Locke

 

Minns inte när jag senast har bloggat om en film jag sett? Men nu tyckte jag att filmen "Locke", som jag såg igår, passar så bra in på det psykologitema jag skrev om här innan. Kolla förra inlägget. Och det var faktiskt inget jag visste om när jag valde ut filmen på Netflix. Hade bara ett minne av att den fick rätt bra recensioner när den visades på bio.

Filmen är för det första inte att rekommendera dem som helst vill ha action. Eller romantik för den delen. Men om du, liksom jag, gillar drama med starka skådespelarinsatser så är den väl värd att ses.

 

                                      

 

Handlingen utspelar sig nämligen under en cirka en och en halvtimmes bilfärd. En ensam man på väg mot London. Sent en mörk kväll. Under färden pratar han dock i telefon (handsfree) så gott som oavbrutet. Med ett antal olika personer.

Samtal som han själv ringer. Och som han mottar. Turvis. Han talar med sin fru. Sina två söner. Sin chef. Sin underordnade. Och med en kvinna som befinner sig på sjukhus i London för att föda barn.

Jag tänker inte avslöja desto mera om själva handlingen, men det som faschinerade mig så otroligt i den här filmen, var den fantastiska stresshanteringsförmågan huvudpersonen Ivan Locke uppvisade.

En sådan inre styrka och just självkännedom det måste krävas av någon som befinner sig i en liknande situation. Det krisar. Akut. Och rejält. På jobbfronten. På hemmaplan. På grund av en, för Locke, så gott som okänd kvinna som ligger och väntar på honom på förlossningsavdelningen.

För mig var filmen andlöst spännande från början till slut. Att följa med hur Locke hanterar den ena påfrestande detaljen efter den andra. Förklarar. Rådgör. Ger order. Lugnar ner. Utan att någonsin själv tappa fattningen. På nåt sätt viss om att han fixar det. Att han gör det han måste. Det som moraliskt är det enda rätta.

Tom Hardy var helt suverän i huvudrollen och filmen ger jag vitsordet 8½.

 

 

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 15:29

Att känna sig själv

 

Jag har på sistone träffat en massa härliga, duktiga vänner som håller på och studerar och utbildar sig vidare. Känns som att jag också skulle vara mogen för nya kunskaper. Det har gått några år sen senast.

Litet självstudier håller jag ändå på med för tillfället, då jag har letat fram en kursbok i psykologi som jag haft i lådan. Bland annat handlar den om vikten av att ha en god självkännedom.

Alla borde ge sig tid att nu och då vända blicken inåt och analysera litet och fundera över sina egna värderingar. Sina starka och svaga sidor. Sina tankemönster. Känslor. Åsikter och reaktioner

Känner man sig själv och vet var man står, har man också lättare att förstå andra. Det är värdefull kunskap när det krisar eller håller på att blåsa upp till storm i något sammanhang. Då när den egna självbilden konfronteras med hur de andra ser på en.

Tomas Tranströmer uttrycker det så här:

Två sanningar närmar sig varann
En kommer inifrån
En kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

 

 

 

Publicerad 03.11.2016 kl. 20:57

På tröskeln till november

 

Idag har vi antagligen gjort det sista trädgårdsarbetet för i höst. Ifall det nu inte ännu blir något superfint veckoslut och man skulle få lust att ta till krattan och samla ihop litet löv? Men idag tycker jag det räcker såhär. Maskarna skall ju ha litet att tugga på också.

Daggmaskar finns det då riktigt gott om nere i trädgårdslandet. Där har vi höstgrävt och vänt på jorden. Den var nu passligt fuktig och väldigt lätt att bearbeta.

Några släpkärror med löv och myllan från växthuset har Kim kört ner tidigare, så det bredde vi ut samtidigt. Tillsammans med all blast och annat överblivet grönt från i somras så tillför det mycket organiskt material och näring. Det förbättrar lerjorden och gör den ännu mer lucker och mjuk.

Kvar i landet blev bara vitlöken och persiljan. Och i växthuset rosmarinen som ännu är grön och fin. Liksom bladpersiljan. Frosten kniper ju nog rosmarinen så småningom. Undrar om man kunde plantera om den och ta in den? Har nån prövat på det?

Alla trädgårdsmöblerna bar vi in i lusthuset. Växthuset är tömt på vissnade plantor och myllan som sagt utskyfflad. Bara att fylla på igen i vår när det är dags att börja om på nytt. Ett drygt halvår till dess:)

 

 

 

Och här ser ni vad som återstår av Ullungrönnen. Mitt sorgebarn verkligen. Snyft! Där har den stått i ungefär 10 år. Och lutat. Trots att vi har försökt stöda och stötta den på alla möjliga sätt. Den har bara aldrig riktigt rotat sig ordentligt. Och de senaste somrarna har den sett alltmer vissen och torr ut, så vi har tagit beslutet att såga ner den. Men bara halvvägs idag då alltså.

Jag tror nog jag skall plantera ett nytt nästa år. Ullungrönnen är ett av mina favoritträd.

 

 

 

Publicerad 30.10.2016 kl. 20:29

En annorlunda vecka

 

Dn här veckan har inte varit som vanligt. Jag har sovit en halvtimme längre varje morgon. Jag har inte heller gått nån halvtimmes morgonrunda. Jag har inte haft bråttom hem direkt efter jobbet. Och jag har inte varit tvungen att gå kvällspromenad i regn och mörker. För att..

..Maya har tagit semester och åkt iväg med Frida till Eira!

I storstan har hon det mojsigt och blir bortskämd värre. Det har kommit rapporter och bilder då hon struttar iväg på morgonen till kontoret där Frida jobbar för tillfället. Eller då dom går promenader längs stranden. Såå mycket härliga dofter och så många trevliga hundar man träffar där. Och så har hon ju fått en ny, fin leksak!

 

 

Jag tror vi alla mår bra av litet omväxling ibland. Men visst har jag gått kvällspromenader ändå. Och helst kommer jag ju hem direkt efter jobbet, om jag inte far på träning. Och nog är morgonturen bara så otroligt skön när man väl kommer ut. Hundar ger en sunda och goda vanor!

 

 

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:10

Hennes nya namn

 

Del två i Ferrantes boksvit om väninnorna Elena och Lila heter "Hennes nya namn". Titeln syftar på att den ena av flickorna, Lila, gifter sig som sextonåring och blir signora Carracci.

 

 

                      

 

Bokens jagperson Elena däremot, fortsätter i skolan, tar studenten och kommer sedan in vid universitetet i Pisa. Hon får kämpa hårt och känner sig stundvis väldigt kluven inför att lämna sina barn- och ungdomsvänner bakom sig. Livet i de gamla kvarteren i Neapel och den livsstil de representerar börjar te sig alltmer främmande för henne.

Också relationen till Lila, som betytt mer än någon annan för Elena, förändras. De hör ihop fortfarande, men det finns en outtalad rivalitet mellan dem, som tär på deras vänskap. Å ena sidan vill de varandra allt väl och unnar den andra all framgång och rikedom. Men å andra sidan gör en slags avundsjuka det svårt att helhjärtat glädjas åt desamma.

Att Elena sedan under en sommarvistelse på Ischia får uppleva hur Lila inleder ett förhållande med den man, som hon själv i hemlighet är förälskad i, gör inte deras vänskap djupare precis.

Ferrante skriver lika levande och inlevelsefullt om de två väninnorna som i den första boken. Miljöbeskrivningarna är trovärdiga och jag kan mycket väl känna den klibbiga hetta som drabbar italienarna under högsommaren och får känslorna att svalla mer än vanligt. 

Skillnaderna mellan dem som har haft möjlighet att studera och dem som aldrig fått göra det är milsvida. För Elena öppnas en helt ny värld, där människorna följer med, diskuterar och har åsikter om allt vad som händer i Italien och i resten av världen. Nånting som aldrig förekom i den omgivning hon kommer från. 

Det är inte lätt för henne att träda in i den nya tillvaron, men man får en aning om att hon kommer att lyckas. Att hon kommer att nå långt och att avståndet till det som varit kommer att bli allt större. 

Första boken slutade med en riktig cliffhanger. Och i "Hennes nya namn" gör Ferrante samma sak på nytt: och jag bara MÅSTE få veta hur det går i fortsättningen...

 

 

 

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 21:35

Höstglöd

 

Den mest praktfulla höstglöd i min trädgård bjuder nog bergkörsbäret, Prunus Sargentii, på. Ett verkligt blickfång under några oktoberveckor.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 18.10.2016 kl. 21:42

Nå, hur går det med italienskan då?

 

Tackar som frågar:) För tillfället är jag inte så särdeles aktiv med språkstudierna. Det måste jag tyvärr erkänna. Men fortfarande har jag kvar mitt konto vid språkskolan Word Dive. Den som jag skrev om här.

Nu och då går jag nog in och gör några övningar. Men inte värst ofta. I somras under semestern var jag rätt flitig och gick ganska raskt framåt. Lärde mig snabbt fraser och ord och uttryck. 

Jag letade också på nätet efter enklare hörövningar och hittade en språkskola som heter Podclub Migros. Dom har flera olika podcasts på olika språk. Den som jag började lyssna på heter "Al Dente".

Hon som gör "Al Dente" är en italiensk kvinna, Francesca, som varje vecka berättar olika historier och vad hon varit med om. Samtidigt som man lyssnar kan man också följa med textversionen på skärmen.

Det är nog inte alldeles lätt, trots att Francesca talar någorlunda långsamt. Sammanhanget får jag alltsomoftast klart. Men det är nog en hel massa ord och uttryck som jag inte alls känner till. Det är klart lättare att följa med texten. 

Nej vet ni vad, jag tror bestämt att jag nu skall ta mig i kragen och försöka sätta mina språkstudier i system igen. Åtminstone en gång i veckan göra litet övningar på Word Dive och lyssna på ett avsnitt av podden. Jag ska göra det nu, bums!

Härnäst kommer jag också att skriva om del två i den italienska författaren Ferrantes fyrdelade romansvit. Vi hörs!

 

 

Publicerad 13.10.2016 kl. 20:52

Playground

 

Lars Keplers "Playground" är den slags roman som jag kanske inte hade valt att köpa eller låna i första hand. Men det föll sig så att vi skulle resa med flyg och då vill man gärna ha nåt som är lätt att koncentrera sig på.

Kepler, som ju är en psudonym för paret Ahndoril, har skrivit böckerna om polisen Joona Linna, och de har väl så vitt jag vet varit populära bästsäljare. Jag har läst en av dem tidigare, "Sandmannen" hette den.

Nå, "Playground" handlar inte om Joona Linna, utan om en kvinna som under ett hjärtstillestånd upplever dödsriket som en hamnstad där det händer otroliga saker. I väntan på att antingen då slutgiltigt dö eller forslas tillbaka till de levandes värld igen.

 

                             

 

Det blir flera resor för henne till denna underliga och våldsamma hamnstad under den tid som följer. Och i den verkliga världen blir hon betraktad som psykotisk och tvångsvårdad när hon berättar om sina upplevelser.

Minns inte när jag senast har läst nåt som har irriterat mig så som denna berättelse. Den är liksom 150% av allt. Inga ingredienser fattas och allt mixas och blandas ihop till en salig röra. Dessutom har den ett så hetsigt tempo så jag tyckte mig bli helt andfådd bara av att sitta stilla och läsa kapitel upp och kapitel ner om de mest osannolika händelser.

Det ledde ju till att jag i det närmaste fuskläste för att komma till slutet. Ville inte heller ge upp och lägga den åt sidan, det gör jag ytterst sällan. Tyvärr är detta ingen bok jag skulle rekommendera vidare, men smak och tycke är ju så olika. 

 

 

 

Publicerad 09.10.2016 kl. 12:28

Tömma och röja

 

Under de senaste veckorna har vi tillsammans med syskonen mina hjälpt vår mamma att tömma huset på landet. Vårt barndomshem. Huset där hon bodde i nästan exakt femtio år. 

Det har snart gått ett år sedan hon flyttade in till stan och efter att hon blev ensam i somras bestämde hon sig för att ta tag i saken och sälja. Den här veckan kom huset ut på nätet till försäljning.

Att tömma och gå igenom saker som man haft länge och som 'alltid' har funnits på en viss plats, sätter tankar och känslor i svall. Jag har kunnat känna mig ganska utmattad och kanske litet ledsen efter att ha varit och hjälpt till med röjningen. Så hur skall det inte kännas för mamma? Det är verkligen ingen lätt process.

Möbler, saker, kläder, minnen. Tas tillvara. Sparas. Delas ut. Loppas bort. Förs till insamling. Slängs bort.

Ofrånkomligt börjar jag tänka på den dag då vi måste göra samma sak här hemma hos oss. Gå igenom allt och försöka hitta nytt hem för sådant som man bara inte kan eller vill kassera och slänga.

Eller kanske man inte ens själv kommer att vara med om den genomgången? Det vet man ju aldrig? Då är det barnen eller någon annan som skall besluta och välja vad som är värt att spara. 

Borde man inte försöka se till att göra det jobbet så lätt som det bara är möjligt? Gå igenom och gallra ut med jämna mellanrum? Inte spara på sig så mycket onödigt? Och inte köpa så mycket nytt? - Joo, det borde man nog...försöka åtminstone..

 

 

Publicerad 05.10.2016 kl. 21:13

Neljäntienristeys

 

Det här är en släktroman. En berättelse som följer med flera generationer inom samma familj. Jag brukar oftast tycka bra om sådana romaner. Att följa med familjens öden och kanske se hur vissa mönster upprepar sig och går igen.

Jag tycker också mycket bra om Tommi Kinnunens bok. Den fick helt lysande recensioner när den kom ut 2014 och blev visst Finlandiaprisnominerad. Men ibland tycker jag att den går litet väl snabbt framåt. Jag hade till exempel gärna stannat längre vid Maria. Hon som inleder hela berättelsen.

 

                          

 

Maria var utbildad barnmorska i slutet av 1800-talet. Ensamstående mor till en dotter, Lahja. Maria var stark och självständig och behövde minsann ingen karl för att ta hand om dottern. Eller för att försörja dem bägge. Eller för att bygga hus för den delen. Allt det klarade hon utmärkt själv.

Lahja gifter sig med Onni. Han är snäll och är en bra far. Men deras äktenskap är inte lyckligt. Efter att han återvänt från kriget är han förändrad och Lahja blir långsamt bitter och elak.

Boken är indelad i avsnitt, enligt huvudpersonerna, varav det sista tillägnas just Onni. Och vi får en förklaring till varför det blev som det blev med äktenskapet och hans förhållande till Lahja. Det är mycket gripande.

Det tredje avsnittet är Kaarinas. Hon är gift med Lahjas son och flyttar som svärdotter in i samma stora hus med sin svärmor. Lahja och Kaarina drar inte jämnt och det är bra beskrivet hur svårt det kan bli när två generationer skall dela hushåll. 

Över huvudtaget är Kinnunens huvudpersoner väl beskrivna. Tre av dem är ju kvinnor dessutom, men han har lyckats porträttera dem mycket trovärdigt tycker jag. Som sagt hade jag gärna läst litet mer om Maria och hennes strapatser som nyutbildad jordemor. Det var ingalunda någon enkel uppgift för en ung, oerfaren kvinna på den tiden.

Berättelsen sträcker sig över 100 år. Och det är mycket som hinner utspela sig under den tiden. Mycket sorg och glädje. Precis som i det verkliga livet. 

 

 

 

Publicerad 29.09.2016 kl. 21:08

Grön superfood

 

Visst är det väl så att spenat kan räknas till supermaten, eller hur? I varje fall är den superrik på en massa nyttiga ämnen, såsom järn, kalcium, kalium och magnesium. Plus ett flertal vitaminer dessutom.

Spenatplantorna i mitt trädgårdsland ger i år en alldeles otroligt fin skörd. Och inte har de slutat växa trots att vi hade en del riktigt kalla nätter förra veckan med flera minusgrader.

 

 

Idag har jag igen plockat in en riktigt stor skål. Använder den färsk i sallad eller fräser den en sväng i olja. Som idag som tillbehör till ugnsfisk. 

Tidigare år har spenatplantorna vuxit mera på höjden, medans de i år är en sort som ligger platt på marken och brer ut sig riktigt ordentligt. Och det har vuxit ut nya blad vart efter jag har plockat. 

 

 

Det tog länge innan den började växa och ta sig på försommaren, men sedan när den väl kom igång så är den mycket kraftigare och mer produktiv än tidigare år.

 

 

 

Publicerad 26.09.2016 kl. 21:19

Den vilda naturen

 

Vi bor ju visserligen med naturen riktigt nära inpå, men ändå inte på något vis enskilt eller långt ifrån grannar. Och den här tiden på hösten skulle man så gärna gå i skogen hellre än på landsvägen, om det inte var för dom förhatliga älgflugorna. 

Ändå är det inte enbart på grund av älgflugorna som jag just nu undviker att röra mig ensam på skogsvägar eller stigar. Utan för att man faktiskt har observerat en eller flera björnar som lufsar omkring här i våra trakter! Det känns inte riktigt tryggt. Skulle minsann inte vilja träffa en björn under en skogspromenad.

Vi har nog också andra vilda djur som rör sig i närheten av gårdarna och längs våra promenadstråk. Igår morse, det var tidigt och ännu riktigt mörkt, hoppade både Maya och jag till när det hördes ett högt ljud en liten bit ifrån oss. Som ett ganska gällt varningsläte. Troligtvis var det en räv eller en mårdhund. Vi skyndade allt litet på stegen båda två:)

Och ett litet stycke framåt från den platsen har vi flera morgnar i halvmörkret kunnat observera något ljudlöst fladdrande framför oss på stigen. Alldeles i närheten av en gammal uthusbyggnad. Jag är ganska säker på att det var fladdermöss. Huuu, dem skulle man inte heller vilja få flygande emot sig. Med sina små vassa vampyrtänder!   

Stundvis kan det väl kännas litet skrämmande, men nog är det också jätteintressant och spännande att få uppleva och kunna iaktta det vilda så nära inpå. 

 

 

 

Publicerad 23.09.2016 kl. 21:42

Jakten

 

Det pågår jakt här hos oss. Ingen jakt på and eller annat villebråd dock. Nej, vi letar nytt kaffegods. Koppar, muggar, fat. 

Det är ingen lätt uppgift kan jag bara informera om. Är det kanske för att utbudet är så enormt när man går in på diverse nätbutiker? Eller är man bara så väldigt kräsen och skulle vilja hitta de perfekta kopparna? Jag har ju också så himla svårt att bestämma mig.

Jag vet att jag tidigare skrivit om våra kaffekoppar som vi använder dagligdags. Arabias Seita Arctica. Att vi använt dom i evigheternas evighet. Och att jag kompletterat med begagnade via nätet. Men nu har vi inte allt för många kvar och visst börjar de se litet trötta ut i färg och glasyr.

Så vi har faktiskt gjort en försöksbeställning. Från House of Rym. Otroligt vackra och härliga färger. Moderna mönster. Vi valde fyra olika koppar och fyra olika fat. Att kombinera vilt med varandra. Som ni kan se här på lilla bilden.

 

 

Men, men, men. Det blir nog ingen tilläggsbeställning i alla fall. Man ser inte riktigt tydligt här, men kopparnas öron är för små för Kims fingrar. Tyvärr!

Jag är också litet betänksam beträffande kvaliteten. Det är nog ett slags porslin, men de verkar ganska sköra. Och har en litet kall och stum känsla när man håller dem i handen. Aningen sträv också. 

Man är väl bortskämd med den rejäla och varma känsla man får av en Arabiakopp. Eller varför inte Rörstrands eller Villeroys koppar och fat? De är liksom mera bearbetade och har den där fina, glansiga lystern.

Nå, Frida paxade de här redan, som tur. Så Kim och jag får bara fortsätta att leta efter den perfekta kaffekoppen. 

 

 

 

Publicerad 21.09.2016 kl. 20:50

Vänliga val

 

Igår fick jag det senaste numret av tidningen Marthabladet i min postlåda. Jo, jag hör till Marthaförbundet fast jag inte är aktiv i någon förening för tillfället. Men tidningen är mycket bra och där finns alltid intressanta artiklar.

Bland annat är ju miljömedvetenheten ett viktigt tema och ofta skrivs det om vad man kan göra i sin vardag för att bidra till en klimatvänligare omgivning. 

Så när jag gick kvällspromenaden med Maya fick jag för mig att tänka igenom vad jag gör för val, som kan anses vara hållbara och miljövänliga. Kom fram till att jag

1. väljer oftast ekologiska livsmedel
2. kunde ännu oftare välja närproducerat också. Jag har ju faktiskt anslutit mig till Borgås REKOring, men ännu har jag inte gjort nån beställning. 
3. odlar ju en hel del egna grönsaker och rotfrukter.
4. plockar jättemycket bär och svamp
5. försöker verkligen undvika matsvinn. Är rätt bra på att använda rester, men det finns nog råd på att förbättra sig 
6. städar med enbart Fairy och vatten. Inga starka kemikalier
7. använder miljömärkta disk-och tvättmedel
8. köper inte överdrivet mycket kläder. Överväger ganska noggrannt och väljer kvalitet.
9. lämnar kläder jag inte använder till återvinningen, till UFF
10. borde tänka mera på hållbara val beträffande kläder och tillverkningen. Min svaghet för tillfället är träningskläder och jag vet att de stora tillverkarna inte är riktigt schyssta:(
11. cyklar till jobbet så ofta som möjligt. Mitt årliga mål, minst 1000 km, har jag uppnått de senaste 4 åren åtminstone.
12. försöker undvika att göra onödiga bilkörningar, men medges att den här saken hade större prioritet när ungarna bodde hemma och skulle fraktas till sina hobbyer. En betydande miljömässig nackdel med att bo på landet är att familjen behöver två bilar.
13. gör flygresor ibland. Tänker inte särskilt mycket på miljöaspekten när jag bokar en resa. Vi reser ju kanske inte ändå så förskräckligt ofta? Och att välja tåg från Finland är inte riktigt ett alternativ..
14. sorterar avfall. Glas, metall, papper.
15. komposterar. Har vi gjort nästan ända sedan vi flyttade till landet, för tjugo år sedan.

Där var nu 15 punkter. Sedan kunde jag säkert sätta ännu större vikt vid att spara på vatten och el. 

Och att försöka undvika plastförpackningar. Det har jag prövat på en kort tid faktiskt, men det är nog verkligt svårt. Allt är förpackat i plast känns det som. Men i butiken där jag handlar har dom papperspåsar på frukt- och grönsaksavdelningen. Det är bra.

Finns säkert mycket mer som jag skulle kunna göra ännu bättre. Och förstås spelar en persons miljöval inte någon stor roll i det stora sammanhanget. Men om alla bidrar med något smått. På något vis. Det skulle väl göra skillnad till sist. Tror jag i alla fall.

 

 

 

Publicerad 13.09.2016 kl. 21:09

Hej bloggen!

 

Nej, jag har inte varit på långresa. Och nej, jag har inte heller slutat blogga. Så gott som varje dag har jag tänkt att jag skall ge mig tid att skriva litet. Men ändå har jag inte fått det gjort.

Dagarna bara rusar förbi just nu och kvällarna känns kortare än nånsin. Massor av saker blir uppskjutna och en hel del förblir ogjort.

Men nå, så är det ibland och världen rasar väl inte fast man tycker att det är väldans stökigt både inne och ute. Jag har svårt för stök och grejer som dräller överallt, men jag försöker hålla mig lugn och prioriterar det som känns viktigast.

Vad jag till exempel prioriterat och vad som är aktuellt för tillfället är bland annat att:

- vi var i Stockholm förra veckoslutet. Tillsammans med syster och svåger. Vi hade det jättetrevligt och hann med mycket på dryga två dagar. Vi åkte ju för att gå på Skifs-Körbergs duellkonsert på Skansen, men den blev ju tyvärr inhiberad på grund av Björn Skifs sjukdomsfall. Nu väntar vi med spänning på om och, i så fall, när den skall ersättas. Och om vi har då möjlighet att åka över på nytt. Skulle så väldigt gärna se de två tillsammans på scenen.

- jag cyklar till jobbet fortfarande så ofta det är möjligt. Tre gånger till och jag får nytt säsongsrekord! 35 gånger. Det torde väl bli av när jag tittar på väderprognosen för de följande veckorna. Ser rätt bra ut. Cyklingen är ju också en orsak till att kvällen känns litet kortare, för jag är ju då hemma en halvtimme senare. Samtidigt som jag stiger upp en halvtimme tidigare på morgonen. Och behöver gå tidigt i säng för att orka göra det.

- jag har väl inte riktigt kommit igång på allvar med crossfit-träningen. Men jag har inte heller haft någon sommarpaus, utan gått en gång i veckan. Typ. Efter att cykelsäsongen är över skall jag nog trappa upp igen och gå tre gånger i veckan. Och på pilatestimmarna som börjar nu på måndag.

- vår Hanna håller på att packa sin ryggsäck igen. På tisdag skall hon flyga iväg för att tillbringa ett drygt halvår i Australien. Den här gången planerar hon att jobba sig fram. Var exakt är väl litet oklart ännu. Hoppas det lyckas. 

- jag håller på att lära mig använda vår nya spis. Vi har bytt ut den gamla till en med induktionshäll, så det är nog litet annorlunda. Den är så snabb, så man får tänka till med tajmingen litet extra innan man blivit van. Jag blev också tvungen att skaffa en del nya kastruller som passar för induktion. Och en ny saftkokare.

- trädgården är oerhört vildvuxen för tillfället. Tycker att jag aldrig haft så mycket små maskrosor i rabatterna som i år. De finns överallt. Och eftersom det är så fuktigt, så trivs också mossor och andra liknande besvärligheter också. Plus att gräset växer alldeles förskräckligt snabbt och skulle behöva klippas stup i ett. Måste medge att jag kände mig smått desperat idag när jag kom ut och skulle bestämma mig i vilken ända jag skulle börja.

- inomhus växer det ju inga ogräs, men det här hushållet väntar nog på en rejäl storstädning. För tillfället ser jag inte exakt när den storstädningen kommer att bli av. I alla fall inte i morgon. För då tänker jag gå på en konstutställning. 

Ha en skön söndag allihopa!

 

 

 

Publicerad 03.09.2016 kl. 21:52

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola