Som tur...

 

... har vi Mikrokulma är i stan!  "Varuhuset" som har typ allt man nånsin kan behöva. Och mer därtill.

Kan inte påstå att jag är någon stamkund eller besöker affären särdeles ofta. Ytterst sällan faktiskt. Men idag när jag började bli smått desperat efter att ha åkt runt stan och sprungit i flera olika affärer fann jag det jag sökte just där:D 

 


Nämligen såna här tallriksupphängningskrokar.

Jag har ett nytt tavelkollage för ena sovrumsväggen klart för upphängning. Nu har jag äntligen fått tavlorna som jag köpte i Australien inramade och fixade. 

 


Det är de två till höger på bilden. Också ängeln är ny. Den har Hanna målat under sin vistelse i Coogee. Hon gjorde flera liknande och jag fick den här turkosa. Så fin<3

Fridas blomvas och hennes mosaiktavla har jag haft där redan tidigare, men nu blir det en litet större helhet. Alla tavlorna är ju helt olika, men binds ihop av den blå, turkosa och gula färgen. 

 

 

 

 

Publicerad 01.04.2017 kl. 20:35

Sista lördagen i mars

 

Började min dag hos frissan idag. Lika avkopplande och trevligt som vanligt. Brukar alltid boka tid en lördag för då är där inga andra kunder än jag. 

Efter det hade jag stämt träff med min goda vän Carola på stan. Vi gick till Cafe Postres. Det var länge sedan vi träffats sist, så det fanns minsann en hel del att uppdatera och tala om:)

Vi blev faktiskt sedan bjudna på den underbaraste Tarte Tatin med vaniljglass. För Carolas brorsson jobbar som kock i restaurangen där, visade det sig. Vilken trevlig överraskning!

 

 

Fortfarande ingen vårvärme att tala om här hos oss. I morse kom det snö och hela dagen har varit jämngrå. Det enda som blommar i trädgården är snödroppen. 

 

 

Inte så mycket att fotografera där ute på gården tillsvidare alltså. Fångade litet grönt på bild från vårt vardagsrum i stället.

 

 

Rosenbuketten jag köpte från Plantagen förra lördagen har hållit sig fin hela veckan, men nu har nog en del av rosorna börjat nicka litet. Då klipper jag dem riktigt korta och fördelar dem på några små vaser och glas.

 

 

Och de här fick sällskap av några kvistar från trädgården.

 

 

Kom ihåg att klockan skall ställas om till sommartid i natt! Och ha en riktigt skön söndag!

 

 

 

Publicerad 25.03.2017 kl. 20:34

Ljuskällor

 

Idag, vårdagjämningen, fick jag beundra solen gå ner under kvällspromenaden. Ännu speglas solen i isen, men inte så värst länge till.

 

 

Och igår blev jag litet överraskande tillfrågad om jag kunde hitta plats för två lampskönheter här hos oss. För ett tag framöver i alla fall. Lamporna som är av kristall känns för tillfället inte helt trygga hemma hos min bror med en liten livlig tvååring i huset. 

 

Inga problem med att hitta plats här inte:) Den ena hamnade uppe i hallen. Fint sällskap åt Fridas fotoserie som vi hängde upp förra helgen...

 

...och den andra passar helt perfekt nere i vardagsrumshörnet. Nu kan jag tillsvidare sluta fundera på hurudan lampa jag skall ha där. Har haft litet(!) beslutsångest med den saken vågar jag påstå, haha.

 

 

 

Publicerad 20.03.2017 kl. 21:36

I väntan på Bojangles

 

Inser nu att det har blivit två inlägg efter varandra med samma rubrik. Nästan:)

Om du aldrig hört talas om den franske författaren Olivier Bourdeaut, så beror det helt enkelt på att han hittills har gett ut en enda roman. "I väntan på Bojangles". Den har dock blivit någon av en succé. Både i Frankrike och i många andra länder.

 

 

                

 

Det är en ganska kort berättelse om en familj. Om en mamma, en pappa och en pojke. Men familjen är mycket annorlunda. Inte alls som vanliga familjer där de vuxna tar sitt ansvar och går på jobb om dagarna.

Pojken går till en början visserligen i skola som alla andra barn, men oftast är han så trött att han sitter och sover på timmarna. Det blir dåligt med sömn på grund av alla gäster och fester som hålls hemma om kvällarna och nätterna. Föräldrarna älskar nämligen fester. Och att dansa. Helst dansar de till låten Mr Bojangles med Nina Simone, som de spelar gång på gång på gång...

En vacker dag ringer det på dörren och när de öppnar är det en man från skatteverket som står där. Det visar sig att det finns ett otaligt antal räkningar som bara lämnats obetalda.

Det blir en slags vändpunkt i den sorglösa tillvaron. Mamman bryter ihop och hennes tillstånd blir gradvis sämre. Efter att hon anlagt en brand hemma i deras lägenhet blir hon intagen på sjukhus. 

Boken har ett riktigt sorgligt slut. Och det är över huvudtaget en väldigt tragisk historia. Litet för overklig för att man skall kunna leva sig in i någon av huvudpersonerna på allvar. Men visst finns det säkert en massa motsvarigheter till den här verklighetsflyende familjen också i dagens samhälle.

 

 

 

Publicerad 18.03.2017 kl. 22:44

I väntan på...

 

De senaste dagarna har minsann inte förebådat någon vår eller värme här i södra Finland. Det har varit gråmulet och en isande kall snålblåst som gått genom märg och ben. Inga som helst vårtecken i min trädgård ännu.

Men i väntan på att växterna där ute skall vakna till liv, för det gör de ju i sinom tid, har jag pysslat litet extra med det gröna här inne.

Köpt några nya växter. Och till och med planterat om en del som överraskande nog har överlevt så länge att jag vågar tro att det kan löna sig att ge dem litet ny mylla och större kruka.

Att fotografera inomhusväxter och blommor kan också vara ett sätt att hantera sin längtan...
 

 

Nyinköp. Vet att de här kräver ständig påpassning med vattning. Plättar i luften. Men jag kunde inte motstå dem. Och det behövdes nånting nytt i amplarna i tamburen. 
 

 

Har plockat in kvistar av brudspirea. Bladen har spruckit, men jag tvivlar på att knopparna kommer att slå ut? Ger litet vårkänning i alla fall.
 

 

En del av blommorna jag fick på kvinnodagen är ännu helt fina idag.
 

 

Gerberan har vissnat,  men den var så fin:) Satte den tillsammans med en ljusrosa ginst.


 

En orkidé som jag fått av flickorna till en morsdag har blommat nu snart hela vintern. En enda blomma, men den är så intensivt purpurfärgad och vacker:)

 

 

 

 

Publicerad 14.03.2017 kl. 20:15

Allt jag inte minns

 

Jag ligger efter med att blogga om böckerna jag läst. Den här boken avslutade jag faktiskt redan under hemresan från Australien. Men... jag skall nog blogga fast mig förr eller senare:)

Jonas Hassen Khemiri är en svensk, rätt ung författare som har skrivit ett antal kritikerrosade böcker. Jag har läst två av hans tidigare romaner och jag har tyckt mycket om dem båda. Liksom jag också tyckte om "Allt jag inte minns".

 

                               

 

Här är det någon, kanske Khemiri själv?, som skall skriva en berättelse om Samuel. Samuel dog i en bilolycka och det är oklart om det var en ren olyckshändelse eller om han körde ut med flit?

För att få reda på vad som hände, vem Samuel egentligen var eller hur han faktiskt mådde, träffar och intervjuar berättaren olika personer som kände Samuel. Personer som hade någon slags relation till honom. Främst är det ändå ex-flickvännen Laide och bästa kompisen Vandad som kommer till tals. 

Bit för bit rekonstrueras de sista åren av Samuels liv. Han skulle fylla tjugosju. Han delade lägenhet med Vandad när han träffade Laide och de blev ett par. Deras förhållande höll ungefär ett år.

Samuels mormor spelar en viktig roll i berättelsen. Hon är dement och kan inte längre bo hemma. Samuel besöker henne ofta och hjälper henne med allt möjligt. Han får låna hennes bil nu och då. Och huset hon bodde i upplåter han, i smyg för sina släktingar, till invandrarkvinnor som flyr undan sina våldsamma män. 

Det visar sig att minnesbilderna om hurudan Samuel var och upplevelserna av olika händelser skiljer sig avsevärt beroende på vem som berättar. Det väcker frågan om man kan visa på att en minns rätt och en annan fel? Alla har ju sin egen personliga tolkning och erfarenhet. Och sina egna personliga minnen. 

"Allt jag inte minns" är en fin berättelse om kärlek och vänskap. 

 

 

Publicerad 08.03.2017 kl. 20:45

Sockerfri vecka

 

Idag, på söndag, tar min sockerfria vecka slut. Eller, ja...min och min, Kim har ju också deltagit. Fast det kröp fram att han avslutade sin vecka redan igår kväll:)

Sockerfri, som i inget socker över huvudtaget. Ingen choklad. Inget godis. Inga kakor eller kex. Ingen honung i smoothisarna heller. Ingen saft eller sylt. Inget dolt socker, men det gör iofs inte nån skillnad för det dolda sockret hör inte annars heller till våra matvanor.

Bär och frukt har vi nog ätit, och de innehåller ju naturligt fruktsocker förstås.

Inte på grund av vikt- eller hälsoskäl. Utan helt enkelt för att se hur det känns. Den här gången. Jag har gjort det en gång tidigare och jag tyckte då att det var ganska jobbigt faktiskt. I synnerhet vid kaffet efter middagen hemma. Då var det riktigt tråkigt att inte ha nåt gott till.

Den här veckan har gått bra! Över förväntningarna bra. Inget särskilt svårt sötsug. Inte ens vid kaffet då. Hellre har jag skippat kaffet helt och hållet. Har kompenserat med fruktsallader eller bär i olika former till efterrätt.

Idag blev det dock en chokladkaka. Sötad med honung istället för socker. Tjaa, ingen höjdare precis, men kanske främst för att den var för länge i ugnen. Blev litet torr.

 

 

 

Här en bild på den nya hyllan i hjälpköket som vi satte upp förra helgen. Först var jag osäker på om den var för stor, men nej, den sitter nog väldigt bra där:)

 

I morse var det jättefin skare. Vi tog oss lätt över åkrar och ängar och in i skogen. Majsan väntar sig något gott när vi pausar ett slag.

 

 

 

 

 

Publicerad 05.03.2017 kl. 19:41

Jag läste 2016

 

Detta inlägg kommer måhända aningen sent, vi går in i mars månad imorgon. Men jag tänkte att jag vill göra en kort sammanfattning i alla fall. Och så får jag därmed en fungerande länk till höger marginal.

Här är hela listan på de böcker jag läste under 2016. Då du klickar på en titel öppnas mitt korta referat om den boken:

De Fördömda
Hetta
De förklädda flickorna i Kabul
Stoner
Norma
Min fantastiska väninna
Jag är Malala
Ensam i Berlin
Den siste brodern
Chocken efter fallet
Liv efter liv
Nälkävuosi
Neljäntienristeys
Playground
Hennes nya namn
Stalins dotter
Etthundra mil
Ljuset vi inte ser

Listan är litet kortare än året förinnan. Undrar själv om det beror på att jag varit tröttare på kvällarna eller om det handlar om böcker som krävt litet mer tid? Kanske litet både och?

- tre biografier
- 10 kvinnliga författare, 7 manliga + ett författarpar
- tre böcker på finska, ingen engelsk(måste ändras 2017)
- endast två svenska författare
- ingen finlandssvensk (måste också ändras på 2017!
- största läsupplevelsen "Liv efter liv" - så bra!
- årets flopp "Playground" - så usel!

 

 

 

Publicerad 28.02.2017 kl. 20:25

Jag rekommenderar

 

Tittar in som hastigast med en rekommendation:) Kanske har jag skrutit på den tidigare? Men det tål att upprepas. För det är nog världens bästa träningssocka.

Duger givetvis också annars då man vill ha en socka som hålls i skorna utan att vrida sig, snurra runt eller halka av så du har den under foten efter en stunds promenerande eller tränande.

Helt suverän alltså. Sedan jag upptäckt den här har jag inte köpt några andra. Och varje gång vid kassan i affären blir det diskussion med försäljaren hur också hen enbart använder denna numera och hur mycket det säljs av den.

 

 

Idag blev det dubbla paket. Har inte haft vita tidigare, men till vita skorna i vår kan det behövas. Här i Borgå får man dem på Intersport i varje fall, säkert finns den också i andra sportaffärer? Pröva! Jag tror inte du blir besviken.

 

 

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 20:17

Snöyra och Stockholmsbilder

 

 

Vi har just kommit in från en av de stormigaste hundpromenaderna denna vinter. Snön piskade en rakt i ansiktet, som blev blött av tårar, snor och våt snö. Inte såå särdeles behagligt.

Men - snö och halka, kyla och snålblåst hör ju liksom vintern till. Här i vårt land. Och februari är nog en vintermånad i allra högsta grad, trots att många på sociala medier verkar ha haft vårkänslor redan ett bra tag. Bara att tåla sig litet till.

I Stockholm där vi var förra helgen såg man inte till någon snö alls, men det var nog rätt vinterkyligt och blåsigt där också. 

 

Ni ser väl semlorna i fönstret bakom oss? Vi köpte inte några där, men visst åt vi en rejäl semla med mandelmassa:) 

 

Det fanns inte sittplats på café Kaffekoppen, tyvärr. Men nästa gång vi är i gamla stan skall vi absolut besöka det mysiga stället.

 

Orsaken till besöket i favvostaden var den Körberg/Skifs-konsert som inhiberades i augusti. Konserten hölls i en fullsatt sal på Hovet. Som ligger helt invid Globen. Här har Kim fotat oss i tunnelbanan på väg tillbaka till centrum efter konserten. Helt smockfullt där också.

 

Hotellet vi bodde på denna gång låg alldeles vid Centralstationen. Vi tog morgonpromenader på Kungsholmen och gick bland annat förbi Stadshuset. Där i Blå Hallen hålls ju Nobelmiddagen varje år.

 

På lördag förmiddag tog vi oss ut till Bålsta för att besöka Kims syster Beatrice. Hon har nyligen flyttat in i ett parhus och håller på att renovera. Det blir jättefint!

 

Ett besök till Svenskt Tenn hann jag med på söndagen. Köpte några presenter, denna lilla vas till mig själv.  "Ekollon" heter den.

 

Nikeaffären i Gallerian kunde jag inte heller bara gå förbi... ett par nya träningstajts behövde jag visst?

I Stockholm finns det alltid nåt nytt att se och uppleva. Brunch på Fotografiska, till exempel, blev det inte den här gången. Fullbokat. Det får bli till nästa gång. Må det bli rätt snart.

 

 

Publicerad 22.02.2017 kl. 21:08

Nattvakten

 

Sarah Waters är en författare som jag visserligen hört om, men som jag inte läst tidigare. Det måste jag ändra på nu. Jag skulle gärna läsa några av hennes andra romaner också.

 

                              

                   

Ett återkommande tema i Waters' romaner är kärlek mellan kvinnor. Också i "Nattvakten" är några av huvudpersonerna homosexuella. Tidsmässigt utspelar sig handlingen under 1940-talet, då det var helt otänkbart för två kvinnor att öppet visa sin kärlek. 

Berättelsen rör sig bakåt i tiden och börjar år 1947. Andra världskriget har tagit slut och Londonborna lever i en stad som sakta börjar återhämta sig efter de svåra bombningarna. Kriget har också satt djupa spår och påverkat många av personerna som vi får lära känna. 

En av dem är Kay Langrish, som liksom många kvinnor under kriget, arbetar som ambulansförare och rycker ut och räddar folk ur rasmassor och brinnande byggnader. I första avsnittet av historien lever Kay ensam och verkar ha svårt att återgå till ett normalt liv efter alla traumatiserande upplevelser.

Sedan har vi Viv, som har ett hemligt förhållande med en gift man. Och Vivs bror Duncan som sitter i fängelse. Och ännu Julia och Helen, som måste dölja sitt förhållande och presentera sig som två väninnor som delar lägenhet.

I de följande avsnitten, åren 1944 och sedan 1941, får man uppleva bombningarna på riktigt nära håll och följa med hur huvudpersonernas öden nystas upp efter hand. Man får förklaringar och ser samband och orsaker till hur det blev som det blev. Ett intressant grepp som jag inte tycker är alldeles vanligt. Det är också mycket välskrivet. Så jag kan bra förstå att den nått ut till så många läsare och nominerats för bland annat Bookerpriset.

 

 

 

Publicerad 15.02.2017 kl. 21:30

Den som stannar den som går

 

Jag har nu kommit igenom tre delar av Ferrantes fyradelade romanserie om väninnorna Lila och Elena. Inte heller trean gör mig besviken, hon skriver bara så väldigt bra.

 

                             

 

I den tredje delen är väninnorna vuxna. Det är slutet av 1960 och början av 1970-talet. Elena har gett ut sin första roman som gjort henne rätt känd. Hon har gift sig och föder två barn. Inser att författarskap och familjeliv inte är någon lätt sak att kombinera.

Också Lila har en son. Hon som aldrig fick möjligheten att studera, har skilt sig efter ett ganska kortvarigt äktenskap och flyttat från Neapel. Hon jobbar först på en korvfabrik där arbetsförhållandena är under all kritik, men småningom tar hon sig upp därifrån och banar sig en väg mot framgång.

Under det tidiga sjuttiotalet råder politisk förvirring i Italien. Kommunister och fascister kämpar om herraväldet och också kvinnorna börjar kämpa för sina rättigheter och för att bryta det patriarkat som så länge hållit dem tillbaka. Det är häftigt och känslorna svallar igen på riktigt äkta italienskt vis.

Vänskapen mellan de två kvinnorna är fortfarande lika ambivalent som den alltid varit. De verkar nog älska varandra, men likväl konkurrerar de och jämför sig med varandra. Så lika men ändå så olika. Det kan gå långa tider utan att de har någon kontakt, men så plötsligt, när det riktigt krisar, ställer de givetvis upp för den andra. 

Och än en gång dyker Nino Sarratore upp. Mannen som de båda har haft en relation till ända från barndomen. 

Jag hoppas verkligen att den fjärde delen skall komma ut snart. Vill så gärna veta vad somhänder fram till den dag då Lila plötsligt försvinner...

 

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 20:17

Resebilder från Australien 2

 

Två veckor är inte särdeles lång tid och inför resan var jag beredd på att vi inte kommer att hinna med alltför mycket upptäcktsresande eller sikta på väldigt mycket program. Huvudsaken var att vi skulle vara tillsammans och få njuta av tillvaron i solen och värmen.

Förvånansvärt mycket hann vi med trots allt. Mycket tack vare att Nolan hade bil och ville offra sin lediga tid på att köra oss runt<3 Första dagen gick vi i genom vad var och en av oss hade för önskemål och vad vi skulle vilja göra. Hanna hade ju många förslag på utfärder och hon och Nolan hade också tänkt ut dom ställen som vi kunde besöka. 

Högt på min lista, och på flickornas också, var givetvis att få vandra runt och bekanta sig med omgivningarna. En populär rutt "The Bondi to Coogee coastal walk", går längs stränderna  som ligger efter varandra här i Sydneyområdet. Ca 6 km lång är den perfekt för en dagsutfärd och vyerna är helt fantastiskt vackra.

 

I ryggsäcken solkräm och långärmade skjortor bland annat.

 

Borde ha fotat lite fler av de magnifika villorna som stod längs klipporna. Med utsikt rätt ut över öppna havet. Många av dem sommarvillor, som står oanvända då det inte är högsäsong.

 

Rutten går över kyrkogården med världens vackraste utsikt. Man kan se havet skymta i bakgrunden här. Waverley Cemetary är nog säkert en av de vackraste kyrkogårdar jag vandrat på över huvudtaget. 

 

Längs vägen fanns det tätt med fontäner där man kunde fylla på sin vattenflaska. Det gick åt litervis med vatten i solgasset.

 

Bondi beach är större än "vår" strand Coogee. Välbesökt av turister och semestrande australiensare. Det är ju deras högsommar och skolorna har sommarlov i januari.

 

Det här var ett jättemysigt bokcafé i Bondi. Hyllorna fulla av både nya och begagnade böcker.

 

Bilskjuts hem från Bondi.  

 

En kväll gick vi på bio. Vi såg Lala Land. Ritz Cinema i Randwick är kulturmärkt och en av endast två biografer i art decostil som finns bevarade i Sydney. Så otroligt vacker interiör med ursprungliga väggmålningar. Mycket speciell stämning!

 

 

En dag körde vi ett par timmar inåt landet till Blue Mountains nationalpark. Där fanns också många olika vandringsleder, vi valde den som gick till Wentworths Falls.

Själva vattenfallet var ganska litet så här under den torraste perioden, men vandringen bjöd på de mest fantastiska vyer. Höga höjder och utsikter som tog andan ur en. Då när jag vågade titta efter ordentligt vill säga, hahaha. Ett slag slog jag nog bromsen på och mitt sällskap fick användning för sina bästa coachingknep för att få ner mig för de jäkligt branta trapporna. 

 

Mina favoritvyer var nog klipporna och de enorma vågorna som rullade in. På stränderna fanns en del surfare, men förstod att Sydneys stränder ändå inte är de allra bästa för riktigt erfarna surfers.

Några gånger var vi och simmade. Det var nog häftigt och härligt att simma i de stora vågorna. Vilken kraft när dom slår in mot stranden.

 

Här hade jag hittat en litet avskild plats att sitta och läsa på. En av de saker som absolut fanns på min to do-lista!

 

Till stranden vid Little Bay åkte vi en dag för att simma. 

 

Vågorna har gröpt ut och format berget.  

 

För det mesta gjorde vi mat hemma. Köket var inte alltför välutrustat, men det gick bra om man planerade litet före. Vi köpte bland annat en ny kastrull och Hanna och Nolan hämtade sin stekpanna som dom hade köpt. 

 

Annars var lägenheten rymlig och riktigt mysig.

Det saknades ett ordentligt matbord, men vist funkade det att sitta på golvet också vid det låga soffbordet.

 

Sista morgonen åt vi ändå frukost ute på stan. Och så var det sedan dags för mig att återvända till Finland. Frida kommer hem om en dryg vecka och ungefär samtidigt lämnar Hanna och Nolan Coogee för att fortsätta backpackandet i bland annat Myanmar. 

Det krävdes litet övertalning för att få mig att bestämma mig för att åka till Sydney över huvudtaget. Men ju närmare avresan vi kom desto mer förväntansfull blev jag. Och nu kan jag ju knappt förstå hur jag nånsin hade kunnat tveka.. den upplevelsen skulle jag verkligen inte vilja vara utan<3

 

 

 

Publicerad 04.02.2017 kl. 21:22

Resebilder från Australien 1

 

Det här med bildhantering är ju inte precis min starkaste sida, så jag har fått fixa och trixa en hel del innan jag fått bilderna överförda i rätt storlek.. och min främsta teknikassistent som ses på första bilden här nere hon semestrar vidare. På Nya Zealand för tillfället:)

 

 

 

Detta var visst första fotot på australiensisk mark. Vi har gått igenom pass- och immigrantkontrollen och står nu och försöker få kontakt med Hanna. Hon och Nolan var snälla och hämtade oss med bil från flyget. Coogee ligger endast en halvtimmes körväg från Kingsford-Smith Airport i Sydney.

Flygresan tog 24 timmar. Med mellanlandningar i Dusseldorf och Singapore. Det gick mycket bättre än jag vågat hoppas på. Kunde slumra till och somnade gott till och med. 

Singapore Airlines har jättefin service ombord. God mat och vänlig personal. Filmutbudet var ganska hyfsat och så läste man litet mellan varven. Men nog känner man sig smått ofräsch efter ett helt dygn på väg.. så det var skönt att komma till lägenheten och ta en dusch:)

Boendet hade Hanna och Nolan också fixat åt oss via en annons på internet. De två tjejerna ville hyra ut för en månad då de själva skulle åka på semester. Vi hade tur som fick den fast vi bara stannade två veckor. Och till ett mycket passligt pris.

Två sovrum, vardagsrum och kokvrå. Och badrum. Helt perfekt läge dessutom, med 5 minuters gångväg till Hannas lägenhet. Fast dom sov nog på Futonsoffan ungefär halva tiden. Vi rymdes så bra alla fyra och roligt att vara samlade<3

 

 

Hanna har ju försörjt sig som musiker och spelat och sjungit på gatorna. På litet olika ställen i Sydneytrakten. Här en kväll på strandpromenaden i Coogee. En riktigt lyckad spelning med mycket klirr i burken. Folk är så generösa och uppskattar hennes sång. Nolan som alltid följer med henne berättade flera riktigt rörande berättelser om vad folk har sagt och tyckt. En del skriver små lappar och lägger i hennes pengaburk.

 

 

Första lördagen vek vi för ett besök i City. Med buss var det snabbt och behändigt att ta sig in till stan. Avståndet i km var endast ca 8, men med rätt så mycket trafik i en så stor stad, tog det en halvtimme. Här är vi inne i Queen Victoria Building. Det är en mycket vacker byggnad, en galleria med rätt snoffsiga butiker. Intressant.

 

 

Operahuset är lika v​ackert från vilket håll man än ser det. Den här bilden är tagen uppifrån Harbour Bridge.

Och en groupie på trapporna framför huset. Frida och jag är vita som spöken, haha. Solen är het och brännande, vi smorde in oss med solskyddsfaktor 50, som vi bar med oss överallt.

 

 

Kakelplattorna, närmare bestämt 1 miljon stycken, kommer från Skåne i Sverige. Operan är ju ritad av danske arkitekten Jörn Utzon och den tog 14 år att bygga. Budgeten överskreds mångdubbelt och Utzon lämnade Sydney innan byggnaden stod klar. Inget litet och enkelt byggprojekt minsann. Men nog är det ståtligt och nog blev det det dragplåster som staden hade efterlyst alltid.

 

 

Intill Operan ligger Botaniska trädgården. Med de mest fantastiska växter och träd. Inga av dem ser man just här i Norden. Den australiska floran är ju så speciell.

 

 

Man får bara lust att klappa och trycka kinden mot stammen på såna här sköna träd..

 

Lördagskvällen avslutade vi med en Open-air konsert i just Botaniska trädgården. Sydneys Symfoniorkester spelade. Folk i tusental samlades på gräsplanen och hade picknick. Det blev mörkt och stjärnorna lyste på himlen. Ett jättefint fyrverkeri ackompanjerade sista stycket. Sydneyborna verkar älska fyrverkerier.

 

 

Vi såg inga levande känguruer. Besökte inte Zoo och beslöt att inte åka de flera timmar det skulle ha tagit för att träffa känguruer i naturen. Det fanns för mycket annat att uppleva. Men den här fina gyllene kängurun stod i museet för modern konst i Sydney, som vi också hann besöka under lördagen.

Mera bilder i nästa inlägg... på återseende!

 

 

 

Publicerad 01.02.2017 kl. 17:34

Landa i vardagen

 

I onsdags återvände jag efter två helt fantastiska veckor i Australien. Jag kommer att fotobomba er i ett kommande inägg, men här tänkte jag först skriva om hur det känns att komma tillbaka till vardagen. Och vad som för mig gör det litet lättare att anpassa sig till den:

1. Att Kim är så glad att jag kommer hem att han åker till flygfältet för att hämta mig - en dag för tidigt!! Och att han trots det kommer på nytt följande dag<3. Det var ju förstås tidsskillnaden som orsakade förvirringen. Idag och imorgon kan innebära två helt skilda saker när det skiljer 9 timmar mellan Borgå och Sydney.

2. Att få kramar och uppriktigt glada "välkommen tillbaka"-hälsningar av arbetskamraterna på jobbet. Det värmer verkligen:)

3. Att gå till crossfit-träningen och märka att man inte tappat så mycket i styrka eller uthållighet på nästan tre veckor. Det gick riktigt bra idag:)

4. Blommor. Att köpa sig en stor bunt tulipaner.

 

 

5. Mera blommor: Att hämta ut julklappsboken på posten och få läsa och njuta av de mest fantastiska blomsteruppsättningar à la Claus Dalby.

 

 

6. Att forsätta med uppfräschningen av vårt hjälpkök. Igår fick jag meddelande om att min beställda matta kunde avhämtas. Pappelinas denimblåa Vera:). En hylla är på kommande ännu. Och så skall det bli ny gardin. Och tavlor på väggarna. Så najs!

 

 

7. Att chatta och följa med på instagram vad flickorna får vara med om under de följande veckorna. Frida på Nya Zealand och Hanna kvar i Coogee<3

Trots allt gillar jag ju vardagslunk. Och rutiner. Så det känns inte alls så hemskt att vara hemma igen. Men nog känner jag trots allt litet saknad. Liksom en otrolig tacksamhet för allt som jag fick uppleva och vara med om där på andra sidan jorden. Återkommer alltså snart med litet bildbevis..

 

 

 

 

Publicerad 28.01.2017 kl. 18:04

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena