Meditativa sysslor

 

Blir litet glest mellan inläggen så här i semestertider. Ger mig inte tid att sitta allt för mycket framför datorn helt enkelt.

Stökar med ett och annat under dagarna och kom att tänka på tre aktuella favoritsysslor den här tiden på året. Som jag verkligen njuter av och som inger mig stort lugn och sinnesro. 

1. Att plocka blåbär. Jag använder ingen plockare utan gör det för hand. Vi har ju bärskogen så gott som inpå husknuten så jag brukar ta min lilla kanna och gå och fylla den med bär. Sedan in och rensa och frysa in i små frysaskar direkt. Så går jag kanske en sväng till. Och en till. Om jag känner för det och har passligt med tid. Att sitta i blåbärsriset och plocka och lyssna på skogens ljud, det om något är verklig mindfulness.

2. Att rensa svamp. Visst, visst, när man får göra det med gott om tid. Gärna ute i solen. Känns också jätteskönt och meditativt att stå och putsa bort strån och stickor från de vackra gula kantarellerna. Det finns gott om svamp i år igen!

3. Och sedan: att rensa ogräs i grönsakslandet. Många kanske tycker nu att jag är helknäpp? Men det är också en syssla som man inte skall stressa med, utan ta det med ro. Helst förstås en solig och varm morgon eller förmiddag. Kanske dela upp det i mindre bitar, en bänk eller rad åt gången. Det fina resultatet får man ju njuta av efter hand som arbetet framskrider. 

Stor glädje i det lilla alltså:) Vilka är dina favoritsysslor så här års? 

 

 

 

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 22:34

Den siste brodern

 

Råkade träffa en god vän i biblioteket som stod och valde böcker vi "A-hyllan". Hennes blick föll på en liten bok och hon sade att "det här är en bok som jag önskar jag ännu hade oläst". Hur lockande är inte den kommentaren? Var naturligtvis tvungen att låna den. "Den siste brodern". Av en för mig helt okänd författare som heter Nathacha Appanah.  

 

                           

 

Appanah är född på Mauritius, men är numera bosatt i Frankrike. Den här romanens händelser utspelar sig också på Mauritius. Året är 1945 och i Europa går andra världskriget mot sitt slut. En gammal man ser tillbaka på händelser som inträffade 60 år tidigare

Den 10-årige Raj vet ingenting om kriget. Han har fullt upp med att försöka ta sig igenom och hantera de tragiska händelser som drabbat familjen. Bägge hans bröder har omkommit i ett fruktansvärt oväder. Störtfloden for iväg med dem medan de alla tre var på väg till floden för att hämta vatten. Efteråt kunde man endast hitta lillebror, som låg fastkilad mellan ett par klippblock.

Lägg där till att fadern är oerhört våldsam och oberäknelig. 

När Raj av en slump träffar den judiske pojken David, på fängelseområdet där hans pappa jobbar som övervakare, är det som han kunde få tillbaka en bror.

I fängelset i Port-Louis inhyses 1500 judar som flera år tidigare anlände till Mauritius med fartyget Atlantic. De skulle till Palestina, men avvisades och deporterades till den brittiska kolonin.

David är helt ensam. Hela hans familj är borta. Och han själv är i mycket dåligt skick. Men under de få dagar de tillbringar tillsammans får också han uppleva vänskap och närhet.  

Det är en lågmäld och sorglig berättelse. Med många tragiska inslag. Ändå finns där en värme och ett hopp. Det kan bli bättre. Trots allt.

 

 

 

Publicerad 07.07.2016 kl. 20:14

När tiden tar slut

 

Käraste Mamma har mist sin livskamrat. Det kom plötsligt och chockartat. Även om de senaste månaderna har varit fyllda av händelser och orosmoment. Som en föraning om vad som kanske ligger runt hörnet.

Ändå är man inte beredd. Inte på riktigt. Kan man någonsin vara det?

Mycket skall ordnas. Tänkas på. Diskuteras och planeras. Det måste finnas tid att sitta ner och prata. Och gråta tillsammans.

45 gemensamma år är en lång tid. Många minnen. Endast de ljusa och goda är värda att sparas. Det är många som tittar in eller ringer Mamma och vill visa sitt deltagande och kanske dela med sig sina minnen av Aijo. Det värmer. Henne. Men också oss. Tack för omtanken kära ni!

Jag är glad att vi alla finns nära varandra. Att det är sommar och semestertider. Vi hinner tillbringa tid med mamsen och hjälpa till där vi kan. Det känns skönt att nu i sin tur få erbjuda henne sitt stöd. Hon som alltid gjort vad hon kunnat för att vi barn skall ha det bra.


Vårt liv,
vår tid en dag i sänder
så tyst
och stilla glider bort.
Om litet
eller mycket händer
är livet alltid kort.
Det nyttjar ej
att se sig om.
Den tid som var, som är,
som kom
var blott ett lån från evigheten.

 

 

 

 

Publicerad 05.07.2016 kl. 17:13

Semesterstart

 

Det har nu gått några dagar in på semestern och det har varit ganska fartfyllt med en hel del program faktiskt. Börjande med midsommaraftonen som vi detta år firade i sällskap med bland andra Sonja och Janne. Först en tur med jakten Alexandra till Pellinge sommartorg. Sedan en jättetrevlig kväll med god mat och litet musik och sång. Och midsommarbrasa.

På måndagkväll skulle vi säsongavsluta våra Movement-träningar hemma hos en av deltagarna. Utomhus. Men det regnade så häftigt, så vi fick ändra planerna och hålla till i de fina utrymmena hon har i sin skönhetssalong. Inte alls illa det heller. Efteråt hade vi knytkalas med paj och sallad, melonsalsa och jordgubbstårta. Och choklad. Slurrp:)

 

 

Och igår kväll var det dags att dra ut till skären igen. Nu med lite mindre farkost och vi åkte ut till Brändholm. För att fira vår guddotter Victoria som fyllde 16 år. Jättefint väder och Vicky hade gjort så fina tårtor själv. Duktiga hon<3. På bilden sitter hon här till höger om mig.

 

 

Så har jag rensat ogräs! Hela grönsakslandet är nu genomgånget och ser mycket prydligt ut! Ännu skall jag plantera om flera små vitlöksplantor, men annars är den sidan under kontroll. För ett tag i alla fall.

Idag har vi förresten ätit vår första egna nypotatis. Aldrig smakar väl någon potatis så gott som den.

Och en av höjdpunkterna idag: bokleverans..

 

 

... så min semesterläsning kommer bland annat att bestå av dessa:

 

 

Undrar just vilken jag skall ta och börja med? 

 

 

 

Publicerad 29.06.2016 kl. 21:29

Italienska

 

Efter resan till Sicilien var jag heltaggad på att hitta något slags nätkurser eller annat motsvarande material för att lära mig mera italienska. Bestämde mig för att ha språkstudier som ett litet sommarprojekt 2016.

Efter ivrigt gogglande och surfande hittade jag en språkskola som heter Word Dive. "Lär dig ett språk på tre månader! Ladda ner för 9,99 euro per månad! Pröva GRATIS i två veckor." Saken klar!

 

 

Jag prövade två dagar och så anmälde jag mig som prenumerant. Nu har jag då hållit på i drygt två veckor och har kommit till den tredje delkursen (skippade den första då jag hade litet förkunskaper). Två diplom har jag till och med fått per e-post:)

Word Dive är faktiskt ett finländskt bolag som har funnits i flera år redan. Dom har också belönats med priser för sitt upplägg. Påstår sig ha 200 000 användare i 150 länder. Och dom har för tillfället 10 olika språk att välja mellan.

Inlärningen går ut på att memorera ord och fraser. Genom att skriva ner ordet. Eller genom att spela ett spel där du väljer bland olika alternativ. Till varje ord hör en bild. Och du får höra ordet och en mening uttalas varje gång du svarat rätt. Alltså läsa, skriva och lyssna. Sedan mycket beröm och mycket pepp som delas ut när det går bra. Det är ju kul!

Det kanske blir litet enahanda att utföra samma moment upp och ner, men måste nog säga att orden nöts ganska bra in i minnet på detta sätt. Det är rätt effektivt. I synnerhet som jag har övat litet varje dag.

En del grammatik avklarade jag redan, och jag hoppas att det kommer flera delar senare. Men man kan ju också skaffa sig nån grammatikbok vid sidan om förstås. De olika verbformerna i italienskan är rätt så krångliga. Och prepositionerna.

Och sedan borde man ju absolut ha möjlighet att lyssna till italienska som talas. Och ännu hellre själv få tala och använda det man lärt sig. Får väl börja boka in nya Italienresor nu bara, wiihuu:D

L'italiano - la più bella lingua del mondo?

 

 

 

Publicerad 23.06.2016 kl. 16:52

Inga tonåringar mer

 

Jaa, nu är det då på det viset att det i den här familjen inte längre finns några tonåringar. Igår fyllde nämligen vår yngsta 20 år.

Det blev inget egentligt födelsedagsfirande eftersom jubilaren själv var på jobb hela dagen. Dessutom var resten av familjen också rätt upptagna med jobb och annat. Vi får ta det vid ett senare tillfälle. 

Om någon ännu för tio år sedan hade berättat att den här flickan skulle vara den av mina tre barn som blir den äventyrslystna och den som längtar ut, så hade jag säkert haft litet svårt att tro det. Hanna var väldigt, väldigt blyg och försiktig av sig som liten. Det tog väl en 3-4 år innan hon klättrade ner från mammans famn:)

Men så här långt i livet har hon då hunnit med det ena och det andra redan. Rest runt och besökt ett otal länder. Träffat en massa intressanta människor och fått många nya vänner från alla världens hörn. Självständig och driftig som få!

Och om jag i något skede inbillade mig att hon skulle låta nöja sig med sitt mellanårsresande, och få nog av att flacka runt, så har jag nog under det här årets lopp insett att det antagligen bara var början. Det återstår att se var vi finner henne inkommande höst? För att inte tala om efter fem eller femton år?

 

 

 

Publicerad 20.06.2016 kl. 18:36

Ensam i Berlin

 

Andra världskriget rasar och Hitler regerar. Paret Otto och Anna Qangel bor i Berlin. Den här berättelsen börjar med att de får ett brev av postiljonen där det står att deras ende son har stupat i kriget.

 

 

                          

 

Livet och vardagen måste fortsätta, men avskyn för nazismen och viljan att göra nånting för att protestera växer sig allt starkare hos Otto Qangel.

Så börjar han skriva kort med uppmaningar att reagera och protestera. Mot Hitler och nazismen och mot kriget. Korten placerar han och hustrun ut runt omkring i staden. I hopp om att upphittarna skall läsa dem och börja följa hans exempel. Att deras motstånd skall göra skillnad och växa till nåt större.

I två år går det klart. Att det hela tiden pågår en febril jakt på kortskrivaren inom stadens poliskår har paret ingen aning om. 

Nazitiden är även för gemene man i Tyskland en tid fylld av skräck och rädsla för att bli stämplad som motståndare och skickad i fängelse. Därför har så gott som alla Quangels upphittade kort lämnats in hos polisen. Ingen vill bli betraktad som misstänkt eller skyldig till ett sådant oerhört förräderi som breven anses utgöra.

En dag begår Otto Quangel ett ödesdigert misstag och han åker fast. Så grips även Anna och bägge två hamnar i fängelse. Det blir en lång väntan på rättegången och dödsdomarna.

Ensam i Berlin är en rätt dyster berättelse om tidsperioden som var så fruktansvärt mörk och grym. Också för den vanliga tysken. Det är inte alldeles ofta man läser om nazitiden ur just deras perspektiv. Alla var ju verkligen inte Hitleranhängare eller trodde på nazisternas propaganda.

Men det var viktigt att man inte avslöjade sina verkliga åsikter eller sympatier. Det fanns gott om angivare och småviktiga partimedlemmar som gärna ville arbeta sig uppåt i hierarkin. Man kunde inte riktigt lita på nån.

Den här romanen är visserligen fiktiv, men den har verklighetsbakgrund. Paret Quangel hette på riktigt Otto och Elise Hampel och som grund för händelserna har författaren använt Gestapos undersökningsprotokoll. Boken är varken snabb- eller lättläst, men verkligt gripande och intressant. 

                                               

 

Publicerad 16.06.2016 kl. 22:02

Tre små gummor

 

F'låt mig, kära ni, men det var alldeles för frestande...

 

I Trapani för två veckor sedan:

 

Och på vår n:te gemensamma semesterresa. 30 years from now...

 

 

 

Publicerad 14.06.2016 kl. 21:31

Bakslag

 

Alla trädgårdsintresserade vet att det inte alltid är en dans på rosor det här med att plantera och odla. Nej, det kommer bakslag och det går en massa arbete och pengar till spillo ibland när växterna dör eller försvinner av en eller annan orsak.

Genom förhandsplanering och växtkännedom kan man ju undvika en stor del av misslyckandena, men inte ens det räcker alltid till.

Vintern som gick var sällsynt besvärlig för trädgårdens växter. Inte sedan 1980-talet har man på finska Trädgårdsförbundet skådat lika omfattande skador som nu. Gäller både buskar, träd och perenner. I synnerhet höstplanteringarna var extra utsatta. Växterna hann helt enkelt inte rota sig och förbereda sig för vinterns ankomst.

Hos mig är det faktiskt en hel del växter som jag efter hand som våren framskridit har fått konstatera att de bara försvunnit. Eller stora delar av dem. 

Till exempel nävorna. Av mina Ballerinaplantor finns kanske hälften kvar och som om det inte var nog, har de dessutom fått nåt slags angrepp av ohyra som äter upp bladen. Inte en enda blomma i sikte:(

 

 

I samma rabatt har jag en flädersort med riktigt mörka, spetsmönstrade blad och rosafärgade blommor. Inte ett liv på de gamla kvistarna. Dock skjuter den litet nya skott vid roten, så det finns kanske hopp. Idag har jag sågat bort alla torra kvistar. 

Det har jag i och för sig också fått göra förut med den helt vanliga flädern som står i kryddlandet vid växthuset. Den verkar må bra av nedklippning och skjuter nya kraftiga skott. Också den tog jag ner idag.

 

 

När vi kom hem från Sicilien förra lördagen upptäckte jag att aklejorna såg litet märkliga ut. Där har larverna varit framme och mumsat i sig vartenda blad. Kan ju hända att det kommer nya blad litet senare? Suck..

 

 

Ytterligare har rosen "Louise Odier" gått hädan. Och tre nyplanterade enar måste bytas ut. Men då har Plantagen 12 månaders garanti, så troligen får jag nya plantor. Också några andra sorter av geranium har tagit skada, liksom bollvivorna. En stor del av dem är borta. Såå tråkigt!

Plus att hälften av alla narcisslökar som jag planterade i höstas aldrig blommade. Men också där har jag reklamerat och blivit lovad kompensation i höst när jag gör ny beställning. Snällt av Korpikangas tycker jag!

En positiv överraskning upptäckte jag trots allt idag när jag gick omkring med sågen i högsta hugg. Den fina, rosa vallmon, Coral Reef, hade öppnat sig. Och stod litet i skymundan i skuggan. Alltid lika spröd och vacker. Fast omöjlig att fröföröka. Har försökt och dom blir röda. 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 12.06.2016 kl. 13:18

Shoppingtime

 

Idag har jag haft en mycket trevlig och givande förmiddag tillsammans med mamsen. Vi hade kommit överens om att gå litet i butiker här i stan. Hon hade behov av nya skor och ett och annat i klädväg.

Vi började med skorna. Det är inte alldeles lätt att hitta bra skor när fötterna är opererade och litet missformade av reuma. Men det lyckades över förväntan faktiskt. Snygga, ljusa Ecco-sportsandaler är beställda och kommer på tisdag. Dom har flera justerbara remmar som sitter på rätt ställe.

Sedan hamnade också ett par helt ljuvliga Sketchers i shoppingkassen. Jag drog ju inte fram telefonen och fotade, men hittade en bild på dem:

 

                  

 

Modellen heter Wildflowers. Skulle passa mer än perfekt i min skogarderob också. Otroligt bekväma på foten är dom dessutom.

Sedan gick vi till den klädaffär som brukar vara litet "farlig" för mig:) Alltsomoftast brukar jag komma ut med nåt trevligt impulsköp i väskan... Dom har kläder i min smak helt enkelt.

Mamma hittade ett par snygga mellanblå byxor. 7/8 längd blir helt perfekt åt henne när hon är så kort. Och dom satt som ett smäck. Till dem två par trevliga t-skjortor. Som hade två viktiga detaljer; tillräckligt långa ärmar och en lagom urringning. Det är inte alltid lätt att hitta. Det blev en så fräsch kombo och hon var själv jättenöjd. 

Nåå, hur gick det med mig då?

Jaa, jag kom ut med tre nya toppar. Helt oplanerat, men nog välbehövligt. Eller nåja, i alla fall är jag värd det:D

Sedan gick vi ännu en sväng till Intersport eftersom jag hade fått rabattkort. Saldo därifrån: ett par härliga, mönstrade Nike-leggings och ett par sköna, mjuka shorts att ha här hemma när jag struttar på gården. 

 

                   

 

Alltså. Bägge damerna var vi mer än nöjda med vad vi fått uträttat på en rätt kort stund. Vilken lyckad shoppingrunda! Ännu gick vi på kaffe till Picnic och hälsade på Hanna som hade jobbtur idag.

 

 

 

Publicerad 11.06.2016 kl. 17:20

Några sista resereflektioner

 

 

Tänkte att jag som sista inlägg kring vår härliga resa skulle skriva ner några allmänna reflektioner kring resmålet och upplevelsen av den nordvästra delen av Sicilien.

- I och med att detta var en resa som jag inte bokade själv, förutom flyget, så gjorde jag medvetet inga större planer eller förberedelser inför veckan. Riktigt skönt faktiskt. Och nyttigt för en som alltid vill hinna och planera in en massa på förhand:)

- Det är alltid underbart med nya och annorlunda landskap. Men allmänintrycket av Marsalatrakten så här litet utanför turistsäsong blev nog att det är rätt förfallet och skräpigt. Otroligt nedskräpat överallt faktiskt. Vilket är jättesynd.

Men sedan var ju vyerna med höga bergstoppar och fälten med vin- och olivodlingar alldeles underbara. Och de som besökte staden Corleone kunde också berätta att det var otroligt vackert däromkring.

 

 

- Trafiken. Huhhuja! Både i det område vi bodde och i städer som Trapani och Palermo kändes trafiken kaotisk och osäker. På våra förmiddagspromenader susade bilarna förbi i hög hastighet. Gatorna var supersmala och det saknades nästan helt trottoarer.

Och vår utfärd till Palermo blev nästan bara ett enda köande och sittande i den fullkomligt igenstockade stadstrafiken. Ett rent under att vi kom därifrån utan en skråma i bilen.

 

 

- I området där vårt hus låg, 5 km från Marsala centrum, var alla gårdar omgärdade av höga murar. Järnportar och vakt(?)hundar bidrog till att man fick en känsla av att folk var tvungna att låsa om sig och skydda sin egendom ordentligt. Har inte kollat upp fakta, men månne kriminalitet är ett ganska stort problem där? Vi kände oss i alla fall helt trygga både i huset och överallt där vi rörde oss.

 

 

- Slutligen kan jag bara rekommendera hyrandet av ett hus eller lägenhet. Passar synnerligen bra då man är ett större gäng. Nu hade vi möjlighet att spendera mycket tid tillsammans utan att hela tiden behöva kolla klocka eller bestämma plats. Men ändå fanns friheten att göra saker på egen hand då vi hade separata hyrbilar.

Johan och Nine gjorde nog ett gott val när dom hittade den här villan åt oss, tack för det! Är nån intresserad så hittar man uthyrningsföretaget på nätet, Scent of Sicily. Dom har ett stort utbud villor på olika platser på Sicilien.

Och ännu tusen tack till det fina ressällskapet! Nu får vi bara njuta av reseminnena tills det blir dags att planera och boka följande gemensamma tur<3

 

 

 

Publicerad 08.06.2016 kl. 21:42

Fler Sicilienbilder

 

Den främsta orsaken till att vi reste till Sicilien var att det nu var de två yngstas tur att fylla jämna år. Småsystrarna blir mogna damer även de<3

Här är de båda kvällen då det firades litet extra. Finmiddag och tårta, blommor och små presenter.

 

 
 
Förutom all samvaro och chillandet vid poolen hann vi också med en hel del annat under vår semestervecka.
 
Vi hade tre hyrbilar och under dagarna kunde vi på varsitt håll bege oss på utfärder åt olika håll. De två shoppingglada körde till Italiens största outlet och gjorde finfina fynd.
 
En av oss (inte jag!) tränade för Vätternrundan och hade hyrt cykel. 
 
 
 
Somliga gjorde förmiddagsrundor till fots istället.
 
 
 
Första dagen gick vi förbi en närbelägen vingård, som också var en skola. För blivande vinodlare? Druvorna är ju inte färdiga så här års, men mannen som vi talade med bjöd oss att smaka på mullbär. Goda! 
 
 
 
 
 
En av bilturerna vi gjorde gick till Erice. Som är en liten bergsby uppe på ca 850 m höjd ovanför staden Trapani. En slingrande och rätt smal väg upp. Väl där hade man en vidunderlig utsikt över omgivningarna.
 
 
Lunchade gjorde vi på en utsiktsterrass. 
 
 
Efterrättsbakverk tipici siciliani.
 
 
 
Den sicilianska keramiken igen är fantastiskt färggrann och vacker. Skulle mycket gärna ha hämtat med mig hem ett krus eller ett vackert fat, men risken för kras i kappsäcken fick mig ändå att avstå.
 
 
 
 
 
Publicerad 07.06.2016 kl. 19:58

Marsala, Sicilien

 

Nu är vi hemma igen efter en fantastisk vecka på Sicilien. Två storasystrar, två småsystrar och fyra äkta hälfter. Åtta vänner i en lyxig villa utanför Marsala. Kan väl inte bli annat än ååsm.

Har haft litet fullt upp med att tvätta och fixa idag så jag gör ett kort första inlägg med några bilder. Lägger upp mer sen. Bilderna är alla tagna av Kim. Och på den nedersta bilden hann han själv också med:) 

 

Syrran och hennes man, Kim och jag åkte iväg på söndag morgon. Planet från Stockholm igen hade landat sent lördag kväll. Här på första bilden vankas det välkomstskål precis när vi anlänt.

 

Det allra bästa med det här boendet var förutom köket, den stora poolen. 

 

Simma och sola brukar inte höra till mina vanligaste sommarsysselsättningar, men här var det bara så otroligt skönt att ta sig ett dopp när man legat en stund och läst i solen.

 

I det välutrustade köket lagade vi lunch och middag så gott som varje dag. Alla tillsammans. Så dukades stora bordet ute på den ena altanen och där satt vi sedan länge och väl. Skålade litet, pratade, skrattade, lyssnade på musik och njöt av tillvaron.

 

 

 

 

Publicerad 05.06.2016 kl. 20:21

Väskan är packad

 

Sitter ner för en kort stund denna lördagskväll. Vilar fötterna litet. Njuter av ett glas vitt vin och slukar ännu en bit av den goda tårta som bjöds på dimissionsfesten idag. Vi har nämligen firat mosters yngre guldgosse Ludvig<3

Han har tagit merkonomexamen och det var stor, härlig baluns hemma hos syrran. Känns mycket bra att ha haft möjlighet att hjälpa till med köksbestyr - och återgälda den hjälp jag fick ifjol på Hannas studentfest. Familjen är bäst!

Och nu... är också kappsäckarna packade. Om sisådär sex timmar ringer väckarklockan och vi styr kosan mot flygfältet. Flyget tar oss till Sicilien där vi skall tillbringa inkommande vecka. Återkommer med ett resereportage. Ha det så gott till dess, kära vänner:)

 

 

 

Publicerad 28.05.2016 kl. 21:48

Jag är Malala

 

Vi vet alla vem Malala Yousafzai är. Vi vet vad som hände henne för snart fyra år sedan. Och att hon som den yngsta någonsin tilldelats Nobels fredspris. Det var år 2014.

 

                  

 

Boken där hon berättar sin otroliga historia har hon skrivit tillsammans med Christina Lamb och den kom ut 2013. Ett år efter mordförsöket på henne.

Det är mycket man får lära sig och veta här. Om Pakistan och landets historia. Om de politiska förhållandena som rått där under årens lopp. Om strukturer och system som byggts upp. Och om dem som utmanar dessa.

Malalas familj hör till dem som vågade ifrågasätta och gå emot de allt mer destruktiva regler som styrde samhället. Men de blev också tvungna att lämna landet för att det blev för farligt för dem där.

Det handlar givetvis mycket om Malala själv, om hennes familj och om hennes skolgång. Det är ju tack vare pappan som Malala över huvudtaget hade möjlighet att gå i skola. Inte värst många flickor i Pakistan har haft det. 

Malalas pappa grundade skolor för både pojkar och flickor. För honom betyder utbildning allt. Framtid. För alla. Och det är ju med hjälp av pappans och familjens stöd som Malala har kommit att bli den unga kämpe och försvarare av skolgång för flickor som hon är. Inte bara pakistanska utan flickor runt om i hela världen.

Det här är en otroligt intressant bok. Och Malala är en fantastiskt ung kvinna med en styrka och målmedvetenhet som man knappt kan tro att är möjlig. Hennes kamp och idoga arbete har belönats med Nobels fredspris, men också med ett flertal övriga priser. Prispengarna brukar hon skicka direkt till Pakistan för att upprätthålla skolor och stöda flickornas skolgång.

För tillfället bor Malala och familjen i Birmingham i England. Dit hon flögs för att opereras och vårdas efter att hon blivit skjuten i huvudet. I Birmingham går hon nu i skola och siktar på en universitetsutbildning.

Trots att dom funnit sig väl tillrätta, är det både Malalas och resten av familjens högsta önskan att en dag kunna återvända till sitt hemland.

 

 

 

Publicerad 25.05.2016 kl. 22:41

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena