa en bild på min senaste plantering. Jag har länge haft litet huvudbry med den här rabatten som gränsar till skogen i nordväst. Och halvhjärtat har jag lagt dit än det ena än det andra.

Ingenting har jag tyckt att har varit särskilt lyckat. Förutom ruggarna med krokus och narcisser. Men deras tid är så kort och de är ju redan överblommade sedan ett tag.

Röd sockblomma som skulle få breda ut sig under ginnalalönnen och kring enarna har funnits i tankarna ända sedan jag anlade den här rabatten, men av någon orsak har jag inte fått till det. Förrän nu då.

 

 

I trädgårdsbutiken här i närheten hade dom fina, fräscha exemplar av sockblomma, så jag köpte 10 st till att börja med. Får se hur den börjar trivas och hur den kommer att bre ut sig. Skulle tro att den borde bilda en fin matta som övergång mot naturen och skogen där bakom. Vilken just nu är som ett helt hav av liljekonvalj.

 

 

 

Publicerad 17.05.2016 kl. 20:19

Rymlingar

 

I min trädgård finns väldigt många olika sorters perenner. Jag har nångång försökt börja med att hålla koll och skriva växtlistor, men antagligen började jag för sent, för det blev för jobbigt. Eller så tyckte jag kanske att det inte var så viktigt?

Dessutom flyttar jag runt en massa växter och planterar om när det behövs. Så en lista över vilka plantor som finns i en rabatt kan förändras en hel del från år till år.

Men det finns också en hel del växter som liksom rymmer iväg. Huxflux, så hittar man små plantor litet här och där i trädgården. Ibland riktigt långt borta från moderplantan.

Och jag har väldigt svårt att bara rycka upp dem där de plötsligt dyker upp. Dels är ju perenner värdefulla. Och dels tycker jag att det på sätt och vis är litet spännande att se om de kommer att ta sig och växa sig stora.

Den första bilden är rätt otydlig, men där finns faktiskt säkert ett tiotal plantor av backsippan. Den är ju så fin och dem har jag bara låtit slå rot där de slagit sig ner. Ursprungligen hade jag tre. En försvann efter ett tag. Och en blir aldrig riktigt stor och kraftig. Men de senaste åren har jag börjat hitta nya små plantbörjan lite varstans.

 

 

Balkansippan sprider sig och breder ut sig litet i gången. Det får den gärna göra. Den finns dels i gräsmattan och blir nog nedklippt när det blir gräsklippningsdags. 

 

 

Förökar sig hejvilt gör gullvivan. Den måste jag kanske nog göra något åt? Flytta nånstans till utkanten av trädgården där den får sprida sig fritt.

 

 

Det ljuvliga ormögat har hittat sin plats under aroniabuskarna. Mattan växer år för år.

 

Luktviolen blommar alldeles för kort tid. Och den doftar ju så underbart. En stilla kväll kan hela trädgården fyllas av den milda doften. Visst är den dessutom väldigt söt när man studerar den på nära håll. Den bildar snabbt tuvor här och var. Till och med i gruset. Har nog svårt att riva upp dem.

 

 

Att gräva upp rymlingar och kruka dem har jag gjort ibland. Men det är rätt tidskrävande och krukorna tar plats och skall vattnas. Så väldigt gärna delar jag med mig om det är någon som är intresserad. Det är bara att komma och gräva upp:) 

 

 

Publicerad 15.05.2016 kl. 21:29

En liten äng

 

Enligt en citatbok som vi har här hemma i hyllan har Victor Hugo någon gång sagt:

"Vad kan man mera begära
 än en liten äng att vandra på
och det oändliga att drömma om?"

Varje år i början av augusti brukar jag strö ut en massa frön av kungsänglilja. Överallt i mina rabatter. För att skapa mig små ängar av denna underbara blomma att njuta av och vandra kring.

Och så drömmer jag om att en vår få så mycket kungsängsliljor så jag kan plocka den där riktigt, riktigt stora buketten. Som den bukett jag såg på bild en gång för länge, länge sen...

 

 

Från frö till blomma tar några år. Så det kräver litet tålamod. Men det är ett kärt nöje att följa med den processen.

 

 

 

 

Publicerad 12.05.2016 kl. 17:47

Progress

 

Det är ju knappast så att man i sin träning går från personbästa till personbästa för varje träningstillfälle. Oberoende om man sysslar med löpning, crossfit eller vilken som helst motionsform.

Nå nej, det kan gå långa tider som man känner att man liksom stampar på stället. Det går litet trögt, man saknar kanske inspiration eller så är det nån envis förkylning som hindrar en från att prestera för fullt.

Men sedan när man överraskar och klarar någonting som man inte hade väntat sig. Det känns bara för skönt!

I måndags tyckte tränaren i crossfitsalen att jag skulle försöka mig på att göra en regelrätt pull up. Istället för att träna de negativa pull ups, som jag hållit på med redan länge.

Jag tänkte att jag kan ju göra ett försök, men jag var rätt så säker på att den blir nog halvvägs..

Och så. WHAT?! Jag gjorde det ju! Drog mig upp med hakan ovanför stången. En gång. Första gången ever. Med handflatan greppad mot mig visserligen, då heter rörelsen chin up, men ändå. Jag var själv helt förvånad och överraskad. Hur hade det gått till? Sammanlagt gjorde jag om det sex gånger. 

Ett klart framsteg. Jag känner mig mycket nöjd. Och litet stolt också:)

 

 

 

 

Publicerad 11.05.2016 kl. 21:17

Hjälp, nu går det fort!

 

Det formligen exploderar här ute i trädgården. Solen och värmen har gjort att det på ett par dagar har hänt massor. Och det lyser grant litet här och var i rabatterna nu. 
 

Igår upptäckte jag att bergkörsbäret har sprickfärdiga knoppar:
 

 

Och så här såg trädet ut nu för en stund sedan när Maya och jag kom från kvällspromenixen. I full blom. Och humlorna har surrat rent öronbedövande kring blommorna idag på dagen.

 

 

Fast jag varit ledig sedan i onsdags och vistats utomhus mest hela tiden, tycker jag ändå att jag inte hinner riktigt med nu.

Jordvivan med sin intensiva lila färg lyser glatt i många av mina rabatter. Den gör mig så glad och den får mig att tänka på den person som jag i tiderna har fått den av: Marianne<3
 

 

Bollvivan är litet mer rosa. Alldeles underbar den med.
 

 

Flocktulpanen, tulipa tarda, blommar endast under några få dagar. Och enbart då solen lyser på henne. Den bildar sedan frön som jag brukar strö omkring här och där för att få fler av de gula, små solarna.

 

Och en annan gul favorit. Narcissen Rip van Winkle.
 

 

 

 

Publicerad 07.05.2016 kl. 21:04

Min fantastiska väninna

 

Anche io - också jag - har nu läst Elena Ferrante. Liksom miljoner andra världen över. Den svenska översättningen av "L'amica geniale" var väldigt hajpad i Sverige när den kom ut i mars i år. 

Vanligtvis brukar jag undvika böcker som blir så där överpopulära. De är oftast av en annan typ än de romaner jag brukar läsa. Men den här gången har även litteraturkritiken enhälligt hyllat Ferrante, så jag kunde bara inte motstå den.

"Min fantastiska väninna" är första delen av en fyrdelad romansvit. I Italien har de getts ut mellan åren 2011 och 2014. Fortfarande vet man inte vem författaren är. Elena Ferrante är nämligen en pseudonym.

 

                         

 

Bokens jag heter Elena Greco. Och hennes fantastiska väninna, som hon blir bekant med redan innan skolåldern, heter Lila Cerullo. Deras familjer bor i samma område i utkanten av Neapel. I början av 50-talet.

Det är ont om pengar och arbete värderas högre än skolgång i de flesta familjerna i hyreskvarteren där flickorna bor. Dessutom är det tradition att döttrar gifter sig unga, mycket unga.

En stor del av boken handlar om skolan och flickornas skolgång. Båda två är mycket duktiga, Lila ännu intelligentare än Elena, men hon tvingas ändå sluta skolan som 14-åring för att hjälpa till i familjens skomakeri.

Väninnornas uppväxt och deras starka vänskap beskrivs inlevelsefullt och övertygande. Det vimlar av personer och olika öden. Känslor går heta och våldet ligger inte sällan på lur bakom hörnet. Det häftiga italienska temperamentet framstår tydligt. Och Ferrante skriver så att jag ibland nästan får en känsla att själv vara där just då.

Boken slutar med Lilas bröllop. Hon är 16 år och gifter sig med butiksägaren Stefano Caracci. Han är ett gott parti. Har gott om pengar. Och de skall flytta till en ny och fin lägenhet med badkar och rinnande varmvatten. 

Elena i sin tur har fått läsa vidare och hon klarar sig fortsättningsvis mycket bra i skolan. Småningom skall hon ta studenten. Hon har sällskap med en pojke från grannskapet men är kär i en annan pojke som går i samma skola. 

Hur skall det gå för de båda väninnorna? Jag vet ju att deras vänskap kommer att hålla trots att de väljer eller tvingats välja olika vägar. Men jag vill absolut läsa vidare. Och jag kommer garanterat att skaffa mig del två så snart den kommer ut på svenska.

 

 

 

Publicerad 04.05.2016 kl. 21:37

Valborg och första maj

 

Första majtradition i Borgå. I Runebergsparken samlas mängder av folk för att lyssna till Runebergskören som sjunger in våren. 

 

 

Efter sången har vi ätit gott här hemma och gjort en långpromenad tillsammans med goda vänner.

Igår var bästa valborgshelgen; vi hämtade Hanna från flyget<3 Men skickade henne på en gång med Onnibus till Åbo för att fira kvällen och återkomsten tillsammans med sina bästekompisar. Hon är dock på kommande hem ännu i kväll. 

Imorgon blir det tidig uppstigning och cykling till jobbet. Och den här veckan ser jag också fram emot några extra lediga dagar:)

 

 

Publicerad 01.05.2016 kl. 21:17

Vattentätt

 

Om man nu skall hitta något positivt med en dag som denna, då regnet öser ner och det är typ +5 grader, så kunde det kanske då vara vattentäta kläder.

Ut med hunden bör man ju gå oberoende av väder. Så jag är mer än nöjd med min Haglöfsdräkt som jag har haft nu i snart fyra år. Säkert börjar den släppa igenom vatten i nåt skede, men en dryg timme, som idag, i hällregn, håller den mig helt torr.

Och mina nya vandringskängor. Dom var också ett verkligt bra köp. Där kan jag klafsa på längs blöta skogsvägar och vattendränkta mossar och ändå  vara helt torrskodd när jag kommer hem. 

Majsan fick också sin fina, röda regnjacka på sig när vi gick. Men hon hade helt tydligt gett sig f.. på att få den av sig. Tre, fyra gånger kastade hon sig på rygg på åkrar och dikeskanter och rullade sig av och an och runt, runt. Så hon var helt svart och lerig på huvud och hals. 

Och till sist hoppade hon ner i ett djupt dike. Jackan var lika blöt undertill som ovanpå, så det var bara att klä den av henne. Den vägde ju flera kilo. Jippii tyckte Maya, där slapp jag den! 

 

 

Publicerad 26.04.2016 kl. 20:29

Säsongöppningar

 

Idag har vi öppnat grillsäsongen. Med nästan hela familjen samlad. Hanna väntar vi ju på ännu en vecka:) 

Lucas fixade äkta bernaisesås, och den passade alldeles utmärkt till grillbiffarna. Mums.

Innan maten hann jag jobba en god stund i trädgården. Krafsade och krattade i rabatterna. Och plockade ett antal snäckor igen. Blää. Så jag AVSKYR dem!

Har nog ännu en hel del kvar att städa upp här på gården. Det är bara så att vardagskvällarna inte är tillräckligt långa för att jag ska ta mig tid till att jobba där ute. Det behövs lediga veckoslutsdagar för att få nåt gjort.

Igår var inte en sådan dag. Då skulle först en del ärenden uträttas i stan. Och på eftermiddagen körde vi iväg till Hfors för att gå på konsert på Borgbacken. Där var det säsongöppning och Lucas uppträdde på utomhusestraden. Han har sedan i vintras spelat med i bandet tillsammans med Anna Abreu.

 

 

Det var ju inte varmt precis. Men det höll upp. Och jag var rustad med tjock vinterjacka. Efteråt gick vi en liten parkrunda i storstan med Maya. Det gillar hon mycket. 

 

 

Hundar får inte komma in på området, så hon väntade snällt i bilen. Hon är så van vid det och Kims bil är rymlig, så det går jättebra. 

 

 

 

Publicerad 24.04.2016 kl. 20:47

Norma

 

 

Sofi Oksanens roman "Puhdistus" är fortfarande en av mina bättre läsupplevelser någonsin. Både vad gäller själva berättelsen, men också för att jag fascinerades så av hennes språk. Efter den har jag läst alla hennes romaner.

"Norma" skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. Den handlar inte om Estland. Inte heller om några historiska händelser.

 

                           

 

Huvudpersonen Norma är en ung kvinna som i början av boken begraver sin mamma. Hon dog efter att ha kastat sig framför metron vid Sörnäs station. Ett tragiskt självmordsfall. Ser det ut som.

Under dagarna och veckorna som följer kommer Norma ändå att upptäcka att det fanns en massa hemligheter i mammans liv som hon inte haft någon aning om. Fast de två stod varandra mycket nära.

Normas egen hemlighet är också av det mera spektakulära slaget. Hennes hår växer nämligen metervis i dygnet och det måste klippas flera gånger per dag. En ärftlig åkomma som kallas hypertrikos.

Hår och hårförlängningar spelar här en central roll. Men hårbusinessen visar sig ändå bara vara en täckmantel för den betydligt mörkare och ruggigare verksamhet som litet i gången avslöjas. Både för oss läsare och för Norma.

Det är dubbelspel på många fronter. Galenskap och grymhet. En del övernaturliga inslag. Och alla möjliga kopplingar och förvecklingar som nystas upp efter hand. Ibland är det litet svårt att veta om man verkligen uppfattat allt rätt? Eller om man missat något innan? Om det beror på att jag trots allt inte är så van att läsa på finska?

Men ändå tycker jag liksom tidigare att Sofi Oksanen skriver så otroligt snyggt. Det flyter så lätt. Och boken är spännande ända till sista sidan. Slutet är ändå av det slaget att man gärna skulle vilja veta hur det går för huvudpersonen Norma. En fortsättning?

 

 

 

 

 

Publicerad 20.04.2016 kl. 20:43

En mammas oro

 

Så gott som varje gång det blir tal om Hannas och hennes resäventyr får jag frågan om jag som mamma inte är jätteorolig? Eller hur jag har vågat låta henne resa iväg ensam? Och till länder så långt borta som Sydamerika. Eller till de mera okända länderna i Asien för den delen. 

Jaa, vad kan jag svara? Det har ju aldrig varit direkt tal om att skall vi våga låta henne göra som hon vill? Eller försöka hindra henne?

Hon hade ju bestämt sig. Hon är myndig. Och hon hade tjänat ihop pengarna själv. Inte mycket att göra då inte. För att försöka övertala henne att ändra sina planer.

Och aldrig att jag skulle ha velat stoppa henne från att förverkliga sina drömmar. Det ser jag verkligen inte som ett alternativ. Inte för något av mina barn. 

Men så klart har jag känt oro nu som då. Har konstaterat att gränsen går vid drygt två dygn efter den senaste kontakten. Efter det whatsappar jag nog för att kolla var hon är och att allt är ok. Tacka vet jag whatsapp. Men den kräver ju internetförbindelse, så ibland blir det ju längre intervaller. Då har hon oftast nog informerat på förhand.

För en vecka sedan gjorde Hanna resan från Peru till Colombia med buss. Den räckte 48 h och vi hörde inte av henne under den tiden. Samtidigt inträffade det en tragisk bussolycka i Peru, i närheten av Cusco där hon hade varit en liten tid innan. Vi väntade tålmodigt på att höra av henne, men nog blev man ändå både fundersam och litet olustig .

Eller som i morse, när vi hörde om jordbävningen i Ecuador. Hanna är visserligen nu just  långt därifrån, fick vi veta, och kände inte av det. Men två goda vänner till henne, som hon träffade i Peru, råkade befinna sig precis där skalvet inträffade. Dom är ok som tur. 

Det är nu precis två veckor tills hon kommer hem. Det är snart. Och jag måste ju medge att visst ska det bli jätteskönt att ha henne hemma igen.

 

 

 

 

Publicerad 17.04.2016 kl. 13:28

Pionist

 

Jag har precis anslutit mig till Svenska Pionsällskapet, så jag kan väl officiellt också kalla mig för pionist:) Det låter ju avsevärt mycket sakligare än piongalen, vilket jag annars har titulerat mig i trädgårdssammanhang.

Pionsällskapet har verksamhet främst i Sverige förstås, men via hemsida och facebook kan man ju ta del av material och information som sprids. Och så kan vi här i Finland också göra pionbeställningar. Som levereras via den finska styrelsemedlemmen. Mycket intressant alltså!

Årets första pionbeställning har jag ändå gjort via min "vanliga" leverantör, Pionien Koti, i Taivassalo. Plantorna skickas först i början av maj, så jag får vänta litet. Vilket inte alls gör nåt, för det finns nog mycket annat att syssla med där ute i trädgården nu.

Alltid lika härligt med säsongstart! I väntan på pionplantorna en bild från tidigare år. Dr Alexander Fleming i full blom:

 

 

 

 

Publicerad 12.04.2016 kl. 20:52

Inomhusgrönska

 

För tillfället har jag ett större intresse än på mycket länge att skaffa mig grönväxter. Det måtte bero på att det är väldigt trendigt just nu att inreda med växter och man blir jätteinspirerad av alla vackra bilder och miljöer som finns på bloggar och i tidningar.

Speciellt påverkad är jag av Feng Shui-filosofin, där naturelement och levande växter är mycket viktiga för en positiv och bra hemmamiljö. Fina bloggen Simplicity ger bra information och tips i det här ämnet.

Här har jag fotat en del av den senaste tidens nyinköp. Och nu märker ni kanske att bilderna inte är tagna med mobilkamera den här gången. Jag fick plötsligt inspiration att pröva Kims nya kamera. Inga superbilder får jag till, oberoende av utrustning, men så här inför trädgårdssäsongen skall jag börja träna litet igen:)

 

Aralian har jag placerat på piedestalen i matsalshörnan. Den är grön och frodig och kommer nog att behöva flyttas undan alltför starkt solsken i nåt skede. 

 

Den här heter Mühlenbecker visst? Ljust gröna, runda blad. Har köpt en likadan till badrummets ampelkruka också.

 

Den här hade inget namn i blombutiken? Behöver passas på med vattningen, förstod jag. Hoppas jag klarar av det! Den har mycket vackra blad och passar bra här i väggampeln i soffhörnet.

 

Och här gårdagens impulsköp faktiskt. Den heter Afrikas stjärna (Tähdikki på finska). Latinska namnet är Ornithogalum och det är en lökväxt som man kan odla i trädgården också. Som en dahlia, så att knölen skall tas upp innan höstfrosten. Få se hur det blir. Den var i alla fall en sådan underbar uppenbarelse i affären, så jag kunde inte hejda mig:)

 

Rumsgranen som hållit sig fin sedan i julas fick nu flytta en halv våning upp. Till trapphyllan. Där fick den sällskap av Kims systers fina målning. Och Fridas lerfågel. Så det blev en liten, mysig skogshörna.

 

 

Publicerad 10.04.2016 kl. 14:42

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena