En gång per vinter

 

Eller två. Om man har tur. Kan man vandra ut över fält och åkrar på snö som bildat en ordentlig skare under natten

I morse gick vi ut vid niotiden. Solen var redan rätt högt uppe och värmde skönt. Gladast på turen var nog Maya som rusade på som en galning och följde spår och grävde och nosade. 

 

 

 

Hanna har precis besökt saltöknen i Bolivia där den blåa himlen speglar sig i det vita saltet och vattnet. Här hemma nöjer vi oss fint med vita snövidder. Och samma blåa himmel:)

 

 

 

Publicerad 12.03.2016 kl. 21:00

Om barn och värderingar

 

Mirjam Kallands kolumner i tidningen hör till det som jag alltid läser. Dels för att hon uttrycker sig så bra, men mest för att allt hon skriver är så klokt och det hon står för känns så rätt. Jag kan bara nicka och hålla med hennes åsikter. 

För dem som inte känner till, så handlar det mestadels om barns rättigheter och om familjers ställning i samhället. Tidigare jobbade hon för Mannerheims barnskyddsförbund, numera är hon rektor för Soc&Kom.

Idag skrev hon om sina pågående studier i hur interaktionen mellan det lilla barnet och föräldrarna byggs upp. Hur viktigt det är att barn blir bekräftade, accepterade och älskade. Sådana som de är. Av de vuxna som finns i deras närmaste omgivning. Oftast mamma och pappa.

När jag läste kolumnen kom jag att tänka på de här raderna som faktiskt har följt mig genom livet:

Many of the things we need can wait
The child cannot
Right now he is beginning to see and to feel and to understand
You cannot say tomorrow to him
His name is Today

Jag kan inte säga vem som har författat denna lilla dikt, men den fanns i en pysselbok som Unicef gav ut. Nångång i början av 1970-talet. Jag hade fått den som gåva av min Momi . Förutom pyssel innehöll den dessutom allehanda uppgifter och fakta om världens barn. På engelska.

Hela boken var mig mycket kär och dikten hade jag skrivit av och klistrat upp på väggen ovanför min säng. Där hängde den under många år. För att jag tyckte att det var så vackert sagt. Så viktigt. Och så sant. 

Alla barn och unga är värda att uppmuntras och älskas. Och man skulle önska att det var den mest självklara värderingen för alla föräldrar här i världen. Tyvärr är det inte alltid så och därför är det bra att sådana som Mirjam Kalland forskar och jobbar för den här saken och skriver kloka kolumner.

 

 

 

Publicerad 10.03.2016 kl. 20:59

Vinterminnen

 

I förrgår om kvällen mötte jag grannens Emil, som var ute med pulkan och rattkälken och åkte nerför backen här på vår sandväg. Det var riktigt perfekt åkföre, passligt halt och tillräckligt med snö.

Jag berättade för honom var vi brukade åka när våra barn var små och var det kan löna sig att kolla upp backar. Han var väl insatt och hade nog redan testat en del av dem.

När jag gick vidare drabbades jag av flashbacks och ett plötsligt vemod när jag mindes vintrar för 15-20 år sedan. Hur Kim brukade skotta och skuffa snö tillsammans med ungarna för att göra riktigt fina och höga pulkbackar här omkring. Hur vi rutschade och skumpade nerför och så snabbt tillbaka upp igen. På nytt och på nytt.  

Ibland bara vi, men ofta var här nog en massa kompisar också. Det var liv i luckan och fart och fläng. Ojoj, visst var det så roligt!

 

 

Publicerad 06.03.2016 kl. 13:09

Nya handdukar

 

Mitt linneskåp är för tillfället i stort behov av förnyelse vad gäller handdukar. Och det, ska ni veta, är sen ingenting jag rycker till mig i förbifarten. Utan jag kan fundera och planera ett bra tag innan jag slår till.

Jag tycker också att priserna på både handdukar och övriga hemtextiler har stigit i pris alldeles för mycket de sista åren, så jag handlar helst på rea eller till rabatterat pris. Och jag väljer att kalla detta för prismedvetenhet, hehe:)

Mina skåp och förråd försöker jag hålla överskådliga och låter dem inte svämma över av allehanda udda exemplar. Hellre litet färre uppsättningar och när de gjort sitt så får det bli hundhanddukar (behövs många under regnperioderna). Eller så för jag dem till UFFe eller liknande insamlingspunkter.

Men de här Unikko-handdukarna behövde jag trots allt inte fundera på särskilt länge. Den grönvita kombon passar ju bara så bra i badrummet på övrevåningen.

 

 

 

 

Publicerad 03.03.2016 kl. 20:13

Choklad!

 

 

Hittade ett mycket lockande recept i ett gratisnummer av tidningen Kotivinkki, som av nån orsak damp ner i vår postlåda. Chokladbrownie med benämningen "Maailman paras brownie". Kan man förbigå det månne? Nå nej, så klart måste det prövas.

Trots att det skall vara mängder av choklad och smör.

Jag brukar periodvis avhålla mig från choklad och annat godis, och har inga större problem med det. Men att helt och hållet avstå socker i form av nåt sött till efterrätt eller till en kopp kaffe, det tycker jag är ganska svårt. Jag gillar kakor.

De här browniesarna är nog helt klart samma som att äta choklad, ingen vits att lura sig själv där inte. Men de är så pass mäktiga att en liten bit räcker riktigt bra.

200 g mörk choklad
100 g mjölkchoklad
250 g smör
5 dl farinsocker
4 stora ägg
2 1/4 dl vetemjöl
1 dl kakao
200 g hallon (färska eller frysta)

Smält chokladen på svag värme tillsammans med smöret och sockret.
Knäck sedan i äggen. 
Rör ner mjölet och kakaon.
Vänd sist ner hallonen i smeten. Spara eventuellt en del till dekoration.

Lägg i en ugnsform ca 20x30 cm.

Grädda i 175 graders ugn i ca 35 minuter. Se upp så den inte är i för länge. Då blir den torr.

Servera gärna med vaniljglass eller vispgrädde.

 

 

Det. Är. Väldigt. Gott.

 

 

Publicerad 02.03.2016 kl. 20:52

Hetta

 

Ian McEwan gav år 2001 ut romanen Försoning, och den hör till en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Efter den har jag läst både hans tidigare och senare verk, men ingen av dem har egentligen gett mig samma fantastiska läsupplevelse. Det gör inte heller den här romanen. Hetta

 

                                     

 

Det är väl egentligen en rätt humoristisk berättelse. Eller anses vara det. Men inte är den så rolig att jag skulle skratta högt då jag läser. Eller ens fnissa till. Då huvudpersonen klantar sig och gör bort sig gång på gång.

Han är en märklig, och rätt tragisk person, Michael Beard. Mycket olik de huvudpersoner jag vanligtvis brukar träffa på i böckerna jag läser. Och jag tänker att jag egentligen borde irritera mig på honom så pass, att jag nästan inte skulle vilja fortsätta läsa. Men jag vill fortsätta. Jag vill få reda på hur det går för honom. 

Beard är Nobelpristagare i fysik. En utmärkelse som tycks garantera framtida arbetsuppdrag och popularitet i alla möjliga sammanhang. Han har varit gift fem gånger och har varit konstant otrogen mot alla sina kvinnor. En riktig skitstövel.

Och så är han kolossalt överviktig. Han äter och dricker alldeles för mycket. Och lever ett så ohälsosamt liv att han borde ha insjuknat i diabetes 2 eller dött av skrumplever för länge sen. Men på nåt konstigt sätt så tycks han undgå det och rullar oberörd vidare. Och lika konstigt är det att kvinnorna fortsättningsvis faller för honom.

Det handlar också ganska mycket om energi och om nya sätt att utvinna energi på. Inget ämne jag är speciellt intresserad av, men Mc Ewans sätt att koppla ihop det med sin huvudperson, som i slutet av berättelsen nog verkar ha kommit till vägs ände vad gäller åratal av dubbelspel och fusk, gör det hela ändå riktigt läsvärt.

 

 

 

Publicerad 29.02.2016 kl. 18:07

Minisportlov

 

I ett inlägg här för några veckor sedan var jag visst litet smågnällig och sur på vädergudarna som bara lät det regna och blåsa här hos oss i södra Finland. Jag önskade mig då några fina, soliga dagar, litet mera snö och ett skidspår.

Och så, hast du mir gesehen? Jag fick min önskan uppfylld! Snöade gjorde det med besked förra helgen. Och det här veckoslutet har bjudit på uppehållsväder och stunder av riktigt härligt solsken.

Dessutom spårade vår hygglige granne igen upp skidspåret på åkrarna här omkring. Så det var bara att fixa litet fäste under skidorna och så staka iväg.

 

 

Jag har inte varit ledig hela sportlovsveckan, men ett förlängt veckoslut kan också vara riktigt tillräckligt skönt och avkopplande.  

 

 

Publicerad 28.02.2016 kl. 19:26

Sånger vid randen av ett grått hav

 

Igår begav jag mig då till huvudstaden för att gå på teater. Träffade Frida en sväng på Stockas café innan föreställningen började. Hon hade sett pjäsen dagen före, men vi diskuterade den absolut inte. Ska bli kul att se vad hon skriver:) 

 

                                     

                                     (Bilden är Svenska Teaterns)

 

Den poetiska titeln Sånger vid randen av ett grått hav tillsammans med bilden här ovan, fångade min uppmärksamhet redan första gången jag såg den. En hotfull mörkgrå bakgrund och en grupp människor som står så avskilt från varann. Litet olycksbådande och dyster stämning. Men varför ser de två i mitten då så glada ut?

På scenen får vi möta olika personer som bor ute vid havsbandet. Det är ingen ö, men den lilla byn ligger avsides och husen långt ifrån varandra. Pjäsen börjar med att havsvattennivån håller på att stiga oroväckande och området bör omedelbart evakueras. 

Den här bakgrundsinformationen får vi av en berättare. Som också presenterar huvudpersonerna, en i gången.

Det är en udda samling människor. De lever sina liv med sina dagliga rutiner utan att till synes nånsin reflektera över om de är lyckliga eller olyckliga. Enligt dagens behov att diagnostisera alla avikelser, skulle de nog samtliga klassas som antingen dementa, alkoholiserade, deprimerade eller annars i stort behov av terapi. Men för dem är allt som det alltid har varit och ingenting att göra åt.

Ingen bryr sig heller om att vattnet stiger och börjar sippra in mellan golvplankorna.

Då är det bara att packa ihop det nödvändigaste och bege sig till evakueringsplatsen, seniorhemmet i köpcentret Happiness. 

I första akten kan publiken, förutom att följa händelsen på scenen, dessutom se närbilder och detaljer filmade och projicerade på upphängda skärmar på scenen. Vi kan välja från vilken vinkel vi vill se det som pågår. Att filmandet pågår i realtid förstärks ännu av kamerateamet som håller till på scenen.

Sånger... är ingen komedi. Visst fnissar jag till ibland åt någon rolig detalj, men allvaret finns ändå alltid där bakom. Skådespelarna är allihopa mycket övertygande i sina roller och väcker en slags ömhet hos mig. Och en önskan om att de skall finna frid. Eller sömn.

Speciellt mycket tyckte jag om Mikael Andersson i rollen som Pasi. Så snäll och litet enkel. Med ett så otroligt bra ansiktsuttryck. Eller Sophia Heikkilä, som den vuxna dottern Kerttu, som inget hellre vill än att få stanna hos mamma Aila. Men blir avvisad gång på gång. Oskar Silén som berättare var också jättebra.

Hos mig väckte pjäsen tankar om den utsatthet och ensamhet som det finns så mycket av idag. Men också att det inte alltid krävs så hemskt mycket för att ändra på det. Ett leende, en vänlig gest. Att få dela en kanelbulle med någon.

Extra aktuell är ju handlingen också med tanke på situationen för alla de miljoner människor idag som tvingats lämna sina hemtrakter. På grund av att de blivit obeboeliga.

Helt enkelt en mycket fin teaterupplevelse!

 

 

 

Publicerad 26.02.2016 kl. 12:52

Ett blogguppdrag

 

Jag har fått förmånen att vara med om ett spännande och intressant blogguppdrag. Jag ska teaterblogga! Gå på teater och sedan blogga om min upplevelse. Ingen egentlig teaterrecension. Inlägget kommer att publiceras på Svenska Teaterns hemsida. Tillsammans med många andra bloggares inlägg.

Att det kommer sig är helt och hållet Fridas förtjänst. Hon anmälde oss bägge via Ratatas hemsida. Sent en kväll förra veckan. Men glömde totalt bort att berätta det för mig följande dag, haha.

Så när David Lindström från teatern ringde var jag bara som fallen från skyarna. Hade ingen aning om nån anmälan. Men jag började ana vissa samband och lovade återkomma.

För precis dagarna innan hade jag frågat Frida om hon hade lust och tid att komma med mig på teater. Jag blir så teatersugen då det gått alldeles för länge sedan senaste teaterbesök. Borde vara den enklaste sak att bestämma datum och ringa och boka biljett. Men av någon orsak (slöhet) har jag nu bara inte fått till det. 

Nuu skall jag alltså på torsdag gå och se "Sånger vid randen av ett grått hav". Det ser jag mycket fram emot:) Återkommer efter det.

 

 

Publicerad 23.02.2016 kl. 21:01

Larger than life

 

När man ser fram emot att få vara med om nånting stort och sedan där på plats inser att det långt vida överträffar ens förväntningar.

Det är sådana tillfällen man bara kan känna sån otrolig lycka och tacksamhet att få vara med. Att få vara där. Tillsammans med hundratals andra. Och omgiven av en del av de människor som står en allra närmast. 

En konsert till minne av en person som betytt så mycket för så många. På många olika sätt. Och inte minst när det kommer till att bidra till att kulturlivet i en liten stad blomstrar och hålls levande. 

Morbror Roy har visat att engagemang och talkoanda sprider sig som ringar på vattnet när man själv föregår med gott exempel. Bjuder på sig själv och osjälviskt och helhjärtat går in för det man tror på. Det gör gott för en själv och för andra. Det är, enligt mig, sann levnadskonst.

 

 

På scenen i Kristinahallen stod sammanlagt 260 personer. Och i publiken var vi närmare 700 personer. Helt utsålt. Programmet var uppbyggt av musik som på nåt sätt hade betytt mycket för Roy. Mycket körmusik eftersom han verkade som dirigent för Kristinestads manskör.

Men också riktiga överraskningsmoment, för mig personligen en helt otrolig upplevelse att få se karismatiska Elisabeth Ekman rocka loss på scenen. Där har vi svenskfinlands egen Tina Turner!

Ungdomarna i Närpes skolmusikkår var också helt fantastiska. Satt där framför scenen och spelade och ackompanjerade under hela den tre timmar långa konserten. 

En mäktig förbundskör, orkester och solist som sjöng Tommy Körbergs "Stad i ljus" blev ett helt  fulländat och otroligt gripande avslutningsnummer. Jag vet att den låten för en massa människor för all framtid kommer att förknippas med Roy.

Att konsertintäkterna tillsammans med övrig donationer och sponsorering oavkortade går till Österbottens cancerförening bidrog ytterligare till den optimala konserthelheten.

För mig en upplevelse som helt kort kan sammanfattas med orden: Vi-anda, musik och kärlek. Oförglömlig!

 

 

 

Publicerad 22.02.2016 kl. 11:09

Utfärd

 

Vi är på väg på en kort veckoslutsresa imorgon bitti. Vi kommer att styra norrut. Mot Kristinestad. Där vi skall gå på konsert på kvällen.

Det är fråga om en minneskonsert. För min morbror Roy, som gick bort i höstas, och som var en riktig kulturpersonlighet i stan. Det blir många uppträdanden och helt säkert mycket fin musik.

 

När vi kommer hem på söndag kväll har tulpanbuketten på bordet säkert blommat över. Men den här gången har tulpanerna stått sig fint i nästan en vecka. Det är nog en viss skillnad i kvalitén på blommorna.

 

 

Publicerad 19.02.2016 kl. 21:27

Två varianter

 

Skrev ju om mina semesterdrömmar här i inlägget nedan. Att jag så gärna skulle göra långa vandringar på olika håll i världen. Njuta av vackra vyer, frisk luft och motion. Hur underbart skulle inte det vara?

Jag skrev inte att den typen av semestrar med ganska stor sannolikhet aldrig kommer att bli sådana som Kim och jag firar tillsammans. Han är nämligen inte såå förtjust i att vandra långa sträckor, för det första. Och dessutom har han litet problem med sina höfter. 

Men hörni, ingen fara! Vi kanske kan semestra i Alperna eller i fjällen tillsammans ändå. Kim är nämligen för tillfället riktigt på g med att ta reda på var man kan lära sig skärmflygning. Alltså att glida nerför bergssluttningarna med en slags fallskärm. Det som han har drömt om hur länge som helst.

Då kan vi ju först mötas på bergstoppen. Jag startar bara litet tidigare på morgonen. Han tar bussen eller linbanan upp. Och så kan jag se när han flaxar iväg nerför. Och sen träffas vi på nytt till kvällen igen nere i dalen, när jag har tagit mig vandrande ner tillbaka.

Låter inte det som en helt utmärkt semesterplan? Två varianter av en drömsemester.

 

 

 

Publicerad 18.02.2016 kl. 20:02

Sjumilakliv

 

Kanske nu inte riktigt sjumilakliv ändå.. men visst ger dom mig extra god fart. Dom rullar bra på asfalten i alla fall, mina nya vandringskängor.

Jag har kommit åt att testa dom ett antal gånger nu när den värsta halkan är över.

 

 

Väldigt stadiga på foten och ger ett bra stöd för vristen. Dom är vattentäta och dom är gjorda i läder. Dyrare än några andra kängor jag köpt tidigare. Vilket givetvis gör att jag nu verkligen litar på att de också skall hålla litet bättre. Har ju haft ett antal besvikelser med mina skoköp de senaste gångerna.

Nu ska jag gå in dem ordentligt och sedan se till att sköta om dem också. Insmorning med bivax rekommenderades i affären. 

Jag går ju och drömmer om att börja göra vandringsresor. Ååh, att vandra i Alperna, på Madeira eller i Kroatien till exempel. Låter så härligt när folk berättar om sina vandringsupplevelser.

Och nu är det åtminstone inte avsaknaden av utrustning som jag kan skylla på ifall det inte blir av..

 

 

 

  

Publicerad 14.02.2016 kl. 15:02

De fördömda

 

Nu äntligen! Har jag kommit igenom boken jag började på strax efter nyår. Joyce Carol Oates "De fördömda". Som har 690 sidor. Och således kräver sina modiga veckor för en som inte är någon sträckläsare.

Oates har ju tillhört mina favoritförfattare nu i typ 30 år och jag läser allt som hon ger ut på svenska. Nån kanske minns att hennes förra bok, Karthago, som jag skrev om ifjol, var en liten besvikelse för mig. Men vem kan nu förväntas prestera mästerverk efter mästerverk när man har en sådan produktionstakt som den kvinnan? 

De fördömda tyckte jag däremot riktigt bra om. Den är på sätt och vis en sagoroman. Och något av en skräckhistoria. Det verkar vila en förbannelse över universitetsstaden Princeton. Året mellan juni 1905 och juni 1906.

 

                                    

 

Allting börjar med att den unga vackra Annabel Slade rövas bort i samband med sin vigsel. Av en främmande man som sägs vara djävulen själv. 

Därefter inträffar den ena förskräckliga händelsen efter den andra. Och ingen har någon vettig förklaring till vad det beror på. Mord och våldsamheter. Mystiska personer och vålnader. Folk som förändras och blir som besatta. Vad är sanning och vad är dröm?

I vanliga fall skulle jag inte gilla sådana här övernaturliga element. Men nog är det så att Oates gör det på ett sådant sätt som fångar och fascinerar mig. Och samtidigt som handlingen är fullständigt overklig möter man på historiska, högst verkliga personer. Som Woodrow Wilson, USAs president åren 1913-1921. Eller författarna Jack London och Upton Sinclair. 

I den här romanen lyfts också en hel del olika amerikanska tidstypiska samhällsfenomen fram. Rasfrågor. Den socialistiska rörelsens krav på arbetarnas rättigheter. Rösträtt för kvinnorna. Synen på kvinnor över lag eller kvinnornas roll bland överklassfamiljerna i Princeton är också ett intressant inslag. Det var ett mycket patriarkalt samhälle.

Romanen har till en del kritiserats för att vara för omfattande och spretig. Att det blir för många trådar som inte blir ordentligt ihopknutna på slutet. Men jag håller inte riktigt med. Det är en lång historia och det vimlar av personer och karaktärer, jo. Men de flesta karaktärerna är intressanta och Oates låter en som alltid göra egna analyser och ana sig till det outtalade. Dessutom får förbannelsen sin förklaring i det sista stycket.

 

 

 

Publicerad 11.02.2016 kl. 21:34

Var blev vintern av?

 

Tycker inte om att klaga i allmänhet. Men idag och de senaste dagarna har jag nog varit lite småless på februarivädret. Regn och blåst. Plus att våra småvägar har varit glashala. Inte alls kul.

Inte kan jag säga att jag direkt längtar till våren ännu heller. Det känns alltför långt dit för att börja göra det. Utan jag skulle önska mig några veckor med fint vinterföre. Passligt med snö och skidspår. Och sol och blå himmel. Suck...

Vad kan jag då trösta mig med?
Träningarna - Jo. Dom ger mig energi.
Böcker - Jovars. Det blev en liten bokbeställning idag faktiskt:)
Blommor - Försöker se till att ha en fräsch tulpanbukett på bordet. Och skaffade en ny omgång krukväxter igen i lördags. Borde försöka ta nån bild i dagsljus...
Fina arbetskamrater - Såklart. Goda samtal och glada skratt:)

Och så förstås Kim och Maya här hemma. Och alla mysiga diskussioner med barnen via whatsappen. Familjegruppen som Lucas i går kväll ännu döpte om till "Hönsgården"! Ha, hur han nu tänkte där riktigt?...

Det här blickfånget i vår trappuppgång glädjer mig också varje gång jag går förbi. Fridas keramikvas som hon gjort i konstskolan. Trähästen gjorde Hanna i skolslöjden i tredje klass. Och det lilla lerkruset hämtade Lucas hemfrån Peru i höstas.

 

 

 

 

 


 

 

 

 

Publicerad 09.02.2016 kl. 20:52

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola