Minisportlov

 

I ett inlägg här för några veckor sedan var jag visst litet smågnällig och sur på vädergudarna som bara lät det regna och blåsa här hos oss i södra Finland. Jag önskade mig då några fina, soliga dagar, litet mera snö och ett skidspår.

Och så, hast du mir gesehen? Jag fick min önskan uppfylld! Snöade gjorde det med besked förra helgen. Och det här veckoslutet har bjudit på uppehållsväder och stunder av riktigt härligt solsken.

Dessutom spårade vår hygglige granne igen upp skidspåret på åkrarna här omkring. Så det var bara att fixa litet fäste under skidorna och så staka iväg.

 

 

Jag har inte varit ledig hela sportlovsveckan, men ett förlängt veckoslut kan också vara riktigt tillräckligt skönt och avkopplande.  

 

 

Publicerad 28.02.2016 kl. 19:26

Sånger vid randen av ett grått hav

 

Igår begav jag mig då till huvudstaden för att gå på teater. Träffade Frida en sväng på Stockas café innan föreställningen började. Hon hade sett pjäsen dagen före, men vi diskuterade den absolut inte. Ska bli kul att se vad hon skriver:) 

 

                                     

                                     (Bilden är Svenska Teaterns)

 

Den poetiska titeln Sånger vid randen av ett grått hav tillsammans med bilden här ovan, fångade min uppmärksamhet redan första gången jag såg den. En hotfull mörkgrå bakgrund och en grupp människor som står så avskilt från varann. Litet olycksbådande och dyster stämning. Men varför ser de två i mitten då så glada ut?

På scenen får vi möta olika personer som bor ute vid havsbandet. Det är ingen ö, men den lilla byn ligger avsides och husen långt ifrån varandra. Pjäsen börjar med att havsvattennivån håller på att stiga oroväckande och området bör omedelbart evakueras. 

Den här bakgrundsinformationen får vi av en berättare. Som också presenterar huvudpersonerna, en i gången.

Det är en udda samling människor. De lever sina liv med sina dagliga rutiner utan att till synes nånsin reflektera över om de är lyckliga eller olyckliga. Enligt dagens behov att diagnostisera alla avikelser, skulle de nog samtliga klassas som antingen dementa, alkoholiserade, deprimerade eller annars i stort behov av terapi. Men för dem är allt som det alltid har varit och ingenting att göra åt.

Ingen bryr sig heller om att vattnet stiger och börjar sippra in mellan golvplankorna.

Då är det bara att packa ihop det nödvändigaste och bege sig till evakueringsplatsen, seniorhemmet i köpcentret Happiness. 

I första akten kan publiken, förutom att följa händelsen på scenen, dessutom se närbilder och detaljer filmade och projicerade på upphängda skärmar på scenen. Vi kan välja från vilken vinkel vi vill se det som pågår. Att filmandet pågår i realtid förstärks ännu av kamerateamet som håller till på scenen.

Sånger... är ingen komedi. Visst fnissar jag till ibland åt någon rolig detalj, men allvaret finns ändå alltid där bakom. Skådespelarna är allihopa mycket övertygande i sina roller och väcker en slags ömhet hos mig. Och en önskan om att de skall finna frid. Eller sömn.

Speciellt mycket tyckte jag om Mikael Andersson i rollen som Pasi. Så snäll och litet enkel. Med ett så otroligt bra ansiktsuttryck. Eller Sophia Heikkilä, som den vuxna dottern Kerttu, som inget hellre vill än att få stanna hos mamma Aila. Men blir avvisad gång på gång. Oskar Silén som berättare var också jättebra.

Hos mig väckte pjäsen tankar om den utsatthet och ensamhet som det finns så mycket av idag. Men också att det inte alltid krävs så hemskt mycket för att ändra på det. Ett leende, en vänlig gest. Att få dela en kanelbulle med någon.

Extra aktuell är ju handlingen också med tanke på situationen för alla de miljoner människor idag som tvingats lämna sina hemtrakter. På grund av att de blivit obeboeliga.

Helt enkelt en mycket fin teaterupplevelse!

 

 

 

Publicerad 26.02.2016 kl. 12:52

Ett blogguppdrag

 

Jag har fått förmånen att vara med om ett spännande och intressant blogguppdrag. Jag ska teaterblogga! Gå på teater och sedan blogga om min upplevelse. Ingen egentlig teaterrecension. Inlägget kommer att publiceras på Svenska Teaterns hemsida. Tillsammans med många andra bloggares inlägg.

Att det kommer sig är helt och hållet Fridas förtjänst. Hon anmälde oss bägge via Ratatas hemsida. Sent en kväll förra veckan. Men glömde totalt bort att berätta det för mig följande dag, haha.

Så när David Lindström från teatern ringde var jag bara som fallen från skyarna. Hade ingen aning om nån anmälan. Men jag började ana vissa samband och lovade återkomma.

För precis dagarna innan hade jag frågat Frida om hon hade lust och tid att komma med mig på teater. Jag blir så teatersugen då det gått alldeles för länge sedan senaste teaterbesök. Borde vara den enklaste sak att bestämma datum och ringa och boka biljett. Men av någon orsak (slöhet) har jag nu bara inte fått till det. 

Nuu skall jag alltså på torsdag gå och se "Sånger vid randen av ett grått hav". Det ser jag mycket fram emot:) Återkommer efter det.

 

 

Publicerad 23.02.2016 kl. 21:01

Larger than life

 

När man ser fram emot att få vara med om nånting stort och sedan där på plats inser att det långt vida överträffar ens förväntningar.

Det är sådana tillfällen man bara kan känna sån otrolig lycka och tacksamhet att få vara med. Att få vara där. Tillsammans med hundratals andra. Och omgiven av en del av de människor som står en allra närmast. 

En konsert till minne av en person som betytt så mycket för så många. På många olika sätt. Och inte minst när det kommer till att bidra till att kulturlivet i en liten stad blomstrar och hålls levande. 

Morbror Roy har visat att engagemang och talkoanda sprider sig som ringar på vattnet när man själv föregår med gott exempel. Bjuder på sig själv och osjälviskt och helhjärtat går in för det man tror på. Det gör gott för en själv och för andra. Det är, enligt mig, sann levnadskonst.

 

 

På scenen i Kristinahallen stod sammanlagt 260 personer. Och i publiken var vi närmare 700 personer. Helt utsålt. Programmet var uppbyggt av musik som på nåt sätt hade betytt mycket för Roy. Mycket körmusik eftersom han verkade som dirigent för Kristinestads manskör.

Men också riktiga överraskningsmoment, för mig personligen en helt otrolig upplevelse att få se karismatiska Elisabeth Ekman rocka loss på scenen. Där har vi svenskfinlands egen Tina Turner!

Ungdomarna i Närpes skolmusikkår var också helt fantastiska. Satt där framför scenen och spelade och ackompanjerade under hela den tre timmar långa konserten. 

En mäktig förbundskör, orkester och solist som sjöng Tommy Körbergs "Stad i ljus" blev ett helt  fulländat och otroligt gripande avslutningsnummer. Jag vet att den låten för en massa människor för all framtid kommer att förknippas med Roy.

Att konsertintäkterna tillsammans med övrig donationer och sponsorering oavkortade går till Österbottens cancerförening bidrog ytterligare till den optimala konserthelheten.

För mig en upplevelse som helt kort kan sammanfattas med orden: Vi-anda, musik och kärlek. Oförglömlig!

 

 

 

Publicerad 22.02.2016 kl. 11:09

Utfärd

 

Vi är på väg på en kort veckoslutsresa imorgon bitti. Vi kommer att styra norrut. Mot Kristinestad. Där vi skall gå på konsert på kvällen.

Det är fråga om en minneskonsert. För min morbror Roy, som gick bort i höstas, och som var en riktig kulturpersonlighet i stan. Det blir många uppträdanden och helt säkert mycket fin musik.

 

När vi kommer hem på söndag kväll har tulpanbuketten på bordet säkert blommat över. Men den här gången har tulpanerna stått sig fint i nästan en vecka. Det är nog en viss skillnad i kvalitén på blommorna.

 

 

Publicerad 19.02.2016 kl. 21:27

Två varianter

 

Skrev ju om mina semesterdrömmar här i inlägget nedan. Att jag så gärna skulle göra långa vandringar på olika håll i världen. Njuta av vackra vyer, frisk luft och motion. Hur underbart skulle inte det vara?

Jag skrev inte att den typen av semestrar med ganska stor sannolikhet aldrig kommer att bli sådana som Kim och jag firar tillsammans. Han är nämligen inte såå förtjust i att vandra långa sträckor, för det första. Och dessutom har han litet problem med sina höfter. 

Men hörni, ingen fara! Vi kanske kan semestra i Alperna eller i fjällen tillsammans ändå. Kim är nämligen för tillfället riktigt på g med att ta reda på var man kan lära sig skärmflygning. Alltså att glida nerför bergssluttningarna med en slags fallskärm. Det som han har drömt om hur länge som helst.

Då kan vi ju först mötas på bergstoppen. Jag startar bara litet tidigare på morgonen. Han tar bussen eller linbanan upp. Och så kan jag se när han flaxar iväg nerför. Och sen träffas vi på nytt till kvällen igen nere i dalen, när jag har tagit mig vandrande ner tillbaka.

Låter inte det som en helt utmärkt semesterplan? Två varianter av en drömsemester.

 

 

 

Publicerad 18.02.2016 kl. 20:02

Sjumilakliv

 

Kanske nu inte riktigt sjumilakliv ändå.. men visst ger dom mig extra god fart. Dom rullar bra på asfalten i alla fall, mina nya vandringskängor.

Jag har kommit åt att testa dom ett antal gånger nu när den värsta halkan är över.

 

 

Väldigt stadiga på foten och ger ett bra stöd för vristen. Dom är vattentäta och dom är gjorda i läder. Dyrare än några andra kängor jag köpt tidigare. Vilket givetvis gör att jag nu verkligen litar på att de också skall hålla litet bättre. Har ju haft ett antal besvikelser med mina skoköp de senaste gångerna.

Nu ska jag gå in dem ordentligt och sedan se till att sköta om dem också. Insmorning med bivax rekommenderades i affären. 

Jag går ju och drömmer om att börja göra vandringsresor. Ååh, att vandra i Alperna, på Madeira eller i Kroatien till exempel. Låter så härligt när folk berättar om sina vandringsupplevelser.

Och nu är det åtminstone inte avsaknaden av utrustning som jag kan skylla på ifall det inte blir av..

 

 

 

  

Publicerad 14.02.2016 kl. 15:02

De fördömda

 

Nu äntligen! Har jag kommit igenom boken jag började på strax efter nyår. Joyce Carol Oates "De fördömda". Som har 690 sidor. Och således kräver sina modiga veckor för en som inte är någon sträckläsare.

Oates har ju tillhört mina favoritförfattare nu i typ 30 år och jag läser allt som hon ger ut på svenska. Nån kanske minns att hennes förra bok, Karthago, som jag skrev om ifjol, var en liten besvikelse för mig. Men vem kan nu förväntas prestera mästerverk efter mästerverk när man har en sådan produktionstakt som den kvinnan? 

De fördömda tyckte jag däremot riktigt bra om. Den är på sätt och vis en sagoroman. Och något av en skräckhistoria. Det verkar vila en förbannelse över universitetsstaden Princeton. Året mellan juni 1905 och juni 1906.

 

                                    

 

Allting börjar med att den unga vackra Annabel Slade rövas bort i samband med sin vigsel. Av en främmande man som sägs vara djävulen själv. 

Därefter inträffar den ena förskräckliga händelsen efter den andra. Och ingen har någon vettig förklaring till vad det beror på. Mord och våldsamheter. Mystiska personer och vålnader. Folk som förändras och blir som besatta. Vad är sanning och vad är dröm?

I vanliga fall skulle jag inte gilla sådana här övernaturliga element. Men nog är det så att Oates gör det på ett sådant sätt som fångar och fascinerar mig. Och samtidigt som handlingen är fullständigt overklig möter man på historiska, högst verkliga personer. Som Woodrow Wilson, USAs president åren 1913-1921. Eller författarna Jack London och Upton Sinclair. 

I den här romanen lyfts också en hel del olika amerikanska tidstypiska samhällsfenomen fram. Rasfrågor. Den socialistiska rörelsens krav på arbetarnas rättigheter. Rösträtt för kvinnorna. Synen på kvinnor över lag eller kvinnornas roll bland överklassfamiljerna i Princeton är också ett intressant inslag. Det var ett mycket patriarkalt samhälle.

Romanen har till en del kritiserats för att vara för omfattande och spretig. Att det blir för många trådar som inte blir ordentligt ihopknutna på slutet. Men jag håller inte riktigt med. Det är en lång historia och det vimlar av personer och karaktärer, jo. Men de flesta karaktärerna är intressanta och Oates låter en som alltid göra egna analyser och ana sig till det outtalade. Dessutom får förbannelsen sin förklaring i det sista stycket.

 

 

 

Publicerad 11.02.2016 kl. 21:34

Var blev vintern av?

 

Tycker inte om att klaga i allmänhet. Men idag och de senaste dagarna har jag nog varit lite småless på februarivädret. Regn och blåst. Plus att våra småvägar har varit glashala. Inte alls kul.

Inte kan jag säga att jag direkt längtar till våren ännu heller. Det känns alltför långt dit för att börja göra det. Utan jag skulle önska mig några veckor med fint vinterföre. Passligt med snö och skidspår. Och sol och blå himmel. Suck...

Vad kan jag då trösta mig med?
Träningarna - Jo. Dom ger mig energi.
Böcker - Jovars. Det blev en liten bokbeställning idag faktiskt:)
Blommor - Försöker se till att ha en fräsch tulpanbukett på bordet. Och skaffade en ny omgång krukväxter igen i lördags. Borde försöka ta nån bild i dagsljus...
Fina arbetskamrater - Såklart. Goda samtal och glada skratt:)

Och så förstås Kim och Maya här hemma. Och alla mysiga diskussioner med barnen via whatsappen. Familjegruppen som Lucas i går kväll ännu döpte om till "Hönsgården"! Ha, hur han nu tänkte där riktigt?...

Det här blickfånget i vår trappuppgång glädjer mig också varje gång jag går förbi. Fridas keramikvas som hon gjort i konstskolan. Trähästen gjorde Hanna i skolslöjden i tredje klass. Och det lilla lerkruset hämtade Lucas hemfrån Peru i höstas.

 

 

 

 

 


 

 

 

 

Publicerad 09.02.2016 kl. 20:52

Hannas mellanlandning

 

Natten till måndag kom Hanna hem efter nästan 5 månader i Asien. Frida hämtade henne på flygfältet och där stod hon i tamburen klockan ett på natten. Brun som en pepparkaka och trött efter en 35 timmars hemresa. Men såg ut att vara glad åt att vara hemma. Och ännu gladare var nog vi åt att få ha henne här. 

Om så bara för fyra dagar. På torsdag kväll körde hon iväg till Frida i Helsingfors för att övernatta hos henne. Flyget till Rio via Amsterdam gick klockan 07.00 på fredag morgon. Idag har vi haft whatsupkontakt och allt väl i karnevalstaden.

Två kvällar fixade Hanna middag åt oss efter de recept som hon hade med sig från Indien. Vegetariskt och såå gott! På onsdag kunde Lucas och Emilia också vara med.

 

 

Planen är nu att vår backpacker skall resa runt i olika länder i Sydamerika fram till slutet av april. Det är alltså en hel del äventyr som åter väntar och vi här hemma får bara önska lycka till och trevlig resa.

 

 

 

Publicerad 06.02.2016 kl. 19:58

Ett bokinlägg

 

Jag märker att jag har behov av att skriva ett inlägg om böcker nu ändå, trots att jag ännu har ungefär 200 sidor kvar av den roman jag håller på och läser för tillfället. Det kommer alltså att ta ett tag ännu innan jag skall recensera den. Men bra är den, "De fördömda" av Oates, som väl är:)

 Det som jag speciellt vill meddela och informera om är det som gjorde mig mycket glad när jag förra veckan fick senaste numret av medlemstidningen för Böckernas Klubb.

En finsk bok som valts till månadens bok! Översatt till svenska då förstås. Av en författare som jag (igen en gång) inte kände till namnet på ens. Tommi Kinnunen heter han. Och boken som på finska heter "Neljäntienristeys" är översatt till "Där vägarna möts".

I recensionen i tidningen får den idel lovord och presenteras som en fantastisk familjekrönika. Fyra huvudpersoner som turvis berättar sin historia. Det börjar med Maria, som jobbar som barnmorska i en liten ort i nordöstra Finland. Fattigt, slitsamt och hårt är livet.

Jag tror säkert att man har en hel del ny vetskap att hämta här igen. Om den här delen av vårt land. Om hur man levde här i början av 1900-talet. Den här boken tänker jag bestämt i nåt skede gå och låna på biblioteket. På originalspråk.

Jag har skrivit om det förut också, hur dålig jag är på våra finska författare. Klassiska som samtida. Känner till varken namn eller titlar. Det tycker jag är dåligt. Och jag skulle vilja bli ens litet mera bildad på det området. 

För att det skulle ske mera per automatik borde man väl helst prenumererera på HS och följa med bokrecensionerna där. Men Hesari är litet för dyr för bara den läsningen. Säkert finns det andra källor. Har någon nåt bra tips?

En bok som jag också måste se till att skaffa är Sofi Oksanens nyaste roman. "Norma". Jag har faktiskt läst alla hennes tidigare utgivna böcker och gillar skarpt hennes sätt att skriva. 

Jag har funderat på att jag kanske borde sätta i system det här med att också få in litet mera finsk litteratur i mitt läsande. Temaläsning. Typ: endast finska böcker nästa sommar. Eller: varannan bok av en finsk författare. Eller nåt liknande. 

Åtminstone dessa två på väntelistan alltså:

 

           

 

 

 

Publicerad 31.01.2016 kl. 13:58

På koreanskt vis

 

Så stod det i alla fall i receptet jag använde. Kassler på koreanskt vis. Receptet hittade jag i senaste nummer av tidningen Samarbete.

Testade det i söndags och det blev så gott så det receptet måste jag nog ta vara på och göra igen. Lättfixat och förmånligt dessutom. Kilopriset på kassler ligger ju kring 10 euro. 

I det här receptet används 800 g kött:

Skär köttet i stora tärningar och lägg dem i en ugnsform tillsammans med lök (2 st) och vitlöksklyftor (4 st). Lägg dessutom i

2 msk tomatpuré
1-2 msk stark chilisås (jag hade sambal oelek)
3 msk soja
2 msk hackad ingefära
2 msk farinsocker
svartpeppar och
2 dl vatten eller svag buljong

Och så in i ugnen. Först 30 minuter i 200 grader. Sedan sänker man värmen till 160 grader. Lägg ett lock eller folie på formen. Låt vara i cirka 3 timmar eller tills köttet är helt mjukt. Just innan man tar formen ur ugnen kan man dekorera med litet paprika- och purjostrimlor. 

Serveras med ris och wokade morötter. Eller med något annat man gillar. 

Tog ju tyvärr ingen bild av den färdiga grytan, men väl värt att pröva.

 

 

 

Publicerad 27.01.2016 kl. 20:34

Trotjänare

 

Det råkar sig att liksom Ann-Lis i bloggen Lyckoslanten skriver om hur hon bytt ut sina gamla trotjänare, mobilen och glasögonen, har jag också tänkt att jag skulle ägna mina kära trotjänare ett litet inlägg.

Nämligen ett par svarta "påsa"handskar (som man säger på ren Borgådialekt). Antagligen är dom världens fulaste. Men verkligen världens bästa. Inhemska läderhandskar med teddyfoder. Köpte dom på vinterrean för halva priset. Och betalade kanske 12 euro? Så jag trodde ju  inte att dom skulle hålla mycket mer än en vinter. Men nu har dom värmt mina händer i säkert 5-6 år redan.

Dom använder jag så fort det blir för kallt med fingerhandskar. Dom funkar bra ännu i minus 30. Dom är suveräna att köra bil med. Och dom är perfekta att ha på när jag hämtar in ved. Inte hala, inte ömtåliga. Helt enkelt oslagbara.

Som sagt är dom inte så snygga, så när vi var till Operan här för nån vecka sedan, så bytte jag nog om innan vi steg ur bilen. Litet förnäm måste man väl låtsas vara i vissa situationer, haha?! Men annars bär jag dom troget i alla lägen och bryr mig inte om hur dom ser ut. Huvudsaken att man inte behöver frysa om händerna:)

 

 

 

 

Publicerad 26.01.2016 kl. 17:30

Dags för förnyelse?

 

Mitt intresse för att göra några ändringar här hemma kommer och går i vågor. Inspirationen infinner sig plötsligt. Och lika plötsligt kan den fly sin kos. Utan att man kommit längre än till planering och funderingar kring vad som eventuellt borde göras.

Å ena sidan beundrar jag dem som jämt och ständigt orkar hålla på och ändra och göra om. Måla och tapetsera. Bygga nytt och flytta runt. Vilket intresse och vilken energi det finns.

Å andra sidan tänker jag att det är positivt att man finner ro i det som man har. Att man trivs med sitt hem och sin inredning och dom val som man gjort.

Det finns ju också en motstridighet i konsumtionen. Att bara köpa för köpandets skull är emot mina värderingar i högsta grad. Men samtidigt förstår jag att konsumtion håller hjulen rullande och ger folk jobb. Där måste bara var och en göra sina egna val. Jag värdesätter hållbarhet och kvalitet. Och uppskattar speciellt det som har en historia. 

Ändå är det så, när man bor i ett egnahem som börjar ha drygt tjugo år på nacken, att det finns rum och utrymmen som man skulle vilja piffa upp.

Hos oss är det nu kanske hjälpköket som står i tur. Litet ny färg på väggarna. Och en snygg vägghylla som jag sett hos Bruka. Och så en ny gardinkappa. 

Inget särskilt omfattande ingrepp alltså. Skulle bara behöva den där avgörande puffen för att gå och köpa färg och sedan pricka in ett passligt veckoslut att börja.

Jag blev nog litet inspirerad idag då jag var hemma hos min syster och såg deras förnyade matplats. Hon har målat om och nu är det helt annorlunda. Härligt ljust och fint.  

 

 

Publicerad 23.01.2016 kl. 21:56

Min julklapp till mig själv

 

Idag har jag öppnat den klapp som jag förärade mig själv till jul. Första lektionen i en nybörjarkurs i Movement kroppsviktsträning. Kursen hålls i samma sal som jag annars tränar i. Åtta gånger sammanlagt, tisdagar och torsdagar.

Den här första gången gav klart mersmak. Det handlar om övningar man utför med sin egen kropp som vikt och redskap. Kan alltså också bra träna hemma eftersom man inte behöver nån skivstång eller tyngder. Kroppsviktsträningen skall bland annat ge större muskelstyrka, bättre kroppskontroll, smidighet och balans.

Helt basic kroppsviktsövningar är till exempel armhävningar, knäböj eller pull-ups. I alla möjliga (och omöjliga) varianter. Idag övade vi spiralknäböj, och olika statiska (dvs att hållas i en position 30-60 sek) övningar.

Movement-uppvärmningarna kommer till stor del att bestå av olika rörelser för att mjuka upp och stärka handleder och fingrar. De spelar en stor roll i denhär träningsformen. Kändes också mycket bra att göra dem. Just de muskelgrupperna har jag nog inte alls tränat tillräckligt och svaga handleder är ju något som speciellt vi kvinnor ofta har.

Ingenting helt nytt egentligen idag. Men intensivare. Och jag har på känn att jag framöver kommer att känna igen flertalet övningar från pilates. Plus att jag kommer att ha stor nytta av att jag hållit på med det så länge nu. Men omväxling förnöjer och olika träningsformer stöder och kompletterar ju varandra.  Väntar redan på nästa träningstimme. 

 

 

 

Publicerad 19.01.2016 kl. 21:17

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena