Julidagar har så bråttom

 

Trögt med bloggandet, trots att jag har ledigt. Men här kommer ett urval bilder från de senaste veckorna.

 

     

 

Jag har en lång tradition av att självplocka jordgubbar för att frysa ner inför den kommande vintersäsongen.

Har försökt välja odlare som använder minimalt med bekämpningsmedel och i år åkte jag till en helt ekologisk gård i Mörskom. Säsongen startade ju senare än normalt och bären var nätt och jämnt färdiga. Men goda var de.

Vi har ett litet jordgubbsland här hemma också, men dem äter vi upp efter hand som de mognar.

 

Litet nätshopping gjorde jag redan innan semestern. Dessa hyllor har jag funderat på jättelänge och de passar bara så perfekt på vår sovrumsvägg. 

Annars har jag nog gjort mig av med mera grejor än jag skaffat:) Jag har rensat och röjt en del i förråden och det känns otroligt skönt att äntligen ha fått det gjort!

 

Förra onsdagen på väg till Kristinestad. Hanna och Frida tupplurar bak i bilen.

 

Orsaken till Kstadsresan den här gången var inte så trevlig eftersom det var begravning. Min kära Momi somnade in hemma, några dagar före sin 94-års dag. Hon hade levt ett aktivt och rikt liv ända fram till de sista åren av sitt liv. Och jag är övertygad om att hon har det bra där hon är nu<3

 

Vi var en stor skara som åkt upp från Borgå. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla utspridda litet här och var i stan, som annars också var fullsmockad med sommarmarknadsbesökare. Här några av oss på kvällspromenad.

Tack så mycket moster Guje för att vi fick kampera hos dig!

 

 

Ett måste under en Kstadsvistelse är att sakta strosa längs gatorna och beundra de vackra gamla trähusen.

 

Det är nån vecka sedan den här bilden. Nu har pionerna blommat över för den här gången. Några av dem blommade sämre eller inte alls den här sommaren, tyvärr. Men somliga blommade för första gången och somliga visade sig riktigt från sin bästa sida. Underbart!

Jag har gjort en liten pionbeställning igen och skall plantera några till i det som jag kallar för pionparken. Invid växthuset. De senaste dagarna har jag hållit på och grävt och preparerat nya bänkar. En piongalning som jag får aldrig nog, haha.

 

 

Publicerad 24.07.2017 kl. 21:58

En gud i spillror

 

Kate Atkinsons föregående roman "Liv efter liv" var för mig årets läsupplevelse 2016. "En gud i spillror" är inte precis en fortsättning på den boken men visst görs det en del återkopplingar till den hela tiden. Så kanske man nog har en viss fördel av att känna till karaktärerna från förut.

 

                             

 

I den här romanen är det den forne krigspiloten Teddy Todd som är huvudpersonen. Han tjänstgjorde i Royal Air Force (RAF) under andra världskriget och var en av de få som klarade sig levande och någorlunda helskinnade från det uppdraget.

Det är också beskrivningarna av bombningarna och besättningens tillvaro som Atkinson har fått väldigt mycket beröm för. Hon har gjort otroligt bra research och får en att verkligen känna som att man själv sitter med i planet som skall flyga in över någon tysk stad och inleda sitt anfall. Klaustrofobiskt så det förslår och olidligt spännande trots att man vet att Teddy överlever. Men det gjorde verkligen inte alla i samma plan varje gång.

Boken rör sig på flera olika tidsplan och spänner över Teddys hela vuxna liv. Men med återblickar till barndomen och till familjen på gården Rävhörna.

Teddys eget familjeliv blir kanske inte riktigt som han hoppats eller väntat sig. Han gifter sig med grannflickan och barndomsvännen Nancy och de får en dotter. Efter Nancys alltför tidiga död blir förhållandet till dottern Viola mycket jobbigt och de har inte mycket gemensamt.

Med Violas två barn kommer Teddy däremot att ha en fin och nära kontakt. Violas förmåga att ta hand om sina barn är nämligen inte den bästa och det bohemliv hon för lämpar sig inte för en tvåbarnsmamma. Teddy stöder så gott han kan.

"En gud i spillror" har fått mycket beröm och blivit prisbelönt. För mig kommer den ändå i skuggan av föregångaren och jag försökte litet analysera vad det beror på? Jag var inte så begeistrad och det räckte ganska länge att läsa den faktiskt.

Jag har litet svårt att leva mig in i Teddys liv. Och inte heller i någon av de andra personerna kan jag känna igen mig . Dottern Viola ogillar jag rentav. 

Jag blir kanske också litet störd av att Teddy känns litet tafatt och mest låter andra bestämma och ta över. Han är så snäll och verkar inte vilja säga ifrån. Det blir som det blir liksom.. 

Men förstås är det både de plågsamma krigsupplevelserna och det moraliska i att bomba och döda en massa oskyldiga personer  som har påverkat honom och format honom och hans personlighet. Han pratade aldrig om det, varken med sin fru eller med någon annan. Och med de få krigskamrater som fanns kvar efter kriget ville han inte heller ha kontakt.

Detta är ändå en mycket läsvärd bok! En fin beskrivning av hur vi formas av det vi upplevt. Och hur det vi själva upplevt totalt förbises eller missförstås av andra om vi inte kan berätta eller tala om det. Tapperhetsmedaljen från det krig du aldrig kunde lägga helt bakom dig, slängs i soporna som värdelöst krafs när din lägenhet skall tömmas...

 

 

 

Publicerad 12.07.2017 kl. 10:08

Den blommande vilda naturen

 

Här hemma i trädgården njuter jag allt vad jag orkar av perennerna som blommar en efter annan. Just nu har luktpionernas blomning inletts och det är verkligen sommarens höjdpunkt för mig.

Men också naturen bjuder på den mest underbara blomsterprakt just nu, så man behöver bara ta en tur längs skogsvägar och stigar för att kunna få njuta av färg och doft.

 

Vi har hittat ett ställe i dunkel skog där nattviolen blommar. Små stjärnformade blommor på en lång stängel. Nattviolen sprider en alldeles otrolig doft, speciellt på kvällen.

En annan skogsväxt som gör mig lycklig är linnean, som precis har blommat. Linneans doft är en av de allra ljuvligaste tycker jag.

 

Längs en av våra rutter upptäckte jag en kväll skogsnävan. Den kallas ju också för midsommarblomster.

 

Längs vägrenarna blommar hundkäxet i mängd och massor.

 

Kirskål är inget jag vill ha i trädgården, men i vas är den ju hur vacker som helst.

 

Också skogsolvonet är fin i vas. Den var dessutom mycket hållbar.

 

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 21:52

Oundvikligt

 

Den som har trädgård som hobby, eller har en gård med litet planteringar, vet att det händer att man misslyckas och att växter vantrivs och dör.

Under årens lopp har jag planterat otaliga träd, buskar och perenner. Inte lika mycket numera, men alltid finns det nån ny växt som man vill pröva på eller pladask faller för när man ser den. Och ibland måste man ersätta nån som inte klarat vintern.

I år har jag fått konstatera att det inte finns minsta tillstymmelse till liv i ligustersyrenen. Det är såå ledsamt, för den hade redan vuxit sig rätt hög och bjöd på den allra underbaraste blomning.

 

Som den såg ut för kanske två år sedan. Blommar senare än alla andra syrener. Och den har en alldeles underbar doft.

Som för att trösta mig har i år de rosa tolvgudablommor som finns i rabatten runt ligustersyrenen blommat vackrare och intensivare än någonsin förut. Den vänliga gesten tackar jag för<3.

Ifjol sågade vi ner ullungrönnen, som också den höll på att helt torka bort. En riktigt stor förlust även det. Och den hade vi stöttat och försökt räta på i säkert närmare tio år. Men den ville tydligen inte rota sig här på vår gård.

Ett lika sorgligt öde har den lilla ljuva dvärgsyrenen  gått till mötes. Och höstanemonen. Och jordnävan och svavelpionen. Och många, många fler..

Det hjälper inte att gräma sig. Inte heller vill jag räkna hur mycket pengar jag satt ut på misslyckanden. Det gör väl ingen när det gäller en kär hobby.

Med trädgårdsodling är det som med allt annat här i livet. Det kommer bakslag och oförutsedda motgångar ibland. Mycket kan man undvika genom att göra ett ordentligt förabete, men aldrig helt och hållet. Det är bara så det är.

Nu väntar jag på att pionblomningen skall starta. Årets höjdpunkt i min trädgård:)

 

 

 

 

Publicerad 26.06.2017 kl. 12:22

Trädgårdsbilder

 

Här kommer litet bilder från trädgården som den såg ut vecka 23. Första hela veckan i juni.

Har inte brukat plantera alltför mycket tulpaner då de sällan kommer upp och blommar flera år än ett. Men ifjol såg jag så många underbara bilder på tulpanträdgårdar à la Claus Dalby, så jag ville också testa litet med färgkombinationer.

Inte helt nöjd, men med vissa förbättringar kan det nog bli riktigt fint i den stora rabatten vid huvudingången. Litet knöligt också att peta ner lökar mellan perennerna.

 

Den mörkröda sorten tycker jag inte riktigt matchar? Det kan vara litet svårt att få precis rätt nyans från en lökkatalog eller från nätet. Nån ljust rosa färg skall det nog också vara här kan jag konstatera.

 

En kär favorit är dvärgirisen som är mera vinröd än lila. Överlag är mina favoritfärger i trädgården de riktigt mörka och djupa...

 

...fast nog är den här så ljuv också, backsippan "Röde Klokke".

 

Mossfloxen har hängt med många många år och fått flytta runt litet i trädgården. Den tenderar ju att bli litet risig med åren och kräver nog att man delar den litet. En lysande färgklick som verkligen piggar upp och lyser på långt håll.

  

En litet annan vinkel. Bilderna gör inte riktigt rättvisa åt färgerna här. Det är verkligt vackert då morgonsolen silar ner genom häggens ljusgröna blad.

 

En liten rosa förgätmigejplanta fick jag för kanske 10 år sedan av en trädgårdintresserad dåvarande kollega. Den har spritt sig men har skiftat färg och mestadels blommat i blått. Originalfärgen ju. Men i år dök den upp i jättefina rosa plantor igen. Så söt och näpen:)

 

 

 

Publicerad 10.06.2017 kl. 17:43

Testad

 

Min syster frågade om jag ville komma med på ett testningstillfälle som ordnades igår här i stan. Det var fråga om ett InBody-test som mäter och analyserar kroppssammansättningen. Och som också ger ett slags konditionsindex. Utan att man behöver göra någon fysisk ansträngning.

Faktum är att jag gjort samma test för exakt sju år sedan, så det var ganska intressant att se vilka förändringar som skett under den tiden.

Det som först frågades efter var grunduppgifter som ålder, längd och kön. Sedan uppgav man vikt och testade greppstyrka i bägge händerna. Och så mätning av förhållandet mellan kroppens muskel-och fettmassa med en maskin. Plus mätning av puls och hjärtfrekvens under 5 min vila, vilket gav ett värde för den maximala syreupptagningsförmågan. Resultatet printades sedan ut på två skilda blanketter.

 

 

En massa tabeller och siffror och resultat på en A4.

Jämfört med resultatet för sju år sedan får jag konstatera att jag ökat i vikt. 4 kg. Varav 1 drygt kilo är muskler. Där hade jag kanske väntat mig att mina muskler hade vägt mer? Då jag inte tränade styrka tidigare.

Ett annat tal som är litet förvånande är att den viskerala fettmassan (kring de inre organen) har sjunkit. Trots att min vikt ökat? 

Nå, kanske det nu är en del uppskattning också i dessa resultat, men säkert är det riktgivande och kan användas som utgångspunkt för att börja med nån livsstilsförändring.

Mina resultat tyder på att mina kost- och motionsvanor är i balans. Och jag uppmanas att fortsätta på samma sätt:)

 

 

 

 

 

 

Publicerad 06.06.2017 kl. 20:28

Hundliv

 

Det har varit mycket hundar på tapeten de senaste dagarna. Hanna hundvaktar Ines, som är min brors hund och dom har också varit hemma i Seitlax en del.
 


Här är vi på promenad i stan och Majsan har förstås hittat ett härligt geggigt dike:D

På söndagen igen var vi i Brunnsparken i Helsingfors och kollade på den årliga valpparaden. Såå många gulliga puppies

Det vimlade av små och stora hundar. Valparna gick parad längs en rutt som kantades av tusentals hundälskande människor.
 


Maya var med bland publiken och blev också uppmärksammad av både stora och små som ville klappa och krafsa henne.
 


Och sedan träffade hon på en kompishund. Erko. Som ser nästan precis likadan ut, bara litet större och kraftigare.

 

 

Lika snål på glass är han också som Maya hehe. Erko med sin husse Joel till vänster och Maya med snålvattnet rinnande till höger om Lucas.

 

 

 

Publicerad 30.05.2017 kl. 21:15

Majdagslycka

 

Vi har haft underbart veckoslutsväder och jag har varit ute i trädgården mest hela tiden. Försöker jobba in det som jag missat hittills i vår. Kanske jag har fel, men det känns som jag skulle vara så jättesen med allting. 

Har ännu några rabatter kvar att städa. Klippa ner och rensa bort allt det fjolårsbruna och -torra. Det blir ju svårare och knepigare an eftersom det nya sticker allt längre upp. Man får vara riktigt försiktig att inte klippa fel.

 

 

 

Dikten "Gåvan" av Czeslaw Milosz passar mycket bra in på stämningen idag:

 

              En dag så full av lycka
              Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
              Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
              Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
              Jag visste inte någon värd att avundas.
              Vad ont som hänt hade jag glömt.
              Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
              Kände i kroppen ingen smärta.
              När jag rätade på ryggen såg jag blått hav och segel.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 21.05.2017 kl. 21:22

Morsdagsfirad

 

Morsdagshelgen var solig och fin och fylld med sådant jag uppskattar mest. Skogspromenader, körkonsert, trädgårdsarbete, restaurangbesök och morsdagsmiddag hemma. Med man och två barn av tre:) Lucas som är på turné i USA kom också ihåg att skicka hälsningar från andra sidan Atlanten.

Tacksam och lycklig över årets, liksom alla de tjugosex tidigare, morsdagar jag har fått fira tillsamans med familjen. Över den uppskattning jag får, inte bara på morsdag. Och över all kärlek och energi som min familj ger mig<3

Här jag sitter just nu känner jag doften av blomman jag fick igår. Också den fina krukan fick jag som morsdagsgåva av flickorna. 

 

 

 

 

Önskar er alla en riktigt fin vecka!

 

 

 

Publicerad 15.05.2017 kl. 19:54

Den vidunderliga kärlekens historia

 

Den här boken tillhör den typen av berättelser som jag alltid tilltalats mycket av. Berättelser, nästan litet som sagor, från en historisk tid. Fiktiva, men så trovärdiga att man kunde tänka sig att det hänt i verkligheten. Jag hade till exempel romanen "Livläkarens besök" av P O Enquist i tankarna då jag läste den här. 

 

 

                                  

 

Här är det tidigt 1800-tal när huvudpersonen Hercule Barfuss föds i ett glädjehus i Königsberg, det forna Kaliningrad. Med nöd och näppe undgår han vid födseln läkarens impuls att göra en barmhärtighetsgärning. Han är nämligen fasansfullt vanställd och missbildad. 

Det skall visa sig att Hercule är döv. Och således stum. Hans armar är endast små, korta utväxter. Han har gomspalt och kluven tunga. Alla som ser honom ryggar förskräckt tillbaka och han ses som en djävulens skapelse.

Samma natt på samma glädjehus föds ett barn till. En flicka som blir döpt till Henriette. Hercule och Henriette växer upp tillsammans och kommer att betyda allt för varandra. Efter att de skiljs åt i tioårsåldern är det kärleken till Henriette som många gånger skall vara det som får honom att vilja fortsätta leva.

Trots hans missbildade yttre är det däremot inget fel på Hercules förstånd. Och han har begåvats med en sällsynt förmåga. Han kan läsa andra människors tankar. 

När den förmågan uppdagas av personer i maktposition inom kyrkan, leder det till att han anses som farlig och han kommer att jagas under en lång tid framöver.

Otaliga gånger under sina första 25 år är det ytterst nära att han mister livet. Och lika många gånger räddas han mirakulöst och slumpmässigt till livet igen.

Det är ett stort äventyr att följa med Hercules alla strapatser och alla de många oväntade vändningar hans liv tar. Det är spännande och det är fascinerande. Maktbegär och rädsla för att avslöjas leder till grymheter och hämndbegär. Men i slutändan segrar ändå kärleken. 

 

 

 

Publicerad 07.05.2017 kl. 20:56

Veckan i bild

 

Mitt bloggande är inte värst flitigt. Har ändå inget speciellt att skylla på, då varken trädgårdsarbetet eller jobbcyklingen har kommit igång ännu. Så pass kallt och ruskigt har det varit. 

Men här kommer litet bilder här hemifrån som jag har fotat i förbifarten då jag struttat och skuttat omkring här i knutarna den senaste veckan:)

 

Idag faktiskt, ringde de från möbelbutiken, och jag fick hämta den nya mattan jag beställt till övre hallen. Den passar riktigt bra och jag är nöjd. Den runda formen ger kontrast till allt det kantiga.

 

Två nya, fina kuddar i soffhörnet. En present som Hanna hade med sig från Indien. De blågröna tonerna är så rätt och kuddarna passar litet varstans här hemma.

 

Förra lördagen gick jag med en god vän till Francesca Lindhs konstnärsatelje här i stan. Hade inga direkta planer på att köpa nåt. Men hon hade så fina tavlor som jag bara inte kunde motstå. Det här strandmotivet skall komma upp på sovrumsväggen småningom. 

 

Helt överraskad av att blåsipporna trots allt kommit upp och blommar för fullt i en skogskant. Kunde inte låta bli att föreviga dem.

 

Ena stunden lyser solen och i följande tornar svarta snömoln upp sig. En märklig vår vi har fått uppleva 2017 minsann.

 

Ett litet otydligt foto av en annan gåva vi fick förra veckan<3

Hanna och Nolan har visat en massa härliga bilder från sina äventyr i Myanmar och Indien. Nolan är verkligen en mycket duktig fotograf. Speciellt hans personporträtt är många gånger så gripande och alldeles underbara.

Människorna kom ofta fram till dem och bad om att bli fotade. Eller ville posera tillsammans med dem. De färgstarka kläderna i kontrast till det litet bruna, torra omgivningen ger helt fantastiska bilder. Som på fotot här ovan. Det var både Kims och min favoritbild.

 

 

Publicerad 28.04.2017 kl. 21:45

Vända hem

 

En ung författares debutroman. Yaa Gyasi är född 1989 i Ghana, men uppvuxen i USA. Romanen har fått mycket uppmärksamhet och den jämförs med boken "Rötter" av Alex Haley. Filmversionen från slutet av 1970-talet är det kanske många, liksom jag, som minns?

 

 

                          

 

"Vända hem" är en släktroman som skildrar många generationer. Från slutet av 1700-talet fram till våra dagar.

Två systrar, ovetande om varandra, föds under dramatiska omständigheter och kommer att leva helt åtskilda på olika kontinenter. Afrika och Amerika. Men bägge två, liksom deras efterföljare, är för alltid märkta av slavhandeln.

Det är en viktig, men ingen lycklig saga. Beskrivningarna av slavhandelns grymheter och kolonisatörernas människo-ovärdiga behandling av de afrikanska invånarna är hårresande och verkligen ingen lätt läsning. 

Och på andra sidan jorden, på bomullsfälten i amerikanska södern, är tillvaron lika hård och obarmhärtig. 

Allt eftersom generationerna växlar, förändras livet för de olika huvudpersonerna. Men det finns alltid tydliga band och kopplingar till det förflutna. Många föräldra-barn förhållanden är komplicerade eller traumatiska. Elden är här ett symboliskt element som på olika sätt, men av senare förklarliga skäl, påverkar eller förföljer många av personerna.

Det enda jag har att invända mot den här berättelsen är att huvudpersonerna växlar i en ganska rask takt och man kanske inte alltid får så bra "kontakt" med var och en av dem. Men som helhet tyckte jag mycket om den här boken. En gripande berättelse om ett viktigt ämne som åtminstone jag läst alldeles för litet om.

 

 

 

Publicerad 21.04.2017 kl. 21:35

Veckan före påsk

 

 

Den senaste veckan har det varit rätt fullt program. Och väldigt trevligt program dessutom. Förra lördagen var vi med min mamma på shoppingrunda till en mattaffär. Och vi var mäkta nöjda båda två när vi kom ut därifrån. Varsin matta beställd och till ett riktigt förmånligt pris. Jag som vanligtvis aldrig täcks pruta:D

På söndag var vi på utflykt med Kim och Maya. Först till ett av mina favoritställen här omkring, Konst och Form i Gumbostrand. Där blev det brunch, konstutställning och några små inköp. 

Efter det åkte vi vidare till Eira. Frida bjöd på kaffe. Samtidigt körde vi en bokhylla till en av hennes kompisar. En hylla som stått ett halvår ute i vår studio och väntat på att bli borttransporterad. Så skönt att få det gjort.

 


Maya och jag tog en promenad längs Eirastranden och Brunnsparken. Det var jättekallt men så roligt med litet omväxling. Där svallade vattnet fritt.

Men också Seitlaxfjärden har nu äntligen blivit isfri den här veckan. 

 


Våren är ju väldigt sen. Det har varit  mulet mest hela tiden känns det som. Och vinden riktigt bitande kall. Ändå har vintergäck och krokus börjat sticka upp i rabatterna de senaste dagarna.

Och så. På tisdagen var det dags att möta Hanna på flygplatsen. Hon är hemma igen efter drygt sju månader i Australien. Också Nolan följde med för att bekanta sig med Borgå och Finland ett slag. Jätteroligt.

 


En som också blev alldeles till sig av lycka var Maya. Kim filmade en snutt när hon upptäckte dem i bilen och man ser på filmen hur hon blev helt yr och vild.

Nu skall vi fira en traditionell påskhelg. Ta det lugnt några dagar. Gå på ett födelsedagskaffe på lördag. Och sedan hålla påskmiddag för familjen på söndag. 

Önskar er en riktigt fin påskhelg allesammans!

 

 

 

 

 

 

Publicerad 13.04.2017 kl. 22:07

Påskfärgad frukt

 

Kom just hem från kvällens träningspass i crossfitsalen. Vägen hem går förbi en mataffär och idag kom jag på att youghurten var nästan slut och jag kände att jag kanske längtade efter en smoothie när jag kom hem.

Väl i butiken var passionsfrukter det första jag mötte när jag kom in. Sedan gick jag och klämde på mangofrukterna och hittade en som verkade tillräckligt mjuk. Sedan bananer, honungsmelon och ekomandariner.

Så fort jag kom innanför dörren hemma började jag skala och skära frukterna. Mangon var PERFEKT!  Ååh jag älskar mango:)

Det blev ingen smoothie. Men fruktsallad. Gul-orangefärgad. Lämpligt så här inför påsk. 

 

Slurrp...det var fantastiskt gott. Litet blev det kvar åt Kim, men inte mycket;o

 

 

 

Publicerad 06.04.2017 kl. 21:18

Återstoden av dagen

 

Den här berättelsen kände jag till som filmtiteln "The remains of the day". Med Anthony Hopkins i huvudrollen. Men jag har inte sett filmen. Och jag hade ingen aning om vem som hade skrivit boken. Det har japanen Kazuo Ichiguro. År 1989.

 

                           

 

Det råkade sig dessutom som så, att jag igår fick syn på en artikel i en av Kims "Världens Historia" tidningar, som behandlade butleryrket i England. Just precis det som den här berättelsen handlar om.

Handlingen i boken utspelar sig under ett fåtal dagar en sensommar 1956, men samtidigt blickar butlern Stevens tillbaka på det som varit. Och läsaren får veta vad som hänt under hans långa tjänstgöring som butler på det anrika godset Darlington Hall.

Att tjäna som butler var alltså inget vanligt arbete. Det var mera som ett kall, en uppgift som krävde hängivenhet och absolut lojalitet med arbetsgivaren. I Stevens fall var arbetsgivaren lord Darlington.

Men när berättelsen inleds blåser nya vindar på gården. Lorden är borta och nu heter arbetsgivaren Mr Farrady. Han är amerikan och är inte uppvuxen som den engelska överklassens godsherrar. Mr Farrady är den som föreslår att Stevens skall låna hans Ford och åka på en veckas semester.

Under bilresan lär man känna Stevens och man får uppleva hur livet kunde te sig på ett stort herresäte under 1900-talets första hälft. Den som sett Downtown Abbey kunde säkert känna igen miljön? Den stränga hierarkiska ordning som gäller inom tjänstestaben. Och det strikta och korrekta tonfallet och beteendet som absolut erfordrades. Inga hemligheter skulle få röjas och känslor skulle döljas.

Butleryrket krävde sitt pris och även Stevens blev tvungen att möta insikten om vad han fått försaka för den prestigefyllda tjänstens skull. 

 

 

 

 

Publicerad 03.04.2017 kl. 21:27

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola
15.03, 10:02I väntan på... av Leena