Packar

 

Puh, vad det kan vara jobbigt det här med att packa kappsäcken! Jag har såå svårt att ställa om mig och försöka fatta hur varmt 25 grader är. Att tänka bort ylletröjor och jackor. När det är det som gäller här hemma sedan månader tillbaka... Man är nu väl bara så ovan...

 

Jag har fått låna Lucas kappsäck, som är jättelätt och passligt stor.

 

Det är Hanna som har fixat boende åt Frida och mig. Och det höll på att bli litet stress, då lägenheten vi skulle få bo i plötsligt inte heller gick att få! Men, som tur, lyckades hon få tag i en annan lägenhet som ligger till och med litet närmare där hon själv bor. Och den ser bra ut säger hon. Dom har varit och tittat på den idag:) 

Jag vet inte så mycket om Coogee faktiskt. Men det ligger vid havet. Cirka 30 minuter utanför Sydney. Och stranden ser helt fantastisk ut på de bilder som Hanna skickat.

Det känns härligt och befriande att för en gångs skull inte ha behövt kolla upp och ta reda på en massa information på förhand. Det som jag annars brukar vara noga med inför ett nytt resmål. Nu får Hanna guida oss och hon har redan kollat upp litet evenemang och ställen som hon vill visa oss. Jag ser så fram emot det!

Flygresan kanske jag ändå inte ser så mycket fram emot? Det kommer ta 24 timmar dit och ännu längre tillbaka. Båda vägarna via Singapore. Men, nog ska det säkert gå bra. Jag har förberett mig och beställt ett bokpaket från Adlibris:) Och så har jag ju Ferrantes del tre på gång, så månne jag inte har tillräckligt med underhållning:D

 

 

 

Bloggen kommer jag antagligen inte att uppdatera under resan, då det inte är så lätt att göra det via telefonen. Men på instagram dyker det säkert upp bilder om någon är intresserad:) Kontot helen.gronqvistlonnroos.

Ha det så gott mina vänner!

 

 

 

 

Publicerad 08.01.2017 kl. 19:41

Grönt Nytt År!

 

Ja, Gott Nytt År allesammans! Första januari har snart passerat och jag tänkte lägga upp litet bilder från vår nyårsafton här hemma.

Utomhus var det igår åtskilliga plusgrader och vindstilla här hos oss. Perfekt väder för att åka upp till stan och beskåda det stora fyrverkeriet jubileumsåret Finland 100 år till ära. Tillsammans med flera tusentals andra Borgåbor. Undrar om något evenemang någonsin har lockat så mycket folk ut på stan?

Själv hann jag beundra drygt halva föreställningen innan Maya bestämde sig för att nu fick det räcka med smällandet och satte iväg med god fart mot bilen. Där satt vi sedan och väntade ut oljudet.

Bra så. Hon är i vanliga fall inte rädd för raketer, men nu var vi litet för nära inpå och det var ju sällsynt mäktigt och högljutt. När vi sedan vi tolvsnåret gick ut på gården för att titta på grannarnas raketer brydde hon sig inte om det desto mer. Skönt.

 

 

Nyårsdukningen gick i grönt. För att jag hittade så vackra grönrandiga Marimekkoservetter. Bordet dukade jag redan på eftermiddagen. 

 

 

Gerbera, chrystantem och kvistar med vita bär tillsammans med  mycket grönt matchade gröntemat så fint. Att jag älskar att välja blommor och skapa egna arrangemang! Fick dock litet småbråttom:)

 

 

Från trädgården knep jag thujakvistar och blad från vintergröna mahonian som dekoration runt ljusen.

 

 

Så blev Kim också inspirerad av mitt gröna tema och gick ut i trädgården för att fixa litet festbelysning. Ljusteknik är ju ett av hans stora intressen och det blev allt riktigt magiskt och sagolikt där ute. Med lamporna som han vanligtvis använder på scenen.

 

 

Grönt och skönt är det också i skogen. Vi har varit flitigt ute och vandrat nu under de lediga dagarna. Hittat nya stigar och ibland trängt oss igenom snår och buskar för att komma vidare. Hoppat över otaliga diken. Här ligger Majsan och väntar på att det kanske vankas litet mellanmål.

 

 

Kom idag på att det här gröna eventuellt kunde få vara ett ledord för mig inför det nya året? Grönt står ju för hälsa och välbefinnande. Miljötänkande. Natur. Allt sådant som jag ju också annars värderar högt.

Fast det blir ju litet motstridigt då att ta flyget härnäst över halva jordklotet? Jaa, jag får väl helt enkelt kompensera det med desto mera grönt och hållbart leverne resten av året:D 

 

 

 

Publicerad 01.01.2017 kl. 18:15

Julhelgen 2016

 

Juldagen är av tradition en riktigt lugn och avslappnad mellandag i vår familj. Vi brukar göra absolut ingenting. I år blev den ändå litet annorlunda. Eftersom det igår på julaftonen var både regnigt och stormigt beslöt vi att inte gå till gravgården som vi brukar. Utan det gjorde vi idag istället. Och vi plockade också upp mamma på vägen. Hon följde med oss och tände ljus.

 

Jätteblåsigt idag ännu, men inget regn i alla fall. Maya fick också följa med. Hela flocken på promenad. Ungarna hade väldans roligt åt mammas och min tvillingklädsel:D

När vi kom hem tillbaka blev det kökssysslor. Lucas och Emilia hade planerat att göra karelska piroger. Enligt Emilias mormors recept. Ojoj vad dom blev goda!

 

Julaftonen firade mamma med oss i år. Här tar jag en bild när vi vinkar åt Hanna. Sedan filmade jag en liten snutt också, med julhälsningar till henne. Och litet senare på kvällen talade vi med henne via skype. Då hade hon just vaknat där i Australien.

Om bara dryga två veckor träffar vi ju Hanna, då vi är på väg till Sydney. Frida och jag. 

 

Årets julgran är ganska liten och nätt.

 

Varken ljus eller pynt, men väl lika vacker! Den lilla granen där mot den grå väggen. Fotad under förmiddagens skogspromenad.

Imorgon blir det igen mera liv här hos oss. Traditionell annandagssamling med syskonen mina. 

Ha en skön fortsättning på julhelgen allihopa!

 

 

 

Publicerad 25.12.2016 kl. 22:56

Ljuset vi inte ser

 

Detta är en roman som fått väldigt mycket lovord och som blivit en stor internationell succé. Den amerikanska författaren Anthony Doerrs "Ljuset vi inte ser".

 

                             

 

Det är en berättelse om två unga människor under andra världskriget. Marie-Laure är blind, född i Paris, men evakueras till den lilla staden Saint-Malo då tyskarna ockuperar Frankrike.

Werner är tysk. Han och hans syster är föräldralösa och bor på ett barnhem för barn som mist sina föräldrar i kolgruvan i staden Zollverein. Som ligger i Essenområdet. Werner är mycket vetgirig och visar tecken på extraordinär teknisk talang.

Den talangen ger honom utbildningmöjligheter vid en skolanstalt för Hitlerjugend. Pojkarna där skall skolas till soldater, men Werner ges redan från början uppgifter i radioteknik och radiosändning. Han kommer sedan att göra krigstjänstgöring som expert på att avlyssna och avslöja fiendens radiosändare.

Det här är egentligen två separata berättelser. Fram till sista delen av romanen. Vartannat kapitel är Marie-Laures och vartannat Werners. Och däremellan dyker då och då en otäck figur upp, den tyske fanjunkaren von Rumpel. Han är på jakt efter en mytomspunnen och enastående vacker blå diamant, som kallas Lågornas hav. Diamanten förvarades, fram till tyskarnas invasion, på det nationalhistoriska museet i Paris. Där jobbade Marie-Laures pappa som låssmed och vaktmästare.

Jag älskar historier, både i bok- och i filmform, där handlingen pågår på flera olika håll samtidigt. Att det är flera huvudpersoner som var och en har sin separata historia att berätta. Och att deras vägar sedan korsas och det blir en gemensam historia.

Det här är just en sådan berättelse. Men det dröjer länge, nästan ända till slutet av boken, innan mötet mellan Marie-Laure och Werner sker. Och det skall visa sig att de dessutom har en gemensam nämnare från den tidiga barndomen. Så skickligt ihopvävt alltsammans.

Och det är en så vacker berättelse. Så vackert skriven. Den fokuserar på det positiva och goda trots krigets alla fasansfulla och outhärdliga upplevelser. På de små glädjeämnen som trots allt går att upptäcka mitt i sorgen och eländet. Läs den gärna!

 

 

 

Publicerad 15.12.2016 kl. 21:27

En solig dag

 

 

Vilken fin dag det var idag. Jag hade ledigt, så vi hade möjlighet att vara ute i solen med Maya. Också mitt på dagen står decembersolen så lågt och kastar långa skuggor. Som här på husväggen.

 

 

Majsan ligger i solen och tuggar litet på en käpp.

 

 

Visst har julrosen små knoppar där djupt nere vid jordytan. Den kommer nog inte att blomma förrän i vår, men tänk att knopparna klarar sig under snö och is och börjar växa upp sen när det smälter. 

 

 

Under skogsturen var jag bara tviúngen att kasta mig ner på marken för att ta en närbild av lummern. Som tydligen har blommor på gång?

 

 

 

 

 

Publicerad 05.12.2016 kl. 19:51

Etthundra mil

 

Den här boken läste jag litet av misstag. Jag trodde det var en annan berättelse av Jojo Moyes. En som min läsande väninna hade rekommenderat.

Nåväl "Etthundra mil" var återigen som att se en lättsam romantisk komedi på tv. Och inte är det nu alltid helt fel det heller. Fast som litteraturgenre är det inte den jag vanligtvis väljer att läsa.

 

                             

 

En ensamstående, dubbelarbetande mamma har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Hennes dotter visar sig var ett matematikgeni och lärarna rekommenderar att hon skulle börja på dyr privatskola.

Naturligtvis finns det inga reella möjligheter att bekosta en sådan utbildning. Men det erbjuds en chans till stipendium. Om hon skulle vinna en matematiktävling som äger rum i Skottland.

Att ta sig dit med två ungar och en megastor hund från södra England är inte heller gratis, men efter ett antal smått osannolika sammanträffanden får dom hjälp från oväntat håll. Den stenrike ungkarlen Ed erbjuder sig att köra dem till Skottland.

Det är väl klart från början hur denna roman kommer att sluta? Efter en del inledande kommunikations- och förtroendeproblem börjar de två vuxna trivas mycket bra i varandras sällskap. Litet strul på vägen förstås. Och några oväntade vändningar. Men slutet gott allting gott i denna feelgoodberättelse.

 

 

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 20:45

Tornet och vinrankan

 

Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag ställde mig framför tavlorna där de hängde som ett par i Konsthallen och jag stod där länge och begrundade dem. Nu hänger de båda hemma hos oss.

 

 

La Torre. Tornet. Jag ser en fyr. Jag skymtar havet. Havet som alltid fascinerar mig i konsten. Och fyren är för mig en otroligt stark och viktig symbol. Det är någon som står stadig. I storm och mörker. Lyser vägen för dem som försöker hitta hem. 

Vem ville inte vara som en fyr för sina medmänniskor? Och alla behöver vi nångång i livet någon som hjälper och leder oss vidare.

 

 

Vinrankan heter den andra tavlan. Visst är den också mycket symbolisk. Vinstockar kan bli väldigt gamla. Går från generation till generation. De är tåliga. Sega. Med rötter som ligger djupt förankrade i jorden.

Konstnären som har målat bägge tavlorna heter Saija Baer. Dom är målade i Italien, där hon vistas mycket. Saija är också bildkonstlärare och vi jobbar på samma arbetsplats.

 

 

  

Publicerad 23.11.2016 kl. 21:00

Stalins dotter

 

Rosemary Sullivan har skrivit en biografi om Svetlana Allilujeva. Den sovjetiske diktatorn Josef Stalins dotter.

 

                        

 

Här får man läsa om ett mycket tragiskt och gripande öde. Svetlana Allilujeva var en säregen kvinna som hela sitt liv levde i skuggan av sin far. Mannen som anses vara en av världshistoriens mest grymma personer. 

Svetlana föddes 1926. Hennes far var då redan 48 år gammal och modern endast 25. Fram till sexårsåldern var Svetlanas barndom ljus och solig. Och helt bekymmerslös.

Men 1932 tog hennes mor livet av sig och det var en traumatisk händelse som radikalt förändrade Svetlanas värld. Själv delade hon alltid därefter in sitt liv i två delar, tiden före och efter moderns död. Aldrig skulle hon komma att känna sig riktigt trygg eller förmå sig till att slå sig till ro. Skräcken för att bli övergiven igen var så otroligt stark.

1967 hoppar Svetlana av till väst och bosätter sig i USA. Efter sig i Sovjetunionen lämnar hon sina två barn, Iosif och Katia. Det blir en väldig politisk uppståndelse. Relationerna mellan USA och Sovjet är kyliga redan från förut och avhoppet leder till en massa propaganda och diplomatiska förvecklingar. 

Att komma från ett kommunistisk samhälle till västvärlden är redan i sig en enorm omställning. Och att dessutom kopplas ihop med namnet Stalin gör inte situationen lättare. Svetlana försörjer sig som författare och till en början är hennes ekonomiska ställning tryggad. Men hon saknar helt och hållet förmåga att hantera pengar och blir till en del också utnyttjad och lurad. Med åren minskar inkomsterna, så tidvis kommer hon att leva på gränsen till fattigdom.

Under ett kort äktenskap med Wesley Peters i början av 1970-talet föder Svetlana en dotter som döps till Olga. Efter skilsmässan blir det Svetlanas största prioritet att Olga skall få en god utbildning.   

Under resten av sitt liv, Svetlana lever till 85 år, flyttar hon runt från ort till ort och stannar aldrig länge på samma ställe. Och en stor del av boken beskriver hennes flyttande fram och tillbaka. Likaså får man läsa om de otaliga människor hon umgås med under åren.

"Stalins dotter" är mycket intressant läsning. För mig öppnas dörrar på glänt till nya, obekanta världar. Jag har egentligen inte alls tidigare läst om förhållandena i Ryssland eller forna Sovjetunionen. Man får också en liten skymt av det ryska temperamentet. I min bokhylla finns från tidigare en bok av Simon Sebag Montefiore, om den unge Stalin. Efter den här inledningen lockar det faktiskt litet mer att ta itu med den. 

 

 

 

Publicerad 18.11.2016 kl. 18:00

Vaniljdoft

 

Det är ju verkligen inte säsong att trädgårdsblogga, så vintrigt och tjockt med snö som vi har det här i södra Finland för tillfället. Fast visst kan det också med all snö bli väldigt vackra och skulpturala former i trädgården att njuta av.

En perenn som inte bidrar med någon större skönhetsupplevelse så här efter ett snöfall, men som jag ändå vill slå ett slag för, är den höga rosenflockeln. Eupatorium purpureum. Den har jag planterat på några olika ställen i trädgården, bland annat vid huvudingången, och förra veckan såg det ut så här:

 

 

Faktiskt ganska anskrämlig, eller hur? Men orsaken till att jag inte klipper ner den efter blomningen är att den har en alldeles underbar doft. Av vanilj. Och den doftar speciellt mycket efter att de lite lila/rosafärgade blommorna torkat. Kan kännas på långt håll.

För mig är det viktigt att trädgården kan bjuda på upplevelser och njutning för så många sinnen som möjligt. Och doften är nog en av de viktigaste. 

 

 

Rosenflockeln är en mycket ståtlig och vacker blomma som passar längst bak i rabatten. Den lockar också till sig massor med fjärilar när den blommar på sensommaren, vilket ytterligare är ett plus. 

 

 

 

Publicerad 12.11.2016 kl. 21:04

Locke

 

Minns inte när jag senast har bloggat om en film jag sett? Men nu tyckte jag att filmen "Locke", som jag såg igår, passar så bra in på det psykologitema jag skrev om här innan. Kolla förra inlägget. Och det var faktiskt inget jag visste om när jag valde ut filmen på Netflix. Hade bara ett minne av att den fick rätt bra recensioner när den visades på bio.

Filmen är för det första inte att rekommendera dem som helst vill ha action. Eller romantik för den delen. Men om du, liksom jag, gillar drama med starka skådespelarinsatser så är den väl värd att ses.

 

                                      

 

Handlingen utspelar sig nämligen under en cirka en och en halvtimmes bilfärd. En ensam man på väg mot London. Sent en mörk kväll. Under färden pratar han dock i telefon (handsfree) så gott som oavbrutet. Med ett antal olika personer.

Samtal som han själv ringer. Och som han mottar. Turvis. Han talar med sin fru. Sina två söner. Sin chef. Sin underordnade. Och med en kvinna som befinner sig på sjukhus i London för att föda barn.

Jag tänker inte avslöja desto mera om själva handlingen, men det som faschinerade mig så otroligt i den här filmen, var den fantastiska stresshanteringsförmågan huvudpersonen Ivan Locke uppvisade.

En sådan inre styrka och just självkännedom det måste krävas av någon som befinner sig i en liknande situation. Det krisar. Akut. Och rejält. På jobbfronten. På hemmaplan. På grund av en, för Locke, så gott som okänd kvinna som ligger och väntar på honom på förlossningsavdelningen.

För mig var filmen andlöst spännande från början till slut. Att följa med hur Locke hanterar den ena påfrestande detaljen efter den andra. Förklarar. Rådgör. Ger order. Lugnar ner. Utan att någonsin själv tappa fattningen. På nåt sätt viss om att han fixar det. Att han gör det han måste. Det som moraliskt är det enda rätta.

Tom Hardy var helt suverän i huvudrollen och filmen ger jag vitsordet 8½.

 

 

 

Publicerad 06.11.2016 kl. 15:29

Att känna sig själv

 

Jag har på sistone träffat en massa härliga, duktiga vänner som håller på och studerar och utbildar sig vidare. Känns som att jag också skulle vara mogen för nya kunskaper. Det har gått några år sen senast.

Litet självstudier håller jag ändå på med för tillfället, då jag har letat fram en kursbok i psykologi som jag haft i lådan. Bland annat handlar den om vikten av att ha en god självkännedom.

Alla borde ge sig tid att nu och då vända blicken inåt och analysera litet och fundera över sina egna värderingar. Sina starka och svaga sidor. Sina tankemönster. Känslor. Åsikter och reaktioner

Känner man sig själv och vet var man står, har man också lättare att förstå andra. Det är värdefull kunskap när det krisar eller håller på att blåsa upp till storm i något sammanhang. Då när den egna självbilden konfronteras med hur de andra ser på en.

Tomas Tranströmer uttrycker det så här:

Två sanningar närmar sig varann
En kommer inifrån
En kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

 

 

 

Publicerad 03.11.2016 kl. 20:57

På tröskeln till november

 

Idag har vi antagligen gjort det sista trädgårdsarbetet för i höst. Ifall det nu inte ännu blir något superfint veckoslut och man skulle få lust att ta till krattan och samla ihop litet löv? Men idag tycker jag det räcker såhär. Maskarna skall ju ha litet att tugga på också.

Daggmaskar finns det då riktigt gott om nere i trädgårdslandet. Där har vi höstgrävt och vänt på jorden. Den var nu passligt fuktig och väldigt lätt att bearbeta.

Några släpkärror med löv och myllan från växthuset har Kim kört ner tidigare, så det bredde vi ut samtidigt. Tillsammans med all blast och annat överblivet grönt från i somras så tillför det mycket organiskt material och näring. Det förbättrar lerjorden och gör den ännu mer lucker och mjuk.

Kvar i landet blev bara vitlöken och persiljan. Och i växthuset rosmarinen som ännu är grön och fin. Liksom bladpersiljan. Frosten kniper ju nog rosmarinen så småningom. Undrar om man kunde plantera om den och ta in den? Har nån prövat på det?

Alla trädgårdsmöblerna bar vi in i lusthuset. Växthuset är tömt på vissnade plantor och myllan som sagt utskyfflad. Bara att fylla på igen i vår när det är dags att börja om på nytt. Ett drygt halvår till dess:)

 

 

 

Och här ser ni vad som återstår av Ullungrönnen. Mitt sorgebarn verkligen. Snyft! Där har den stått i ungefär 10 år. Och lutat. Trots att vi har försökt stöda och stötta den på alla möjliga sätt. Den har bara aldrig riktigt rotat sig ordentligt. Och de senaste somrarna har den sett alltmer vissen och torr ut, så vi har tagit beslutet att såga ner den. Men bara halvvägs idag då alltså.

Jag tror nog jag skall plantera ett nytt nästa år. Ullungrönnen är ett av mina favoritträd.

 

 

 

Publicerad 30.10.2016 kl. 20:29

En annorlunda vecka

 

Dn här veckan har inte varit som vanligt. Jag har sovit en halvtimme längre varje morgon. Jag har inte heller gått nån halvtimmes morgonrunda. Jag har inte haft bråttom hem direkt efter jobbet. Och jag har inte varit tvungen att gå kvällspromenad i regn och mörker. För att..

..Maya har tagit semester och åkt iväg med Frida till Eira!

I storstan har hon det mojsigt och blir bortskämd värre. Det har kommit rapporter och bilder då hon struttar iväg på morgonen till kontoret där Frida jobbar för tillfället. Eller då dom går promenader längs stranden. Såå mycket härliga dofter och så många trevliga hundar man träffar där. Och så har hon ju fått en ny, fin leksak!

 

 

Jag tror vi alla mår bra av litet omväxling ibland. Men visst har jag gått kvällspromenader ändå. Och helst kommer jag ju hem direkt efter jobbet, om jag inte far på träning. Och nog är morgonturen bara så otroligt skön när man väl kommer ut. Hundar ger en sunda och goda vanor!

 

 

 

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:10

Hennes nya namn

 

Del två i Ferrantes boksvit om väninnorna Elena och Lila heter "Hennes nya namn". Titeln syftar på att den ena av flickorna, Lila, gifter sig som sextonåring och blir signora Carracci.

 

 

                      

 

Bokens jagperson Elena däremot, fortsätter i skolan, tar studenten och kommer sedan in vid universitetet i Pisa. Hon får kämpa hårt och känner sig stundvis väldigt kluven inför att lämna sina barn- och ungdomsvänner bakom sig. Livet i de gamla kvarteren i Neapel och den livsstil de representerar börjar te sig alltmer främmande för henne.

Också relationen till Lila, som betytt mer än någon annan för Elena, förändras. De hör ihop fortfarande, men det finns en outtalad rivalitet mellan dem, som tär på deras vänskap. Å ena sidan vill de varandra allt väl och unnar den andra all framgång och rikedom. Men å andra sidan gör en slags avundsjuka det svårt att helhjärtat glädjas åt desamma.

Att Elena sedan under en sommarvistelse på Ischia får uppleva hur Lila inleder ett förhållande med den man, som hon själv i hemlighet är förälskad i, gör inte deras vänskap djupare precis.

Ferrante skriver lika levande och inlevelsefullt om de två väninnorna som i den första boken. Miljöbeskrivningarna är trovärdiga och jag kan mycket väl känna den klibbiga hetta som drabbar italienarna under högsommaren och får känslorna att svalla mer än vanligt. 

Skillnaderna mellan dem som har haft möjlighet att studera och dem som aldrig fått göra det är milsvida. För Elena öppnas en helt ny värld, där människorna följer med, diskuterar och har åsikter om allt vad som händer i Italien och i resten av världen. Nånting som aldrig förekom i den omgivning hon kommer från. 

Det är inte lätt för henne att träda in i den nya tillvaron, men man får en aning om att hon kommer att lyckas. Att hon kommer att nå långt och att avståndet till det som varit kommer att bli allt större. 

Första boken slutade med en riktig cliffhanger. Och i "Hennes nya namn" gör Ferrante samma sak på nytt: och jag bara MÅSTE få veta hur det går i fortsättningen...

 

 

 

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 21:35

Höstglöd

 

Den mest praktfulla höstglöd i min trädgård bjuder nog bergkörsbäret, Prunus Sargentii, på. Ett verkligt blickfång under några oktoberveckor.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 18.10.2016 kl. 21:42

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena