Jag läste 2016

 

Detta inlägg kommer måhända aningen sent, vi går in i mars månad imorgon. Men jag tänkte att jag vill göra en kort sammanfattning i alla fall. Och så får jag därmed en fungerande länk till höger marginal.

Här är hela listan på de böcker jag läste under 2016. Då du klickar på en titel öppnas mitt korta referat om den boken:

De Fördömda
Hetta
De förklädda flickorna i Kabul
Stoner
Norma
Min fantastiska väninna
Jag är Malala
Ensam i Berlin
Den siste brodern
Chocken efter fallet
Liv efter liv
Nälkävuosi
Neljäntienristeys
Playground
Hennes nya namn
Stalins dotter
Etthundra mil
Ljuset vi inte ser

Listan är litet kortare än året förinnan. Undrar själv om det beror på att jag varit tröttare på kvällarna eller om det handlar om böcker som krävt litet mer tid? Kanske litet både och?

- tre biografier
- 10 kvinnliga författare, 7 manliga + ett författarpar
- tre böcker på finska, ingen engelsk(måste ändras 2017)
- endast två svenska författare
- ingen finlandssvensk (måste också ändras på 2017!
- största läsupplevelsen "Liv efter liv" - så bra!
- årets flopp "Playground" - så usel!

 

 

 

Publicerad 28.02.2017 kl. 20:25

Jag rekommenderar

 

Tittar in som hastigast med en rekommendation:) Kanske har jag skrutit på den tidigare? Men det tål att upprepas. För det är nog världens bästa träningssocka.

Duger givetvis också annars då man vill ha en socka som hålls i skorna utan att vrida sig, snurra runt eller halka av så du har den under foten efter en stunds promenerande eller tränande.

Helt suverän alltså. Sedan jag upptäckt den här har jag inte köpt några andra. Och varje gång vid kassan i affären blir det diskussion med försäljaren hur också hen enbart använder denna numera och hur mycket det säljs av den.

 

 

Idag blev det dubbla paket. Har inte haft vita tidigare, men till vita skorna i vår kan det behövas. Här i Borgå får man dem på Intersport i varje fall, säkert finns den också i andra sportaffärer? Pröva! Jag tror inte du blir besviken.

 

 

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 20:17

Snöyra och Stockholmsbilder

 

 

Vi har just kommit in från en av de stormigaste hundpromenaderna denna vinter. Snön piskade en rakt i ansiktet, som blev blött av tårar, snor och våt snö. Inte såå särdeles behagligt.

Men - snö och halka, kyla och snålblåst hör ju liksom vintern till. Här i vårt land. Och februari är nog en vintermånad i allra högsta grad, trots att många på sociala medier verkar ha haft vårkänslor redan ett bra tag. Bara att tåla sig litet till.

I Stockholm där vi var förra helgen såg man inte till någon snö alls, men det var nog rätt vinterkyligt och blåsigt där också. 

 

Ni ser väl semlorna i fönstret bakom oss? Vi köpte inte några där, men visst åt vi en rejäl semla med mandelmassa:) 

 

Det fanns inte sittplats på café Kaffekoppen, tyvärr. Men nästa gång vi är i gamla stan skall vi absolut besöka det mysiga stället.

 

Orsaken till besöket i favvostaden var den Körberg/Skifs-konsert som inhiberades i augusti. Konserten hölls i en fullsatt sal på Hovet. Som ligger helt invid Globen. Här har Kim fotat oss i tunnelbanan på väg tillbaka till centrum efter konserten. Helt smockfullt där också.

 

Hotellet vi bodde på denna gång låg alldeles vid Centralstationen. Vi tog morgonpromenader på Kungsholmen och gick bland annat förbi Stadshuset. Där i Blå Hallen hålls ju Nobelmiddagen varje år.

 

På lördag förmiddag tog vi oss ut till Bålsta för att besöka Kims syster Beatrice. Hon har nyligen flyttat in i ett parhus och håller på att renovera. Det blir jättefint!

 

Ett besök till Svenskt Tenn hann jag med på söndagen. Köpte några presenter, denna lilla vas till mig själv.  "Ekollon" heter den.

 

Nikeaffären i Gallerian kunde jag inte heller bara gå förbi... ett par nya träningstajts behövde jag visst?

I Stockholm finns det alltid nåt nytt att se och uppleva. Brunch på Fotografiska, till exempel, blev det inte den här gången. Fullbokat. Det får bli till nästa gång. Må det bli rätt snart.

 

 

Publicerad 22.02.2017 kl. 21:08

Nattvakten

 

Sarah Waters är en författare som jag visserligen hört om, men som jag inte läst tidigare. Det måste jag ändra på nu. Jag skulle gärna läsa några av hennes andra romaner också.

 

                              

                   

Ett återkommande tema i Waters' romaner är kärlek mellan kvinnor. Också i "Nattvakten" är några av huvudpersonerna homosexuella. Tidsmässigt utspelar sig handlingen under 1940-talet, då det var helt otänkbart för två kvinnor att öppet visa sin kärlek. 

Berättelsen rör sig bakåt i tiden och börjar år 1947. Andra världskriget har tagit slut och Londonborna lever i en stad som sakta börjar återhämta sig efter de svåra bombningarna. Kriget har också satt djupa spår och påverkat många av personerna som vi får lära känna. 

En av dem är Kay Langrish, som liksom många kvinnor under kriget, arbetar som ambulansförare och rycker ut och räddar folk ur rasmassor och brinnande byggnader. I första avsnittet av historien lever Kay ensam och verkar ha svårt att återgå till ett normalt liv efter alla traumatiserande upplevelser.

Sedan har vi Viv, som har ett hemligt förhållande med en gift man. Och Vivs bror Duncan som sitter i fängelse. Och ännu Julia och Helen, som måste dölja sitt förhållande och presentera sig som två väninnor som delar lägenhet.

I de följande avsnitten, åren 1944 och sedan 1941, får man uppleva bombningarna på riktigt nära håll och följa med hur huvudpersonernas öden nystas upp efter hand. Man får förklaringar och ser samband och orsaker till hur det blev som det blev. Ett intressant grepp som jag inte tycker är alldeles vanligt. Det är också mycket välskrivet. Så jag kan bra förstå att den nått ut till så många läsare och nominerats för bland annat Bookerpriset.

 

 

 

Publicerad 15.02.2017 kl. 21:30

Den som stannar den som går

 

Jag har nu kommit igenom tre delar av Ferrantes fyradelade romanserie om väninnorna Lila och Elena. Inte heller trean gör mig besviken, hon skriver bara så väldigt bra.

 

                             

 

I den tredje delen är väninnorna vuxna. Det är slutet av 1960 och början av 1970-talet. Elena har gett ut sin första roman som gjort henne rätt känd. Hon har gift sig och föder två barn. Inser att författarskap och familjeliv inte är någon lätt sak att kombinera.

Också Lila har en son. Hon som aldrig fick möjligheten att studera, har skilt sig efter ett ganska kortvarigt äktenskap och flyttat från Neapel. Hon jobbar först på en korvfabrik där arbetsförhållandena är under all kritik, men småningom tar hon sig upp därifrån och banar sig en väg mot framgång.

Under det tidiga sjuttiotalet råder politisk förvirring i Italien. Kommunister och fascister kämpar om herraväldet och också kvinnorna börjar kämpa för sina rättigheter och för att bryta det patriarkat som så länge hållit dem tillbaka. Det är häftigt och känslorna svallar igen på riktigt äkta italienskt vis.

Vänskapen mellan de två kvinnorna är fortfarande lika ambivalent som den alltid varit. De verkar nog älska varandra, men likväl konkurrerar de och jämför sig med varandra. Så lika men ändå så olika. Det kan gå långa tider utan att de har någon kontakt, men så plötsligt, när det riktigt krisar, ställer de givetvis upp för den andra. 

Och än en gång dyker Nino Sarratore upp. Mannen som de båda har haft en relation till ända från barndomen. 

Jag hoppas verkligen att den fjärde delen skall komma ut snart. Vill så gärna veta vad somhänder fram till den dag då Lila plötsligt försvinner...

 

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 20:17

Resebilder från Australien 2

 

Två veckor är inte särdeles lång tid och inför resan var jag beredd på att vi inte kommer att hinna med alltför mycket upptäcktsresande eller sikta på väldigt mycket program. Huvudsaken var att vi skulle vara tillsammans och få njuta av tillvaron i solen och värmen.

Förvånansvärt mycket hann vi med trots allt. Mycket tack vare att Nolan hade bil och ville offra sin lediga tid på att köra oss runt<3 Första dagen gick vi i genom vad var och en av oss hade för önskemål och vad vi skulle vilja göra. Hanna hade ju många förslag på utfärder och hon och Nolan hade också tänkt ut dom ställen som vi kunde besöka. 

Högt på min lista, och på flickornas också, var givetvis att få vandra runt och bekanta sig med omgivningarna. En populär rutt "The Bondi to Coogee coastal walk", går längs stränderna  som ligger efter varandra här i Sydneyområdet. Ca 6 km lång är den perfekt för en dagsutfärd och vyerna är helt fantastiskt vackra.

 

I ryggsäcken solkräm och långärmade skjortor bland annat.

 

Borde ha fotat lite fler av de magnifika villorna som stod längs klipporna. Med utsikt rätt ut över öppna havet. Många av dem sommarvillor, som står oanvända då det inte är högsäsong.

 

Rutten går över kyrkogården med världens vackraste utsikt. Man kan se havet skymta i bakgrunden här. Waverley Cemetary är nog säkert en av de vackraste kyrkogårdar jag vandrat på över huvudtaget. 

 

Längs vägen fanns det tätt med fontäner där man kunde fylla på sin vattenflaska. Det gick åt litervis med vatten i solgasset.

 

Bondi beach är större än "vår" strand Coogee. Välbesökt av turister och semestrande australiensare. Det är ju deras högsommar och skolorna har sommarlov i januari.

 

Det här var ett jättemysigt bokcafé i Bondi. Hyllorna fulla av både nya och begagnade böcker.

 

Bilskjuts hem från Bondi.  

 

En kväll gick vi på bio. Vi såg Lala Land. Ritz Cinema i Randwick är kulturmärkt och en av endast två biografer i art decostil som finns bevarade i Sydney. Så otroligt vacker interiör med ursprungliga väggmålningar. Mycket speciell stämning!

 

 

En dag körde vi ett par timmar inåt landet till Blue Mountains nationalpark. Där fanns också många olika vandringsleder, vi valde den som gick till Wentworths Falls.

Själva vattenfallet var ganska litet så här under den torraste perioden, men vandringen bjöd på de mest fantastiska vyer. Höga höjder och utsikter som tog andan ur en. Då när jag vågade titta efter ordentligt vill säga, hahaha. Ett slag slog jag nog bromsen på och mitt sällskap fick användning för sina bästa coachingknep för att få ner mig för de jäkligt branta trapporna. 

 

Mina favoritvyer var nog klipporna och de enorma vågorna som rullade in. På stränderna fanns en del surfare, men förstod att Sydneys stränder ändå inte är de allra bästa för riktigt erfarna surfers.

Några gånger var vi och simmade. Det var nog häftigt och härligt att simma i de stora vågorna. Vilken kraft när dom slår in mot stranden.

 

Här hade jag hittat en litet avskild plats att sitta och läsa på. En av de saker som absolut fanns på min to do-lista!

 

Till stranden vid Little Bay åkte vi en dag för att simma. 

 

Vågorna har gröpt ut och format berget.  

 

För det mesta gjorde vi mat hemma. Köket var inte alltför välutrustat, men det gick bra om man planerade litet före. Vi köpte bland annat en ny kastrull och Hanna och Nolan hämtade sin stekpanna som dom hade köpt. 

 

Annars var lägenheten rymlig och riktigt mysig.

Det saknades ett ordentligt matbord, men vist funkade det att sitta på golvet också vid det låga soffbordet.

 

Sista morgonen åt vi ändå frukost ute på stan. Och så var det sedan dags för mig att återvända till Finland. Frida kommer hem om en dryg vecka och ungefär samtidigt lämnar Hanna och Nolan Coogee för att fortsätta backpackandet i bland annat Myanmar. 

Det krävdes litet övertalning för att få mig att bestämma mig för att åka till Sydney över huvudtaget. Men ju närmare avresan vi kom desto mer förväntansfull blev jag. Och nu kan jag ju knappt förstå hur jag nånsin hade kunnat tveka.. den upplevelsen skulle jag verkligen inte vilja vara utan<3

 

 

 

Publicerad 04.02.2017 kl. 21:22

Resebilder från Australien 1

 

Det här med bildhantering är ju inte precis min starkaste sida, så jag har fått fixa och trixa en hel del innan jag fått bilderna överförda i rätt storlek.. och min främsta teknikassistent som ses på första bilden här nere hon semestrar vidare. På Nya Zealand för tillfället:)

 

 

 

Detta var visst första fotot på australiensisk mark. Vi har gått igenom pass- och immigrantkontrollen och står nu och försöker få kontakt med Hanna. Hon och Nolan var snälla och hämtade oss med bil från flyget. Coogee ligger endast en halvtimmes körväg från Kingsford-Smith Airport i Sydney.

Flygresan tog 24 timmar. Med mellanlandningar i Dusseldorf och Singapore. Det gick mycket bättre än jag vågat hoppas på. Kunde slumra till och somnade gott till och med. 

Singapore Airlines har jättefin service ombord. God mat och vänlig personal. Filmutbudet var ganska hyfsat och så läste man litet mellan varven. Men nog känner man sig smått ofräsch efter ett helt dygn på väg.. så det var skönt att komma till lägenheten och ta en dusch:)

Boendet hade Hanna och Nolan också fixat åt oss via en annons på internet. De två tjejerna ville hyra ut för en månad då de själva skulle åka på semester. Vi hade tur som fick den fast vi bara stannade två veckor. Och till ett mycket passligt pris.

Två sovrum, vardagsrum och kokvrå. Och badrum. Helt perfekt läge dessutom, med 5 minuters gångväg till Hannas lägenhet. Fast dom sov nog på Futonsoffan ungefär halva tiden. Vi rymdes så bra alla fyra och roligt att vara samlade<3

 

 

Hanna har ju försörjt sig som musiker och spelat och sjungit på gatorna. På litet olika ställen i Sydneytrakten. Här en kväll på strandpromenaden i Coogee. En riktigt lyckad spelning med mycket klirr i burken. Folk är så generösa och uppskattar hennes sång. Nolan som alltid följer med henne berättade flera riktigt rörande berättelser om vad folk har sagt och tyckt. En del skriver små lappar och lägger i hennes pengaburk.

 

 

Första lördagen vek vi för ett besök i City. Med buss var det snabbt och behändigt att ta sig in till stan. Avståndet i km var endast ca 8, men med rätt så mycket trafik i en så stor stad, tog det en halvtimme. Här är vi inne i Queen Victoria Building. Det är en mycket vacker byggnad, en galleria med rätt snoffsiga butiker. Intressant.

 

 

Operahuset är lika v​ackert från vilket håll man än ser det. Den här bilden är tagen uppifrån Harbour Bridge.

Och en groupie på trapporna framför huset. Frida och jag är vita som spöken, haha. Solen är het och brännande, vi smorde in oss med solskyddsfaktor 50, som vi bar med oss överallt.

 

 

Kakelplattorna, närmare bestämt 1 miljon stycken, kommer från Skåne i Sverige. Operan är ju ritad av danske arkitekten Jörn Utzon och den tog 14 år att bygga. Budgeten överskreds mångdubbelt och Utzon lämnade Sydney innan byggnaden stod klar. Inget litet och enkelt byggprojekt minsann. Men nog är det ståtligt och nog blev det det dragplåster som staden hade efterlyst alltid.

 

 

Intill Operan ligger Botaniska trädgården. Med de mest fantastiska växter och träd. Inga av dem ser man just här i Norden. Den australiska floran är ju så speciell.

 

 

Man får bara lust att klappa och trycka kinden mot stammen på såna här sköna träd..

 

Lördagskvällen avslutade vi med en Open-air konsert i just Botaniska trädgården. Sydneys Symfoniorkester spelade. Folk i tusental samlades på gräsplanen och hade picknick. Det blev mörkt och stjärnorna lyste på himlen. Ett jättefint fyrverkeri ackompanjerade sista stycket. Sydneyborna verkar älska fyrverkerier.

 

 

Vi såg inga levande känguruer. Besökte inte Zoo och beslöt att inte åka de flera timmar det skulle ha tagit för att träffa känguruer i naturen. Det fanns för mycket annat att uppleva. Men den här fina gyllene kängurun stod i museet för modern konst i Sydney, som vi också hann besöka under lördagen.

Mera bilder i nästa inlägg... på återseende!

 

 

 

Publicerad 01.02.2017 kl. 17:34

Landa i vardagen

 

I onsdags återvände jag efter två helt fantastiska veckor i Australien. Jag kommer att fotobomba er i ett kommande inägg, men här tänkte jag först skriva om hur det känns att komma tillbaka till vardagen. Och vad som för mig gör det litet lättare att anpassa sig till den:

1. Att Kim är så glad att jag kommer hem att han åker till flygfältet för att hämta mig - en dag för tidigt!! Och att han trots det kommer på nytt följande dag<3. Det var ju förstås tidsskillnaden som orsakade förvirringen. Idag och imorgon kan innebära två helt skilda saker när det skiljer 9 timmar mellan Borgå och Sydney.

2. Att få kramar och uppriktigt glada "välkommen tillbaka"-hälsningar av arbetskamraterna på jobbet. Det värmer verkligen:)

3. Att gå till crossfit-träningen och märka att man inte tappat så mycket i styrka eller uthållighet på nästan tre veckor. Det gick riktigt bra idag:)

4. Blommor. Att köpa sig en stor bunt tulipaner.

 

 

5. Mera blommor: Att hämta ut julklappsboken på posten och få läsa och njuta av de mest fantastiska blomsteruppsättningar à la Claus Dalby.

 

 

6. Att forsätta med uppfräschningen av vårt hjälpkök. Igår fick jag meddelande om att min beställda matta kunde avhämtas. Pappelinas denimblåa Vera:). En hylla är på kommande ännu. Och så skall det bli ny gardin. Och tavlor på väggarna. Så najs!

 

 

7. Att chatta och följa med på instagram vad flickorna får vara med om under de följande veckorna. Frida på Nya Zealand och Hanna kvar i Coogee<3

Trots allt gillar jag ju vardagslunk. Och rutiner. Så det känns inte alls så hemskt att vara hemma igen. Men nog känner jag trots allt litet saknad. Liksom en otrolig tacksamhet för allt som jag fick uppleva och vara med om där på andra sidan jorden. Återkommer alltså snart med litet bildbevis..

 

 

 

 

Publicerad 28.01.2017 kl. 18:04

Packar

 

Puh, vad det kan vara jobbigt det här med att packa kappsäcken! Jag har såå svårt att ställa om mig och försöka fatta hur varmt 25 grader är. Att tänka bort ylletröjor och jackor. När det är det som gäller här hemma sedan månader tillbaka... Man är nu väl bara så ovan...

 

Jag har fått låna Lucas kappsäck, som är jättelätt och passligt stor.

 

Det är Hanna som har fixat boende åt Frida och mig. Och det höll på att bli litet stress, då lägenheten vi skulle få bo i plötsligt inte heller gick att få! Men, som tur, lyckades hon få tag i en annan lägenhet som ligger till och med litet närmare där hon själv bor. Och den ser bra ut säger hon. Dom har varit och tittat på den idag:) 

Jag vet inte så mycket om Coogee faktiskt. Men det ligger vid havet. Cirka 30 minuter utanför Sydney. Och stranden ser helt fantastisk ut på de bilder som Hanna skickat.

Det känns härligt och befriande att för en gångs skull inte ha behövt kolla upp och ta reda på en massa information på förhand. Det som jag annars brukar vara noga med inför ett nytt resmål. Nu får Hanna guida oss och hon har redan kollat upp litet evenemang och ställen som hon vill visa oss. Jag ser så fram emot det!

Flygresan kanske jag ändå inte ser så mycket fram emot? Det kommer ta 24 timmar dit och ännu längre tillbaka. Båda vägarna via Singapore. Men, nog ska det säkert gå bra. Jag har förberett mig och beställt ett bokpaket från Adlibris:) Och så har jag ju Ferrantes del tre på gång, så månne jag inte har tillräckligt med underhållning:D

 

 

 

Bloggen kommer jag antagligen inte att uppdatera under resan, då det inte är så lätt att göra det via telefonen. Men på instagram dyker det säkert upp bilder om någon är intresserad:) Kontot helen.gronqvistlonnroos.

Ha det så gott mina vänner!

 

 

 

 

Publicerad 08.01.2017 kl. 19:41

Grönt Nytt År!

 

Ja, Gott Nytt År allesammans! Första januari har snart passerat och jag tänkte lägga upp litet bilder från vår nyårsafton här hemma.

Utomhus var det igår åtskilliga plusgrader och vindstilla här hos oss. Perfekt väder för att åka upp till stan och beskåda det stora fyrverkeriet jubileumsåret Finland 100 år till ära. Tillsammans med flera tusentals andra Borgåbor. Undrar om något evenemang någonsin har lockat så mycket folk ut på stan?

Själv hann jag beundra drygt halva föreställningen innan Maya bestämde sig för att nu fick det räcka med smällandet och satte iväg med god fart mot bilen. Där satt vi sedan och väntade ut oljudet.

Bra så. Hon är i vanliga fall inte rädd för raketer, men nu var vi litet för nära inpå och det var ju sällsynt mäktigt och högljutt. När vi sedan vi tolvsnåret gick ut på gården för att titta på grannarnas raketer brydde hon sig inte om det desto mer. Skönt.

 

 

Nyårsdukningen gick i grönt. För att jag hittade så vackra grönrandiga Marimekkoservetter. Bordet dukade jag redan på eftermiddagen. 

 

 

Gerbera, chrystantem och kvistar med vita bär tillsammans med  mycket grönt matchade gröntemat så fint. Att jag älskar att välja blommor och skapa egna arrangemang! Fick dock litet småbråttom:)

 

 

Från trädgården knep jag thujakvistar och blad från vintergröna mahonian som dekoration runt ljusen.

 

 

Så blev Kim också inspirerad av mitt gröna tema och gick ut i trädgården för att fixa litet festbelysning. Ljusteknik är ju ett av hans stora intressen och det blev allt riktigt magiskt och sagolikt där ute. Med lamporna som han vanligtvis använder på scenen.

 

 

Grönt och skönt är det också i skogen. Vi har varit flitigt ute och vandrat nu under de lediga dagarna. Hittat nya stigar och ibland trängt oss igenom snår och buskar för att komma vidare. Hoppat över otaliga diken. Här ligger Majsan och väntar på att det kanske vankas litet mellanmål.

 

 

Kom idag på att det här gröna eventuellt kunde få vara ett ledord för mig inför det nya året? Grönt står ju för hälsa och välbefinnande. Miljötänkande. Natur. Allt sådant som jag ju också annars värderar högt.

Fast det blir ju litet motstridigt då att ta flyget härnäst över halva jordklotet? Jaa, jag får väl helt enkelt kompensera det med desto mera grönt och hållbart leverne resten av året:D 

 

 

 

Publicerad 01.01.2017 kl. 18:15

Julhelgen 2016

 

Juldagen är av tradition en riktigt lugn och avslappnad mellandag i vår familj. Vi brukar göra absolut ingenting. I år blev den ändå litet annorlunda. Eftersom det igår på julaftonen var både regnigt och stormigt beslöt vi att inte gå till gravgården som vi brukar. Utan det gjorde vi idag istället. Och vi plockade också upp mamma på vägen. Hon följde med oss och tände ljus.

 

Jätteblåsigt idag ännu, men inget regn i alla fall. Maya fick också följa med. Hela flocken på promenad. Ungarna hade väldans roligt åt mammas och min tvillingklädsel:D

När vi kom hem tillbaka blev det kökssysslor. Lucas och Emilia hade planerat att göra karelska piroger. Enligt Emilias mormors recept. Ojoj vad dom blev goda!

 

Julaftonen firade mamma med oss i år. Här tar jag en bild när vi vinkar åt Hanna. Sedan filmade jag en liten snutt också, med julhälsningar till henne. Och litet senare på kvällen talade vi med henne via skype. Då hade hon just vaknat där i Australien.

Om bara dryga två veckor träffar vi ju Hanna, då vi är på väg till Sydney. Frida och jag. 

 

Årets julgran är ganska liten och nätt.

 

Varken ljus eller pynt, men väl lika vacker! Den lilla granen där mot den grå väggen. Fotad under förmiddagens skogspromenad.

Imorgon blir det igen mera liv här hos oss. Traditionell annandagssamling med syskonen mina. 

Ha en skön fortsättning på julhelgen allihopa!

 

 

 

Publicerad 25.12.2016 kl. 22:56

Ljuset vi inte ser

 

Detta är en roman som fått väldigt mycket lovord och som blivit en stor internationell succé. Den amerikanska författaren Anthony Doerrs "Ljuset vi inte ser".

 

                             

 

Det är en berättelse om två unga människor under andra världskriget. Marie-Laure är blind, född i Paris, men evakueras till den lilla staden Saint-Malo då tyskarna ockuperar Frankrike.

Werner är tysk. Han och hans syster är föräldralösa och bor på ett barnhem för barn som mist sina föräldrar i kolgruvan i staden Zollverein. Som ligger i Essenområdet. Werner är mycket vetgirig och visar tecken på extraordinär teknisk talang.

Den talangen ger honom utbildningmöjligheter vid en skolanstalt för Hitlerjugend. Pojkarna där skall skolas till soldater, men Werner ges redan från början uppgifter i radioteknik och radiosändning. Han kommer sedan att göra krigstjänstgöring som expert på att avlyssna och avslöja fiendens radiosändare.

Det här är egentligen två separata berättelser. Fram till sista delen av romanen. Vartannat kapitel är Marie-Laures och vartannat Werners. Och däremellan dyker då och då en otäck figur upp, den tyske fanjunkaren von Rumpel. Han är på jakt efter en mytomspunnen och enastående vacker blå diamant, som kallas Lågornas hav. Diamanten förvarades, fram till tyskarnas invasion, på det nationalhistoriska museet i Paris. Där jobbade Marie-Laures pappa som låssmed och vaktmästare.

Jag älskar historier, både i bok- och i filmform, där handlingen pågår på flera olika håll samtidigt. Att det är flera huvudpersoner som var och en har sin separata historia att berätta. Och att deras vägar sedan korsas och det blir en gemensam historia.

Det här är just en sådan berättelse. Men det dröjer länge, nästan ända till slutet av boken, innan mötet mellan Marie-Laure och Werner sker. Och det skall visa sig att de dessutom har en gemensam nämnare från den tidiga barndomen. Så skickligt ihopvävt alltsammans.

Och det är en så vacker berättelse. Så vackert skriven. Den fokuserar på det positiva och goda trots krigets alla fasansfulla och outhärdliga upplevelser. På de små glädjeämnen som trots allt går att upptäcka mitt i sorgen och eländet. Läs den gärna!

 

 

 

Publicerad 15.12.2016 kl. 21:27

En solig dag

 

 

Vilken fin dag det var idag. Jag hade ledigt, så vi hade möjlighet att vara ute i solen med Maya. Också mitt på dagen står decembersolen så lågt och kastar långa skuggor. Som här på husväggen.

 

 

Majsan ligger i solen och tuggar litet på en käpp.

 

 

Visst har julrosen små knoppar där djupt nere vid jordytan. Den kommer nog inte att blomma förrän i vår, men tänk att knopparna klarar sig under snö och is och börjar växa upp sen när det smälter. 

 

 

Under skogsturen var jag bara tviúngen att kasta mig ner på marken för att ta en närbild av lummern. Som tydligen har blommor på gång?

 

 

 

 

 

Publicerad 05.12.2016 kl. 19:51

Etthundra mil

 

Den här boken läste jag litet av misstag. Jag trodde det var en annan berättelse av Jojo Moyes. En som min läsande väninna hade rekommenderat.

Nåväl "Etthundra mil" var återigen som att se en lättsam romantisk komedi på tv. Och inte är det nu alltid helt fel det heller. Fast som litteraturgenre är det inte den jag vanligtvis väljer att läsa.

 

                             

 

En ensamstående, dubbelarbetande mamma har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Hennes dotter visar sig var ett matematikgeni och lärarna rekommenderar att hon skulle börja på dyr privatskola.

Naturligtvis finns det inga reella möjligheter att bekosta en sådan utbildning. Men det erbjuds en chans till stipendium. Om hon skulle vinna en matematiktävling som äger rum i Skottland.

Att ta sig dit med två ungar och en megastor hund från södra England är inte heller gratis, men efter ett antal smått osannolika sammanträffanden får dom hjälp från oväntat håll. Den stenrike ungkarlen Ed erbjuder sig att köra dem till Skottland.

Det är väl klart från början hur denna roman kommer att sluta? Efter en del inledande kommunikations- och förtroendeproblem börjar de två vuxna trivas mycket bra i varandras sällskap. Litet strul på vägen förstås. Och några oväntade vändningar. Men slutet gott allting gott i denna feelgoodberättelse.

 

 

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 20:45

Tornet och vinrankan

 

Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag ställde mig framför tavlorna där de hängde som ett par i Konsthallen och jag stod där länge och begrundade dem. Nu hänger de båda hemma hos oss.

 

 

La Torre. Tornet. Jag ser en fyr. Jag skymtar havet. Havet som alltid fascinerar mig i konsten. Och fyren är för mig en otroligt stark och viktig symbol. Det är någon som står stadig. I storm och mörker. Lyser vägen för dem som försöker hitta hem. 

Vem ville inte vara som en fyr för sina medmänniskor? Och alla behöver vi nångång i livet någon som hjälper och leder oss vidare.

 

 

Vinrankan heter den andra tavlan. Visst är den också mycket symbolisk. Vinstockar kan bli väldigt gamla. Går från generation till generation. De är tåliga. Sega. Med rötter som ligger djupt förankrade i jorden.

Konstnären som har målat bägge tavlorna heter Saija Baer. Dom är målade i Italien, där hon vistas mycket. Saija är också bildkonstlärare och vi jobbar på samma arbetsplats.

 

 

  

Publicerad 23.11.2016 kl. 21:00

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola