Vänliga val

 

Igår fick jag det senaste numret av tidningen Marthabladet i min postlåda. Jo, jag hör till Marthaförbundet fast jag inte är aktiv i någon förening för tillfället. Men tidningen är mycket bra och där finns alltid intressanta artiklar.

Bland annat är ju miljömedvetenheten ett viktigt tema och ofta skrivs det om vad man kan göra i sin vardag för att bidra till en klimatvänligare omgivning. 

Så när jag gick kvällspromenaden med Maya fick jag för mig att tänka igenom vad jag gör för val, som kan anses vara hållbara och miljövänliga. Kom fram till att jag

1. väljer oftast ekologiska livsmedel
2. kunde ännu oftare välja närproducerat också. Jag har ju faktiskt anslutit mig till Borgås REKOring, men ännu har jag inte gjort nån beställning. 
3. odlar ju en hel del egna grönsaker och rotfrukter.
4. plockar jättemycket bär och svamp
5. försöker verkligen undvika matsvinn. Är rätt bra på att använda rester, men det finns nog råd på att förbättra sig 
6. städar med enbart Fairy och vatten. Inga starka kemikalier
7. använder miljömärkta disk-och tvättmedel
8. köper inte överdrivet mycket kläder. Överväger ganska noggrannt och väljer kvalitet.
9. lämnar kläder jag inte använder till återvinningen, till UFF
10. borde tänka mera på hållbara val beträffande kläder och tillverkningen. Min svaghet för tillfället är träningskläder och jag vet att de stora tillverkarna inte är riktigt schyssta:(
11. cyklar till jobbet så ofta som möjligt. Mitt årliga mål, minst 1000 km, har jag uppnått de senaste 4 åren åtminstone.
12. försöker undvika att göra onödiga bilkörningar, men medges att den här saken hade större prioritet när ungarna bodde hemma och skulle fraktas till sina hobbyer. En betydande miljömässig nackdel med att bo på landet är att familjen behöver två bilar.
13. gör flygresor ibland. Tänker inte särskilt mycket på miljöaspekten när jag bokar en resa. Vi reser ju kanske inte ändå så förskräckligt ofta? Och att välja tåg från Finland är inte riktigt ett alternativ..
14. sorterar avfall. Glas, metall, papper.
15. komposterar. Har vi gjort nästan ända sedan vi flyttade till landet, för tjugo år sedan.

Där var nu 15 punkter. Sedan kunde jag säkert sätta ännu större vikt vid att spara på vatten och el. 

Och att försöka undvika plastförpackningar. Det har jag prövat på en kort tid faktiskt, men det är nog verkligt svårt. Allt är förpackat i plast känns det som. Men i butiken där jag handlar har dom papperspåsar på frukt- och grönsaksavdelningen. Det är bra.

Finns säkert mycket mer som jag skulle kunna göra ännu bättre. Och förstås spelar en persons miljöval inte någon stor roll i det stora sammanhanget. Men om alla bidrar med något smått. På något vis. Det skulle väl göra skillnad till sist. Tror jag i alla fall.

 

 

 

Publicerad 13.09.2016 kl. 21:09

Hej bloggen!

 

Nej, jag har inte varit på långresa. Och nej, jag har inte heller slutat blogga. Så gott som varje dag har jag tänkt att jag skall ge mig tid att skriva litet. Men ändå har jag inte fått det gjort.

Dagarna bara rusar förbi just nu och kvällarna känns kortare än nånsin. Massor av saker blir uppskjutna och en hel del förblir ogjort.

Men nå, så är det ibland och världen rasar väl inte fast man tycker att det är väldans stökigt både inne och ute. Jag har svårt för stök och grejer som dräller överallt, men jag försöker hålla mig lugn och prioriterar det som känns viktigast.

Vad jag till exempel prioriterat och vad som är aktuellt för tillfället är bland annat att:

- vi var i Stockholm förra veckoslutet. Tillsammans med syster och svåger. Vi hade det jättetrevligt och hann med mycket på dryga två dagar. Vi åkte ju för att gå på Skifs-Körbergs duellkonsert på Skansen, men den blev ju tyvärr inhiberad på grund av Björn Skifs sjukdomsfall. Nu väntar vi med spänning på om och, i så fall, när den skall ersättas. Och om vi har då möjlighet att åka över på nytt. Skulle så väldigt gärna se de två tillsammans på scenen.

- jag cyklar till jobbet fortfarande så ofta det är möjligt. Tre gånger till och jag får nytt säsongsrekord! 35 gånger. Det torde väl bli av när jag tittar på väderprognosen för de följande veckorna. Ser rätt bra ut. Cyklingen är ju också en orsak till att kvällen känns litet kortare, för jag är ju då hemma en halvtimme senare. Samtidigt som jag stiger upp en halvtimme tidigare på morgonen. Och behöver gå tidigt i säng för att orka göra det.

- jag har väl inte riktigt kommit igång på allvar med crossfit-träningen. Men jag har inte heller haft någon sommarpaus, utan gått en gång i veckan. Typ. Efter att cykelsäsongen är över skall jag nog trappa upp igen och gå tre gånger i veckan. Och på pilatestimmarna som börjar nu på måndag.

- vår Hanna håller på att packa sin ryggsäck igen. På tisdag skall hon flyga iväg för att tillbringa ett drygt halvår i Australien. Den här gången planerar hon att jobba sig fram. Var exakt är väl litet oklart ännu. Hoppas det lyckas. 

- jag håller på att lära mig använda vår nya spis. Vi har bytt ut den gamla till en med induktionshäll, så det är nog litet annorlunda. Den är så snabb, så man får tänka till med tajmingen litet extra innan man blivit van. Jag blev också tvungen att skaffa en del nya kastruller som passar för induktion. Och en ny saftkokare.

- trädgården är oerhört vildvuxen för tillfället. Tycker att jag aldrig haft så mycket små maskrosor i rabatterna som i år. De finns överallt. Och eftersom det är så fuktigt, så trivs också mossor och andra liknande besvärligheter också. Plus att gräset växer alldeles förskräckligt snabbt och skulle behöva klippas stup i ett. Måste medge att jag kände mig smått desperat idag när jag kom ut och skulle bestämma mig i vilken ända jag skulle börja.

- inomhus växer det ju inga ogräs, men det här hushållet väntar nog på en rejäl storstädning. För tillfället ser jag inte exakt när den storstädningen kommer att bli av. I alla fall inte i morgon. För då tänker jag gå på en konstutställning. 

Ha en skön söndag allihopa!

 

 

 

Publicerad 03.09.2016 kl. 21:52

Nälkävuosi

 

Nälkävuosi är den finska författaren Aki Ollikainens första roman. Den har blivit väldigt hyllad och rosad, i Finland, men också utomlands. Första finländaren någonsin att bli nominerad för Man Booker Prize!

 

                        

 

Det är en liten bok. Till formatet. Berättelsen är kort och handlar om den lilla människan. Under en tidsperiod i Finlands historia som var mörk och tragisk. Nämligen nödåren på 1860-talet. 

År 1867 ville vintern aldrig ta slut. Jordbruket kom sent igång och innan det var dags att skörda hade frosten och kölden slagit till och alla grödor blev totalförstörda. Isarna lade sig tidigt, vilket gjorde det omöjligt att importera säd från utlandet.

Det finska folket svalt. Man lämnade hem och gårdar för att fara iväg och leta efter någonting att äta. Långa karavaner med människor färdades längs insnöade vägar på väg mot städerna.

Och i svältens fotspår följde tyfusepidemier. Folk dog som flugor. Man räknade med att över 100.000 människor miste livet mellan hösten 1867 och hösten 1868.

I boken får vi följa med en familjs öde under några månader hösten 1867. Mannen i huset är sjuk och klarar inte av att tillsammans med hustrun och de två barnen lämna gården och bege sig iväg undan svälten. 

Det är tungt att läsa om deras färd. Så mödosamt och så långsamt tar de sig från en gård till en annan. Får en brödkant här, en där. Tak över huvudet för en natt i gången. De som har litet delar med sig med dem som har ännu mindre. Solidariteten och medmänskligheten finns där trots allt. Men det räcker ändå inte till.

Samtidigt skildras två bröders tillvaro i Helsingfors. Den ena läkare och den andra kamrer åt senatorn. De är mycket bekymrade över situationen i landet och över hur hjälpinsatser borde sättas in för att hindra svält och sjukdom. Också de känner solidaritet med de nödlidande. Men dem själva går det ju ingen nöd på. De kan spela sitt schackparti smuttande på varsitt glas konjak. Precis som vanligt.

Trots att man kanske inte direkt känner igen sig i bokens huvudpersoner, är miljöerna mycket väl och levande beskrivna. Så det går lätt att föreställa sig de fruktansvärda förhållanden som rådde. Detta är ett stycke finländsk historia känsligt berättad ur den enskilda människans perspektiv.

 

 

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 21:14

Min broccoli

 

I år har jag för första gången odlat broccoli i trädgårdslandet. Och idag har jag skurit av de första stjälkarna och kokat dem till middagen.

 

 

Det som ni ser här på bilden är inte buketter från en och samma stjälk, utan skörden från flera plantor. Min broccoli är alltså väldigt klen och liten jämfört med dem man köper i affären. 

Jag måste erkänna att jag inte riktigt läst på hur jag borde ha gjort för ett optimalt resultat. Säkert borde jag ha gallrat plantorna i tid. Dom står nog litet för tätt. Men jag nänndes faktiskt inte. Det blev inte så väldigt många från en fröpåse. 

Och jag tar det här första försöket som ett experiment, för att se hur växten beter sig. Jättegod var den åtminstone.

 

 

 

Publicerad 17.08.2016 kl. 20:23

Liv efter liv

 

Kate Atkinson är en brittisk författare som hittills gett ut nio romaner. Jag har bara läst hennes första "I museets dolda vrår" (1995), och fastän jag inte minns handlingen så särskilt väl, så minns jag ändå att jag tyckte den var otroligt bra.

"Liv efter liv" är också en alldeles fantastisk bok. Med ett så annorlunda och spännande upplägg där huvudpersonen Ursula Todds liv utspelar sig i ett otal olika varianter. Hon dör gång på gång, första gången direkt helt i början av boken, då hon föds med navelsträngen kring halsen. Den 11 februari 1910. Men berättelsen fortsätter i följande kapitel med en förlossning där allting går bra och Ursula föds som en frisk och stark flicka.

 

                         

 

Här skulle man tro att det kunde vara svårt att hänga med och hålla koll på vilket liv som är vilket? Blev Ursula våldtagen? Var hon gift med den narcissistiske Derek Oliphant? Kände hon faktiskt Eva Braun, Hitlers älskarinna? Bodde hon i Tyskland under andra världskriget? Eller verkade hon som frivilligarbetare i London under de massiva bombningarna 1940, det som kallas Blitzen.

Man vet ju inte. Vilket av Ursulas alla liv som är det riktiga? Men det spelar absolut ingen roll. För det är så spännande och intressant läsning, så man bara ser fram emot nästa kapitel och följande version av hennes liv.

Och trots att det blir stora tidsmässiga hopp mellan bokens kapitel, så upplever jag aldrig att det skulle vara problematiskt att följa. Dessutom står det på varje sida vilken månad och vilket år det är, ifall man skulle tappa tråden för ett slag.

Familjen Todd är en färgstark familj med fem barn. För mig handlar en viktig del av berättelsen om familjeband. Om syskonkärlek. Hur starkt de påverkar oss och vilken betydelse goda relationer har.

Man får också en rätt detaljerad bild av upplevelserna av andra världskriget i England. Av de förfärliga bombningar tyskarna utförde över London och vilken stor förödelse och förstörelse de åstadkom. Författaren verkar ha gjort en riktigt diger bakgrundsresearch.

Jag gillar romaner där historiska fakta inbyggts i berättelsen. När jag får en känsla av att det är just så här det kan ha varit på riktigt. Jag känner att jag lär mig något, får ny kunskap. Precis som här i den här boken.

Nu har redan Atkinsons följande roman översatts till svenska och getts ut i år. Den heter "En gud i spillror" och den handlar i sin tur om Ursulas lillebror Teddy som var stridspilot under andra världskriget. Bägge romanerna har hyllats av litteraturkritikerna och erhållit prestigefyllda priser. Gissa om jag ser fram emot att få tag i den och få fortsätta läsa om familjen Todd?

 

 

Publicerad 10.08.2016 kl. 20:17

Chocken efter fallet

 

Jag kan inte påstå att jag stormläst under semesterveckorna, men några böcker har jag kommit igenom och har för avsikt att blogga om. Den första heter "Chocken efter fallet" och är Nathan Filers debutroman.

Filer blev rätt uppmärksammad och prisbelönad för den här romanen 2013, men jag däremot, är kanske inte helt övertygad om att den skulle vara exceptionellt bra?

 

                            

 

Den handlar om Matthew, som hade en bror med Downs syndrom och som dog efter ett olycksfall när Matt var 9 år. Den tragiska olyckan tar hårt på Matt. Han har svåra skuldkänslor och det leder till att hans mentala hälsa börjar svikta. Sin historia skriver han då han är intagen på psykiatrisk avdelning.

I boken får vi dels läsa om händelserna före och efter olyckan. Och dels återger Matthew sina minnen och upplevelser efter att brodern inte längre finns.

Det är kanske litet råddigt och berättelsen hoppar fram och tillbaka. Det är sorgligt och tragiskt. Om stark syskonkärlek. Om hur svårt det kan vara att hålla ihop familjen efter en traumatisk olycka. Om psykvård och de bristande resurser som tycks vara en realitet överallt, även i England.

Men visst finns här också ett ljus. Och hopp om att allt en dag skall bli bättre. Att man kan leva med sin diagnos och hitta tillbaka till livet igen. Ett litet steg i taget.

Nathan Filer har forskat och arbetat inom psykvården, så han vet en hel del om det här ämnet. Men ändå var det nånting som gjorde att jag inte riktigt kunde känna med huvudpersonen den här gången. Jag har läst många liknande böcker, många av dem skrivna för ungdomar, som har berört mig mycket mer. Här blev jag kanske mest berörd av det fina förhållandet mellan Matt och hans mormor. 

 

 

 

Publicerad 06.08.2016 kl. 21:05

Högsommarblommare

 

Om slutet av juli och början av augusti innebär riktig högtid i grönsaksland och växthus är det inte riktigt lika väl ställt i blomsterträdgården min.

Mycket är överblommat och en del växter blir litet risiga och bladverket gulnar och slokar efter blomningen. 

De perenner som just nu är som vackrast hos mig är säkert stormhatt, de mera senblommande astilben, rosenstav och småningom också echinaean, solhatten.

Också dagliljan "Cathrine Woodbury" tyckte jag var extra fin i år. Det är inte alltid som hon lyckas glänsa och vara så praktfull.

 

Har en liten "skog" med stormhattar utanför vardagsrumsfönstret. De har klarat sig utan värre mjöldaggsangrepp i år dessutom. Fina!

 

Detta är en ljust rosablommande variant av fackelblomstret. Som ju också växer vild vid våra stränder och en del dikesrenar. Den är då mörkare rosa, nästan lila.

 

Hemerocallis "Cathrine W". Stora, fina blommor. Bladen vill av nån orsak bli litet gula innan blomningen tar vid, vilket är synd.

 

Rosenstaven självsår sig friskt. Och jag nänns inte alltid riva upp de små plantorna, så den förekommer ganska ymnigt här på gården. Vacker där den växer i stora klungor.

 

 

 

Publicerad 02.08.2016 kl. 13:40

Grön skörd

 

Bästa tiden i grönsaksträdgården pågår just nu. Sallad har vi visserligen plockat redan länge, men jag måste nu dokumentera vilka sorter det är som jag sådde i år. Jag har nämligen aldrig fått så fin och välkomponerad salladsblandning.

 

 

Krispigaste någonsin. En plockisbergssallad, 'Frillice'. Plocksallat 'Krauser Gelber'. Dessutom vildrucola och en sorts spenat.

Dessa bör jag definitivt försöka få tag i nästa år igen. De har samtliga hållit sig så fina och fräscha och växt till efterhand som jag skördat. Rucolan har inte heller blivit allt för häftigt angripen av de små loppor som alltid har hållit på och gjort den helt full med små hål.

De två första squaschen har jag plockat in. Och idag började jag ta upp vitlök, som fått växa nu två säsonger. Blir inte så stor skörd som ifjol, men den ser fin ut. Jag var tidigare i somras orolig för att otäck ohyra skulle ha förstört alltsammans. Men tydligen gick dom enbart på skaften. Som tur!

Årets nyhet i växthuset är den lilla minigurkan.

 


Så söt! Och god! Tidigare har jag odlat helt vanlig växthusgurka och det har inte riktigt lyckats. Endast ett fåtal gurkor per planta och sedan har de inte orkat leverera mer. 

Den här sorten verkar vara mycket produktiv och gurkorna växer jättesnabbt. Vi har redan skördat en massa och det ser ut att fortsätta ett bra tag till. Hurra för det!

Tre frodiga plantor har jag och de breder verkligen ut sig. Både på höjden och på bredden.

 

 

 

Glad och nöjd får jag gå ner till trädgårdslandet och plocka diverse ingredienser till middagen. Potatis, morot, rödbeta och lök. Såna underbara primörer. Också ärterna börjar vara mogna nu. Bästa sommarmaten.

 

 

 

  

Publicerad 26.07.2016 kl. 21:28

Meditativa sysslor

 

Blir litet glest mellan inläggen så här i semestertider. Ger mig inte tid att sitta allt för mycket framför datorn helt enkelt.

Stökar med ett och annat under dagarna och kom att tänka på tre aktuella favoritsysslor den här tiden på året. Som jag verkligen njuter av och som inger mig stort lugn och sinnesro. 

1. Att plocka blåbär. Jag använder ingen plockare utan gör det för hand. Vi har ju bärskogen så gott som inpå husknuten så jag brukar ta min lilla kanna och gå och fylla den med bär. Sedan in och rensa och frysa in i små frysaskar direkt. Så går jag kanske en sväng till. Och en till. Om jag känner för det och har passligt med tid. Att sitta i blåbärsriset och plocka och lyssna på skogens ljud, det om något är verklig mindfulness.

2. Att rensa svamp. Visst, visst, när man får göra det med gott om tid. Gärna ute i solen. Känns också jätteskönt och meditativt att stå och putsa bort strån och stickor från de vackra gula kantarellerna. Det finns gott om svamp i år igen!

3. Och sedan: att rensa ogräs i grönsakslandet. Många kanske tycker nu att jag är helknäpp? Men det är också en syssla som man inte skall stressa med, utan ta det med ro. Helst förstås en solig och varm morgon eller förmiddag. Kanske dela upp det i mindre bitar, en bänk eller rad åt gången. Det fina resultatet får man ju njuta av efter hand som arbetet framskrider. 

Stor glädje i det lilla alltså:) Vilka är dina favoritsysslor så här års? 

 

 

 

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 22:34

Den siste brodern

 

Råkade träffa en god vän i biblioteket som stod och valde böcker vi "A-hyllan". Hennes blick föll på en liten bok och hon sade att "det här är en bok som jag önskar jag ännu hade oläst". Hur lockande är inte den kommentaren? Var naturligtvis tvungen att låna den. "Den siste brodern". Av en för mig helt okänd författare som heter Nathacha Appanah.  

 

                           

 

Appanah är född på Mauritius, men är numera bosatt i Frankrike. Den här romanens händelser utspelar sig också på Mauritius. Året är 1945 och i Europa går andra världskriget mot sitt slut. En gammal man ser tillbaka på händelser som inträffade 60 år tidigare

Den 10-årige Raj vet ingenting om kriget. Han har fullt upp med att försöka ta sig igenom och hantera de tragiska händelser som drabbat familjen. Bägge hans bröder har omkommit i ett fruktansvärt oväder. Störtfloden for iväg med dem medan de alla tre var på väg till floden för att hämta vatten. Efteråt kunde man endast hitta lillebror, som låg fastkilad mellan ett par klippblock.

Lägg där till att fadern är oerhört våldsam och oberäknelig. 

När Raj av en slump träffar den judiske pojken David, på fängelseområdet där hans pappa jobbar som övervakare, är det som han kunde få tillbaka en bror.

I fängelset i Port-Louis inhyses 1500 judar som flera år tidigare anlände till Mauritius med fartyget Atlantic. De skulle till Palestina, men avvisades och deporterades till den brittiska kolonin.

David är helt ensam. Hela hans familj är borta. Och han själv är i mycket dåligt skick. Men under de få dagar de tillbringar tillsammans får också han uppleva vänskap och närhet.  

Det är en lågmäld och sorglig berättelse. Med många tragiska inslag. Ändå finns där en värme och ett hopp. Det kan bli bättre. Trots allt.

 

 

 

Publicerad 07.07.2016 kl. 20:14

När tiden tar slut

 

Käraste Mamma har mist sin livskamrat. Det kom plötsligt och chockartat. Även om de senaste månaderna har varit fyllda av händelser och orosmoment. Som en föraning om vad som kanske ligger runt hörnet.

Ändå är man inte beredd. Inte på riktigt. Kan man någonsin vara det?

Mycket skall ordnas. Tänkas på. Diskuteras och planeras. Det måste finnas tid att sitta ner och prata. Och gråta tillsammans.

45 gemensamma år är en lång tid. Många minnen. Endast de ljusa och goda är värda att sparas. Det är många som tittar in eller ringer Mamma och vill visa sitt deltagande och kanske dela med sig sina minnen av Aijo. Det värmer. Henne. Men också oss. Tack för omtanken kära ni!

Jag är glad att vi alla finns nära varandra. Att det är sommar och semestertider. Vi hinner tillbringa tid med mamsen och hjälpa till där vi kan. Det känns skönt att nu i sin tur få erbjuda henne sitt stöd. Hon som alltid gjort vad hon kunnat för att vi barn skall ha det bra.


Vårt liv,
vår tid en dag i sänder
så tyst
och stilla glider bort.
Om litet
eller mycket händer
är livet alltid kort.
Det nyttjar ej
att se sig om.
Den tid som var, som är,
som kom
var blott ett lån från evigheten.

 

 

 

 

Publicerad 05.07.2016 kl. 17:13

Semesterstart

 

Det har nu gått några dagar in på semestern och det har varit ganska fartfyllt med en hel del program faktiskt. Börjande med midsommaraftonen som vi detta år firade i sällskap med bland andra Sonja och Janne. Först en tur med jakten Alexandra till Pellinge sommartorg. Sedan en jättetrevlig kväll med god mat och litet musik och sång. Och midsommarbrasa.

På måndagkväll skulle vi säsongavsluta våra Movement-träningar hemma hos en av deltagarna. Utomhus. Men det regnade så häftigt, så vi fick ändra planerna och hålla till i de fina utrymmena hon har i sin skönhetssalong. Inte alls illa det heller. Efteråt hade vi knytkalas med paj och sallad, melonsalsa och jordgubbstårta. Och choklad. Slurrp:)

 

 

Och igår kväll var det dags att dra ut till skären igen. Nu med lite mindre farkost och vi åkte ut till Brändholm. För att fira vår guddotter Victoria som fyllde 16 år. Jättefint väder och Vicky hade gjort så fina tårtor själv. Duktiga hon<3. På bilden sitter hon här till höger om mig.

 

 

Så har jag rensat ogräs! Hela grönsakslandet är nu genomgånget och ser mycket prydligt ut! Ännu skall jag plantera om flera små vitlöksplantor, men annars är den sidan under kontroll. För ett tag i alla fall.

Idag har vi förresten ätit vår första egna nypotatis. Aldrig smakar väl någon potatis så gott som den.

Och en av höjdpunkterna idag: bokleverans..

 

 

... så min semesterläsning kommer bland annat att bestå av dessa:

 

 

Undrar just vilken jag skall ta och börja med? 

 

 

 

Publicerad 29.06.2016 kl. 21:29

Italienska

 

Efter resan till Sicilien var jag heltaggad på att hitta något slags nätkurser eller annat motsvarande material för att lära mig mera italienska. Bestämde mig för att ha språkstudier som ett litet sommarprojekt 2016.

Efter ivrigt gogglande och surfande hittade jag en språkskola som heter Word Dive. "Lär dig ett språk på tre månader! Ladda ner för 9,99 euro per månad! Pröva GRATIS i två veckor." Saken klar!

 

 

Jag prövade två dagar och så anmälde jag mig som prenumerant. Nu har jag då hållit på i drygt två veckor och har kommit till den tredje delkursen (skippade den första då jag hade litet förkunskaper). Två diplom har jag till och med fått per e-post:)

Word Dive är faktiskt ett finländskt bolag som har funnits i flera år redan. Dom har också belönats med priser för sitt upplägg. Påstår sig ha 200 000 användare i 150 länder. Och dom har för tillfället 10 olika språk att välja mellan.

Inlärningen går ut på att memorera ord och fraser. Genom att skriva ner ordet. Eller genom att spela ett spel där du väljer bland olika alternativ. Till varje ord hör en bild. Och du får höra ordet och en mening uttalas varje gång du svarat rätt. Alltså läsa, skriva och lyssna. Sedan mycket beröm och mycket pepp som delas ut när det går bra. Det är ju kul!

Det kanske blir litet enahanda att utföra samma moment upp och ner, men måste nog säga att orden nöts ganska bra in i minnet på detta sätt. Det är rätt effektivt. I synnerhet som jag har övat litet varje dag.

En del grammatik avklarade jag redan, och jag hoppas att det kommer flera delar senare. Men man kan ju också skaffa sig nån grammatikbok vid sidan om förstås. De olika verbformerna i italienskan är rätt så krångliga. Och prepositionerna.

Och sedan borde man ju absolut ha möjlighet att lyssna till italienska som talas. Och ännu hellre själv få tala och använda det man lärt sig. Får väl börja boka in nya Italienresor nu bara, wiihuu:D

L'italiano - la più bella lingua del mondo?

 

 

 

Publicerad 23.06.2016 kl. 16:52

Inga tonåringar mer

 

Jaa, nu är det då på det viset att det i den här familjen inte längre finns några tonåringar. Igår fyllde nämligen vår yngsta 20 år.

Det blev inget egentligt födelsedagsfirande eftersom jubilaren själv var på jobb hela dagen. Dessutom var resten av familjen också rätt upptagna med jobb och annat. Vi får ta det vid ett senare tillfälle. 

Om någon ännu för tio år sedan hade berättat att den här flickan skulle vara den av mina tre barn som blir den äventyrslystna och den som längtar ut, så hade jag säkert haft litet svårt att tro det. Hanna var väldigt, väldigt blyg och försiktig av sig som liten. Det tog väl en 3-4 år innan hon klättrade ner från mammans famn:)

Men så här långt i livet har hon då hunnit med det ena och det andra redan. Rest runt och besökt ett otal länder. Träffat en massa intressanta människor och fått många nya vänner från alla världens hörn. Självständig och driftig som få!

Och om jag i något skede inbillade mig att hon skulle låta nöja sig med sitt mellanårsresande, och få nog av att flacka runt, så har jag nog under det här årets lopp insett att det antagligen bara var början. Det återstår att se var vi finner henne inkommande höst? För att inte tala om efter fem eller femton år?

 

 

 

Publicerad 20.06.2016 kl. 18:36

Ensam i Berlin

 

Andra världskriget rasar och Hitler regerar. Paret Otto och Anna Qangel bor i Berlin. Den här berättelsen börjar med att de får ett brev av postiljonen där det står att deras ende son har stupat i kriget.

 

 

                          

 

Livet och vardagen måste fortsätta, men avskyn för nazismen och viljan att göra nånting för att protestera växer sig allt starkare hos Otto Qangel.

Så börjar han skriva kort med uppmaningar att reagera och protestera. Mot Hitler och nazismen och mot kriget. Korten placerar han och hustrun ut runt omkring i staden. I hopp om att upphittarna skall läsa dem och börja följa hans exempel. Att deras motstånd skall göra skillnad och växa till nåt större.

I två år går det klart. Att det hela tiden pågår en febril jakt på kortskrivaren inom stadens poliskår har paret ingen aning om. 

Nazitiden är även för gemene man i Tyskland en tid fylld av skräck och rädsla för att bli stämplad som motståndare och skickad i fängelse. Därför har så gott som alla Quangels upphittade kort lämnats in hos polisen. Ingen vill bli betraktad som misstänkt eller skyldig till ett sådant oerhört förräderi som breven anses utgöra.

En dag begår Otto Quangel ett ödesdigert misstag och han åker fast. Så grips även Anna och bägge två hamnar i fängelse. Det blir en lång väntan på rättegången och dödsdomarna.

Ensam i Berlin är en rätt dyster berättelse om tidsperioden som var så fruktansvärt mörk och grym. Också för den vanliga tysken. Det är inte alldeles ofta man läser om nazitiden ur just deras perspektiv. Alla var ju verkligen inte Hitleranhängare eller trodde på nazisternas propaganda.

Men det var viktigt att man inte avslöjade sina verkliga åsikter eller sympatier. Det fanns gott om angivare och småviktiga partimedlemmar som gärna ville arbeta sig uppåt i hierarkin. Man kunde inte riktigt lita på nån.

Den här romanen är visserligen fiktiv, men den har verklighetsbakgrund. Paret Quangel hette på riktigt Otto och Elise Hampel och som grund för händelserna har författaren använt Gestapos undersökningsprotokoll. Boken är varken snabb- eller lättläst, men verkligt gripande och intressant. 

                                               

 

Publicerad 16.06.2016 kl. 22:02

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola