Nå, hur går det med italienskan då?

 

Tackar som frågar:) För tillfället är jag inte så särdeles aktiv med språkstudierna. Det måste jag tyvärr erkänna. Men fortfarande har jag kvar mitt konto vid språkskolan Word Dive. Den som jag skrev om här.

Nu och då går jag nog in och gör några övningar. Men inte värst ofta. I somras under semestern var jag rätt flitig och gick ganska raskt framåt. Lärde mig snabbt fraser och ord och uttryck. 

Jag letade också på nätet efter enklare hörövningar och hittade en språkskola som heter Podclub Migros. Dom har flera olika podcasts på olika språk. Den som jag började lyssna på heter "Al Dente".

Hon som gör "Al Dente" är en italiensk kvinna, Francesca, som varje vecka berättar olika historier och vad hon varit med om. Samtidigt som man lyssnar kan man också följa med textversionen på skärmen.

Det är nog inte alldeles lätt, trots att Francesca talar någorlunda långsamt. Sammanhanget får jag alltsomoftast klart. Men det är nog en hel massa ord och uttryck som jag inte alls känner till. Det är klart lättare att följa med texten. 

Nej vet ni vad, jag tror bestämt att jag nu skall ta mig i kragen och försöka sätta mina språkstudier i system igen. Åtminstone en gång i veckan göra litet övningar på Word Dive och lyssna på ett avsnitt av podden. Jag ska göra det nu, bums!

Härnäst kommer jag också att skriva om del två i den italienska författaren Ferrantes fyrdelade romansvit. Vi hörs!

 

 

Publicerad 13.10.2016 kl. 20:52

Playground

 

Lars Keplers "Playground" är den slags roman som jag kanske inte hade valt att köpa eller låna i första hand. Men det föll sig så att vi skulle resa med flyg och då vill man gärna ha nåt som är lätt att koncentrera sig på.

Kepler, som ju är en psudonym för paret Ahndoril, har skrivit böckerna om polisen Joona Linna, och de har väl så vitt jag vet varit populära bästsäljare. Jag har läst en av dem tidigare, "Sandmannen" hette den.

Nå, "Playground" handlar inte om Joona Linna, utan om en kvinna som under ett hjärtstillestånd upplever dödsriket som en hamnstad där det händer otroliga saker. I väntan på att antingen då slutgiltigt dö eller forslas tillbaka till de levandes värld igen.

 

                             

 

Det blir flera resor för henne till denna underliga och våldsamma hamnstad under den tid som följer. Och i den verkliga världen blir hon betraktad som psykotisk och tvångsvårdad när hon berättar om sina upplevelser.

Minns inte när jag senast har läst nåt som har irriterat mig så som denna berättelse. Den är liksom 150% av allt. Inga ingredienser fattas och allt mixas och blandas ihop till en salig röra. Dessutom har den ett så hetsigt tempo så jag tyckte mig bli helt andfådd bara av att sitta stilla och läsa kapitel upp och kapitel ner om de mest osannolika händelser.

Det ledde ju till att jag i det närmaste fuskläste för att komma till slutet. Ville inte heller ge upp och lägga den åt sidan, det gör jag ytterst sällan. Tyvärr är detta ingen bok jag skulle rekommendera vidare, men smak och tycke är ju så olika. 

 

 

 

Publicerad 09.10.2016 kl. 12:28

Tömma och röja

 

Under de senaste veckorna har vi tillsammans med syskonen mina hjälpt vår mamma att tömma huset på landet. Vårt barndomshem. Huset där hon bodde i nästan exakt femtio år. 

Det har snart gått ett år sedan hon flyttade in till stan och efter att hon blev ensam i somras bestämde hon sig för att ta tag i saken och sälja. Den här veckan kom huset ut på nätet till försäljning.

Att tömma och gå igenom saker som man haft länge och som 'alltid' har funnits på en viss plats, sätter tankar och känslor i svall. Jag har kunnat känna mig ganska utmattad och kanske litet ledsen efter att ha varit och hjälpt till med röjningen. Så hur skall det inte kännas för mamma? Det är verkligen ingen lätt process.

Möbler, saker, kläder, minnen. Tas tillvara. Sparas. Delas ut. Loppas bort. Förs till insamling. Slängs bort.

Ofrånkomligt börjar jag tänka på den dag då vi måste göra samma sak här hemma hos oss. Gå igenom allt och försöka hitta nytt hem för sådant som man bara inte kan eller vill kassera och slänga.

Eller kanske man inte ens själv kommer att vara med om den genomgången? Det vet man ju aldrig? Då är det barnen eller någon annan som skall besluta och välja vad som är värt att spara. 

Borde man inte försöka se till att göra det jobbet så lätt som det bara är möjligt? Gå igenom och gallra ut med jämna mellanrum? Inte spara på sig så mycket onödigt? Och inte köpa så mycket nytt? - Joo, det borde man nog...försöka åtminstone..

 

 

Publicerad 05.10.2016 kl. 21:13

Neljäntienristeys

 

Det här är en släktroman. En berättelse som följer med flera generationer inom samma familj. Jag brukar oftast tycka bra om sådana romaner. Att följa med familjens öden och kanske se hur vissa mönster upprepar sig och går igen.

Jag tycker också mycket bra om Tommi Kinnunens bok. Den fick helt lysande recensioner när den kom ut 2014 och blev visst Finlandiaprisnominerad. Men ibland tycker jag att den går litet väl snabbt framåt. Jag hade till exempel gärna stannat längre vid Maria. Hon som inleder hela berättelsen.

 

                          

 

Maria var utbildad barnmorska i slutet av 1800-talet. Ensamstående mor till en dotter, Lahja. Maria var stark och självständig och behövde minsann ingen karl för att ta hand om dottern. Eller för att försörja dem bägge. Eller för att bygga hus för den delen. Allt det klarade hon utmärkt själv.

Lahja gifter sig med Onni. Han är snäll och är en bra far. Men deras äktenskap är inte lyckligt. Efter att han återvänt från kriget är han förändrad och Lahja blir långsamt bitter och elak.

Boken är indelad i avsnitt, enligt huvudpersonerna, varav det sista tillägnas just Onni. Och vi får en förklaring till varför det blev som det blev med äktenskapet och hans förhållande till Lahja. Det är mycket gripande.

Det tredje avsnittet är Kaarinas. Hon är gift med Lahjas son och flyttar som svärdotter in i samma stora hus med sin svärmor. Lahja och Kaarina drar inte jämnt och det är bra beskrivet hur svårt det kan bli när två generationer skall dela hushåll. 

Över huvudtaget är Kinnunens huvudpersoner väl beskrivna. Tre av dem är ju kvinnor dessutom, men han har lyckats porträttera dem mycket trovärdigt tycker jag. Som sagt hade jag gärna läst litet mer om Maria och hennes strapatser som nyutbildad jordemor. Det var ingalunda någon enkel uppgift för en ung, oerfaren kvinna på den tiden.

Berättelsen sträcker sig över 100 år. Och det är mycket som hinner utspela sig under den tiden. Mycket sorg och glädje. Precis som i det verkliga livet. 

 

 

 

Publicerad 29.09.2016 kl. 21:08

Grön superfood

 

Visst är det väl så att spenat kan räknas till supermaten, eller hur? I varje fall är den superrik på en massa nyttiga ämnen, såsom järn, kalcium, kalium och magnesium. Plus ett flertal vitaminer dessutom.

Spenatplantorna i mitt trädgårdsland ger i år en alldeles otroligt fin skörd. Och inte har de slutat växa trots att vi hade en del riktigt kalla nätter förra veckan med flera minusgrader.

 

 

Idag har jag igen plockat in en riktigt stor skål. Använder den färsk i sallad eller fräser den en sväng i olja. Som idag som tillbehör till ugnsfisk. 

Tidigare år har spenatplantorna vuxit mera på höjden, medans de i år är en sort som ligger platt på marken och brer ut sig riktigt ordentligt. Och det har vuxit ut nya blad vart efter jag har plockat. 

 

 

Det tog länge innan den började växa och ta sig på försommaren, men sedan när den väl kom igång så är den mycket kraftigare och mer produktiv än tidigare år.

 

 

 

Publicerad 26.09.2016 kl. 21:19

Den vilda naturen

 

Vi bor ju visserligen med naturen riktigt nära inpå, men ändå inte på något vis enskilt eller långt ifrån grannar. Och den här tiden på hösten skulle man så gärna gå i skogen hellre än på landsvägen, om det inte var för dom förhatliga älgflugorna. 

Ändå är det inte enbart på grund av älgflugorna som jag just nu undviker att röra mig ensam på skogsvägar eller stigar. Utan för att man faktiskt har observerat en eller flera björnar som lufsar omkring här i våra trakter! Det känns inte riktigt tryggt. Skulle minsann inte vilja träffa en björn under en skogspromenad.

Vi har nog också andra vilda djur som rör sig i närheten av gårdarna och längs våra promenadstråk. Igår morse, det var tidigt och ännu riktigt mörkt, hoppade både Maya och jag till när det hördes ett högt ljud en liten bit ifrån oss. Som ett ganska gällt varningsläte. Troligtvis var det en räv eller en mårdhund. Vi skyndade allt litet på stegen båda två:)

Och ett litet stycke framåt från den platsen har vi flera morgnar i halvmörkret kunnat observera något ljudlöst fladdrande framför oss på stigen. Alldeles i närheten av en gammal uthusbyggnad. Jag är ganska säker på att det var fladdermöss. Huuu, dem skulle man inte heller vilja få flygande emot sig. Med sina små vassa vampyrtänder!   

Stundvis kan det väl kännas litet skrämmande, men nog är det också jätteintressant och spännande att få uppleva och kunna iaktta det vilda så nära inpå. 

 

 

 

Publicerad 23.09.2016 kl. 21:42

Jakten

 

Det pågår jakt här hos oss. Ingen jakt på and eller annat villebråd dock. Nej, vi letar nytt kaffegods. Koppar, muggar, fat. 

Det är ingen lätt uppgift kan jag bara informera om. Är det kanske för att utbudet är så enormt när man går in på diverse nätbutiker? Eller är man bara så väldigt kräsen och skulle vilja hitta de perfekta kopparna? Jag har ju också så himla svårt att bestämma mig.

Jag vet att jag tidigare skrivit om våra kaffekoppar som vi använder dagligdags. Arabias Seita Arctica. Att vi använt dom i evigheternas evighet. Och att jag kompletterat med begagnade via nätet. Men nu har vi inte allt för många kvar och visst börjar de se litet trötta ut i färg och glasyr.

Så vi har faktiskt gjort en försöksbeställning. Från House of Rym. Otroligt vackra och härliga färger. Moderna mönster. Vi valde fyra olika koppar och fyra olika fat. Att kombinera vilt med varandra. Som ni kan se här på lilla bilden.

 

 

Men, men, men. Det blir nog ingen tilläggsbeställning i alla fall. Man ser inte riktigt tydligt här, men kopparnas öron är för små för Kims fingrar. Tyvärr!

Jag är också litet betänksam beträffande kvaliteten. Det är nog ett slags porslin, men de verkar ganska sköra. Och har en litet kall och stum känsla när man håller dem i handen. Aningen sträv också. 

Man är väl bortskämd med den rejäla och varma känsla man får av en Arabiakopp. Eller varför inte Rörstrands eller Villeroys koppar och fat? De är liksom mera bearbetade och har den där fina, glansiga lystern.

Nå, Frida paxade de här redan, som tur. Så Kim och jag får bara fortsätta att leta efter den perfekta kaffekoppen. 

 

 

 

Publicerad 21.09.2016 kl. 20:50

Vänliga val

 

Igår fick jag det senaste numret av tidningen Marthabladet i min postlåda. Jo, jag hör till Marthaförbundet fast jag inte är aktiv i någon förening för tillfället. Men tidningen är mycket bra och där finns alltid intressanta artiklar.

Bland annat är ju miljömedvetenheten ett viktigt tema och ofta skrivs det om vad man kan göra i sin vardag för att bidra till en klimatvänligare omgivning. 

Så när jag gick kvällspromenaden med Maya fick jag för mig att tänka igenom vad jag gör för val, som kan anses vara hållbara och miljövänliga. Kom fram till att jag

1. väljer oftast ekologiska livsmedel
2. kunde ännu oftare välja närproducerat också. Jag har ju faktiskt anslutit mig till Borgås REKOring, men ännu har jag inte gjort nån beställning. 
3. odlar ju en hel del egna grönsaker och rotfrukter.
4. plockar jättemycket bär och svamp
5. försöker verkligen undvika matsvinn. Är rätt bra på att använda rester, men det finns nog råd på att förbättra sig 
6. städar med enbart Fairy och vatten. Inga starka kemikalier
7. använder miljömärkta disk-och tvättmedel
8. köper inte överdrivet mycket kläder. Överväger ganska noggrannt och väljer kvalitet.
9. lämnar kläder jag inte använder till återvinningen, till UFF
10. borde tänka mera på hållbara val beträffande kläder och tillverkningen. Min svaghet för tillfället är träningskläder och jag vet att de stora tillverkarna inte är riktigt schyssta:(
11. cyklar till jobbet så ofta som möjligt. Mitt årliga mål, minst 1000 km, har jag uppnått de senaste 4 åren åtminstone.
12. försöker undvika att göra onödiga bilkörningar, men medges att den här saken hade större prioritet när ungarna bodde hemma och skulle fraktas till sina hobbyer. En betydande miljömässig nackdel med att bo på landet är att familjen behöver två bilar.
13. gör flygresor ibland. Tänker inte särskilt mycket på miljöaspekten när jag bokar en resa. Vi reser ju kanske inte ändå så förskräckligt ofta? Och att välja tåg från Finland är inte riktigt ett alternativ..
14. sorterar avfall. Glas, metall, papper.
15. komposterar. Har vi gjort nästan ända sedan vi flyttade till landet, för tjugo år sedan.

Där var nu 15 punkter. Sedan kunde jag säkert sätta ännu större vikt vid att spara på vatten och el. 

Och att försöka undvika plastförpackningar. Det har jag prövat på en kort tid faktiskt, men det är nog verkligt svårt. Allt är förpackat i plast känns det som. Men i butiken där jag handlar har dom papperspåsar på frukt- och grönsaksavdelningen. Det är bra.

Finns säkert mycket mer som jag skulle kunna göra ännu bättre. Och förstås spelar en persons miljöval inte någon stor roll i det stora sammanhanget. Men om alla bidrar med något smått. På något vis. Det skulle väl göra skillnad till sist. Tror jag i alla fall.

 

 

 

Publicerad 13.09.2016 kl. 21:09

Hej bloggen!

 

Nej, jag har inte varit på långresa. Och nej, jag har inte heller slutat blogga. Så gott som varje dag har jag tänkt att jag skall ge mig tid att skriva litet. Men ändå har jag inte fått det gjort.

Dagarna bara rusar förbi just nu och kvällarna känns kortare än nånsin. Massor av saker blir uppskjutna och en hel del förblir ogjort.

Men nå, så är det ibland och världen rasar väl inte fast man tycker att det är väldans stökigt både inne och ute. Jag har svårt för stök och grejer som dräller överallt, men jag försöker hålla mig lugn och prioriterar det som känns viktigast.

Vad jag till exempel prioriterat och vad som är aktuellt för tillfället är bland annat att:

- vi var i Stockholm förra veckoslutet. Tillsammans med syster och svåger. Vi hade det jättetrevligt och hann med mycket på dryga två dagar. Vi åkte ju för att gå på Skifs-Körbergs duellkonsert på Skansen, men den blev ju tyvärr inhiberad på grund av Björn Skifs sjukdomsfall. Nu väntar vi med spänning på om och, i så fall, när den skall ersättas. Och om vi har då möjlighet att åka över på nytt. Skulle så väldigt gärna se de två tillsammans på scenen.

- jag cyklar till jobbet fortfarande så ofta det är möjligt. Tre gånger till och jag får nytt säsongsrekord! 35 gånger. Det torde väl bli av när jag tittar på väderprognosen för de följande veckorna. Ser rätt bra ut. Cyklingen är ju också en orsak till att kvällen känns litet kortare, för jag är ju då hemma en halvtimme senare. Samtidigt som jag stiger upp en halvtimme tidigare på morgonen. Och behöver gå tidigt i säng för att orka göra det.

- jag har väl inte riktigt kommit igång på allvar med crossfit-träningen. Men jag har inte heller haft någon sommarpaus, utan gått en gång i veckan. Typ. Efter att cykelsäsongen är över skall jag nog trappa upp igen och gå tre gånger i veckan. Och på pilatestimmarna som börjar nu på måndag.

- vår Hanna håller på att packa sin ryggsäck igen. På tisdag skall hon flyga iväg för att tillbringa ett drygt halvår i Australien. Den här gången planerar hon att jobba sig fram. Var exakt är väl litet oklart ännu. Hoppas det lyckas. 

- jag håller på att lära mig använda vår nya spis. Vi har bytt ut den gamla till en med induktionshäll, så det är nog litet annorlunda. Den är så snabb, så man får tänka till med tajmingen litet extra innan man blivit van. Jag blev också tvungen att skaffa en del nya kastruller som passar för induktion. Och en ny saftkokare.

- trädgården är oerhört vildvuxen för tillfället. Tycker att jag aldrig haft så mycket små maskrosor i rabatterna som i år. De finns överallt. Och eftersom det är så fuktigt, så trivs också mossor och andra liknande besvärligheter också. Plus att gräset växer alldeles förskräckligt snabbt och skulle behöva klippas stup i ett. Måste medge att jag kände mig smått desperat idag när jag kom ut och skulle bestämma mig i vilken ända jag skulle börja.

- inomhus växer det ju inga ogräs, men det här hushållet väntar nog på en rejäl storstädning. För tillfället ser jag inte exakt när den storstädningen kommer att bli av. I alla fall inte i morgon. För då tänker jag gå på en konstutställning. 

Ha en skön söndag allihopa!

 

 

 

Publicerad 03.09.2016 kl. 21:52

Nälkävuosi

 

Nälkävuosi är den finska författaren Aki Ollikainens första roman. Den har blivit väldigt hyllad och rosad, i Finland, men också utomlands. Första finländaren någonsin att bli nominerad för Man Booker Prize!

 

                        

 

Det är en liten bok. Till formatet. Berättelsen är kort och handlar om den lilla människan. Under en tidsperiod i Finlands historia som var mörk och tragisk. Nämligen nödåren på 1860-talet. 

År 1867 ville vintern aldrig ta slut. Jordbruket kom sent igång och innan det var dags att skörda hade frosten och kölden slagit till och alla grödor blev totalförstörda. Isarna lade sig tidigt, vilket gjorde det omöjligt att importera säd från utlandet.

Det finska folket svalt. Man lämnade hem och gårdar för att fara iväg och leta efter någonting att äta. Långa karavaner med människor färdades längs insnöade vägar på väg mot städerna.

Och i svältens fotspår följde tyfusepidemier. Folk dog som flugor. Man räknade med att över 100.000 människor miste livet mellan hösten 1867 och hösten 1868.

I boken får vi följa med en familjs öde under några månader hösten 1867. Mannen i huset är sjuk och klarar inte av att tillsammans med hustrun och de två barnen lämna gården och bege sig iväg undan svälten. 

Det är tungt att läsa om deras färd. Så mödosamt och så långsamt tar de sig från en gård till en annan. Får en brödkant här, en där. Tak över huvudet för en natt i gången. De som har litet delar med sig med dem som har ännu mindre. Solidariteten och medmänskligheten finns där trots allt. Men det räcker ändå inte till.

Samtidigt skildras två bröders tillvaro i Helsingfors. Den ena läkare och den andra kamrer åt senatorn. De är mycket bekymrade över situationen i landet och över hur hjälpinsatser borde sättas in för att hindra svält och sjukdom. Också de känner solidaritet med de nödlidande. Men dem själva går det ju ingen nöd på. De kan spela sitt schackparti smuttande på varsitt glas konjak. Precis som vanligt.

Trots att man kanske inte direkt känner igen sig i bokens huvudpersoner, är miljöerna mycket väl och levande beskrivna. Så det går lätt att föreställa sig de fruktansvärda förhållanden som rådde. Detta är ett stycke finländsk historia känsligt berättad ur den enskilda människans perspektiv.

 

 

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 21:14

Min broccoli

 

I år har jag för första gången odlat broccoli i trädgårdslandet. Och idag har jag skurit av de första stjälkarna och kokat dem till middagen.

 

 

Det som ni ser här på bilden är inte buketter från en och samma stjälk, utan skörden från flera plantor. Min broccoli är alltså väldigt klen och liten jämfört med dem man köper i affären. 

Jag måste erkänna att jag inte riktigt läst på hur jag borde ha gjort för ett optimalt resultat. Säkert borde jag ha gallrat plantorna i tid. Dom står nog litet för tätt. Men jag nänndes faktiskt inte. Det blev inte så väldigt många från en fröpåse. 

Och jag tar det här första försöket som ett experiment, för att se hur växten beter sig. Jättegod var den åtminstone.

 

 

 

Publicerad 17.08.2016 kl. 20:23

Liv efter liv

 

Kate Atkinson är en brittisk författare som hittills gett ut nio romaner. Jag har bara läst hennes första "I museets dolda vrår" (1995), och fastän jag inte minns handlingen så särskilt väl, så minns jag ändå att jag tyckte den var otroligt bra.

"Liv efter liv" är också en alldeles fantastisk bok. Med ett så annorlunda och spännande upplägg där huvudpersonen Ursula Todds liv utspelar sig i ett otal olika varianter. Hon dör gång på gång, första gången direkt helt i början av boken, då hon föds med navelsträngen kring halsen. Den 11 februari 1910. Men berättelsen fortsätter i följande kapitel med en förlossning där allting går bra och Ursula föds som en frisk och stark flicka.

 

                         

 

Här skulle man tro att det kunde vara svårt att hänga med och hålla koll på vilket liv som är vilket? Blev Ursula våldtagen? Var hon gift med den narcissistiske Derek Oliphant? Kände hon faktiskt Eva Braun, Hitlers älskarinna? Bodde hon i Tyskland under andra världskriget? Eller verkade hon som frivilligarbetare i London under de massiva bombningarna 1940, det som kallas Blitzen.

Man vet ju inte. Vilket av Ursulas alla liv som är det riktiga? Men det spelar absolut ingen roll. För det är så spännande och intressant läsning, så man bara ser fram emot nästa kapitel och följande version av hennes liv.

Och trots att det blir stora tidsmässiga hopp mellan bokens kapitel, så upplever jag aldrig att det skulle vara problematiskt att följa. Dessutom står det på varje sida vilken månad och vilket år det är, ifall man skulle tappa tråden för ett slag.

Familjen Todd är en färgstark familj med fem barn. För mig handlar en viktig del av berättelsen om familjeband. Om syskonkärlek. Hur starkt de påverkar oss och vilken betydelse goda relationer har.

Man får också en rätt detaljerad bild av upplevelserna av andra världskriget i England. Av de förfärliga bombningar tyskarna utförde över London och vilken stor förödelse och förstörelse de åstadkom. Författaren verkar ha gjort en riktigt diger bakgrundsresearch.

Jag gillar romaner där historiska fakta inbyggts i berättelsen. När jag får en känsla av att det är just så här det kan ha varit på riktigt. Jag känner att jag lär mig något, får ny kunskap. Precis som här i den här boken.

Nu har redan Atkinsons följande roman översatts till svenska och getts ut i år. Den heter "En gud i spillror" och den handlar i sin tur om Ursulas lillebror Teddy som var stridspilot under andra världskriget. Bägge romanerna har hyllats av litteraturkritikerna och erhållit prestigefyllda priser. Gissa om jag ser fram emot att få tag i den och få fortsätta läsa om familjen Todd?

 

 

Publicerad 10.08.2016 kl. 20:17

Chocken efter fallet

 

Jag kan inte påstå att jag stormläst under semesterveckorna, men några böcker har jag kommit igenom och har för avsikt att blogga om. Den första heter "Chocken efter fallet" och är Nathan Filers debutroman.

Filer blev rätt uppmärksammad och prisbelönad för den här romanen 2013, men jag däremot, är kanske inte helt övertygad om att den skulle vara exceptionellt bra?

 

                            

 

Den handlar om Matthew, som hade en bror med Downs syndrom och som dog efter ett olycksfall när Matt var 9 år. Den tragiska olyckan tar hårt på Matt. Han har svåra skuldkänslor och det leder till att hans mentala hälsa börjar svikta. Sin historia skriver han då han är intagen på psykiatrisk avdelning.

I boken får vi dels läsa om händelserna före och efter olyckan. Och dels återger Matthew sina minnen och upplevelser efter att brodern inte längre finns.

Det är kanske litet råddigt och berättelsen hoppar fram och tillbaka. Det är sorgligt och tragiskt. Om stark syskonkärlek. Om hur svårt det kan vara att hålla ihop familjen efter en traumatisk olycka. Om psykvård och de bristande resurser som tycks vara en realitet överallt, även i England.

Men visst finns här också ett ljus. Och hopp om att allt en dag skall bli bättre. Att man kan leva med sin diagnos och hitta tillbaka till livet igen. Ett litet steg i taget.

Nathan Filer har forskat och arbetat inom psykvården, så han vet en hel del om det här ämnet. Men ändå var det nånting som gjorde att jag inte riktigt kunde känna med huvudpersonen den här gången. Jag har läst många liknande böcker, många av dem skrivna för ungdomar, som har berört mig mycket mer. Här blev jag kanske mest berörd av det fina förhållandet mellan Matt och hans mormor. 

 

 

 

Publicerad 06.08.2016 kl. 21:05

Högsommarblommare

 

Om slutet av juli och början av augusti innebär riktig högtid i grönsaksland och växthus är det inte riktigt lika väl ställt i blomsterträdgården min.

Mycket är överblommat och en del växter blir litet risiga och bladverket gulnar och slokar efter blomningen. 

De perenner som just nu är som vackrast hos mig är säkert stormhatt, de mera senblommande astilben, rosenstav och småningom också echinaean, solhatten.

Också dagliljan "Cathrine Woodbury" tyckte jag var extra fin i år. Det är inte alltid som hon lyckas glänsa och vara så praktfull.

 

Har en liten "skog" med stormhattar utanför vardagsrumsfönstret. De har klarat sig utan värre mjöldaggsangrepp i år dessutom. Fina!

 

Detta är en ljust rosablommande variant av fackelblomstret. Som ju också växer vild vid våra stränder och en del dikesrenar. Den är då mörkare rosa, nästan lila.

 

Hemerocallis "Cathrine W". Stora, fina blommor. Bladen vill av nån orsak bli litet gula innan blomningen tar vid, vilket är synd.

 

Rosenstaven självsår sig friskt. Och jag nänns inte alltid riva upp de små plantorna, så den förekommer ganska ymnigt här på gården. Vacker där den växer i stora klungor.

 

 

 

Publicerad 02.08.2016 kl. 13:40

Grön skörd

 

Bästa tiden i grönsaksträdgården pågår just nu. Sallad har vi visserligen plockat redan länge, men jag måste nu dokumentera vilka sorter det är som jag sådde i år. Jag har nämligen aldrig fått så fin och välkomponerad salladsblandning.

 

 

Krispigaste någonsin. En plockisbergssallad, 'Frillice'. Plocksallat 'Krauser Gelber'. Dessutom vildrucola och en sorts spenat.

Dessa bör jag definitivt försöka få tag i nästa år igen. De har samtliga hållit sig så fina och fräscha och växt till efterhand som jag skördat. Rucolan har inte heller blivit allt för häftigt angripen av de små loppor som alltid har hållit på och gjort den helt full med små hål.

De två första squaschen har jag plockat in. Och idag började jag ta upp vitlök, som fått växa nu två säsonger. Blir inte så stor skörd som ifjol, men den ser fin ut. Jag var tidigare i somras orolig för att otäck ohyra skulle ha förstört alltsammans. Men tydligen gick dom enbart på skaften. Som tur!

Årets nyhet i växthuset är den lilla minigurkan.

 


Så söt! Och god! Tidigare har jag odlat helt vanlig växthusgurka och det har inte riktigt lyckats. Endast ett fåtal gurkor per planta och sedan har de inte orkat leverera mer. 

Den här sorten verkar vara mycket produktiv och gurkorna växer jättesnabbt. Vi har redan skördat en massa och det ser ut att fortsätta ett bra tag till. Hurra för det!

Tre frodiga plantor har jag och de breder verkligen ut sig. Både på höjden och på bredden.

 

 

 

Glad och nöjd får jag gå ner till trädgårdslandet och plocka diverse ingredienser till middagen. Potatis, morot, rödbeta och lök. Såna underbara primörer. Också ärterna börjar vara mogna nu. Bästa sommarmaten.

 

 

 

  

Publicerad 26.07.2016 kl. 21:28

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena