Höst, regn och mörker

 

Oktober är här och idag har det regnat så gott som hela dagen. En kvällspromenad på landsvägen är ingen höjdare när det regnar och bildas stora pölar. Alla passerande bilar är nämligen inte så hänsynsfulla och saktar in när de kör förbi. Det gäller att vara påpasslig och stanna upp och vända ryggen till.

Och utrusta sig med regntåliga kläder och skor. Nuförtiden behöver man verkligen inte skylla på dåligt väder, för det finns så bra urval med vattentäta plagg.   

Här några bilder från den senaste veckan:

 

Bergskörsbäret var så här färggrannt utanför sovrumsfönstret ännu på veckoslutet.

 

Förra veckan gjorde vi med Maya några kvällspromenader i stan också. För att få litet omväxling.

 

En bild från i lördags. Genom lusthusfönstret. 

 

Syns inte precis på bilderna tyvärr, men det blir ju så stämningsfullt i trädgården med utomhusbelysningen. 

Förutom hundpromenader i ur och skur känns det som det inte finns mycket annat att rapportera om just nu. Jobb och träningar. Så mycket annat blir det inte tid till.

Men om drygt två veckor skall Frida och jag flyga över till Stockholm och hälsa på Hanna. Hoppeligen får vi också min mamma med. Det ser jag fram emot:)

Önskar er en fin oktobervecka!

 

 

 

 

 

 

Publicerad 09.10.2017 kl. 20:03

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

Sedan boken utgavs 2011 och blev jättehajpad och omskriven, har jag tänkt att jag skall läsa den. Men inte förrän nu har jag gjort det.

Fotboll, eller sport över huvudtaget, är inget som jag just alls intresserar mig för. Trots att jag gärna ser mig själv som en sportig person?! Får alltid typ noll poäng på sportfrågorna i frågesporter eller kunskapstest.

Därför var det en helt ny värld som öppnade sig för mig i den här självbiografin. Den märkliga fotbollsvärlden.

 

                         

 

Zlatan är ju en av världens stora fotbollsstjärnor. Och kring honom har det rått hysteri och en idoldyrkan som går att jämföras med den i musik- eller rockvärlden. Jag tycker om hur den beskrivs här i boken. Jag kan lätt föreställa mig dånet från läktarna när fansen vrålar "Ibra, Ibra".

Allt är dock inte alltid ljust och enkelt. Trycket är hårt på att göra bra ifrån sig och det är tungt och tröttsamt att vara den som allt hänger på. Och enligt Zlatan har det ofta varit just så. Att han förväntats göra mål och leda laget till vinst. Till och med skadad kan man vara tvungen att fortsätta spela. 

Zlatans bakgrund, han är uppvuxen i Rosengård i Malmö, är säkert inte helt unik i fotbollsvärlden. Jag kan tänka mig att många talanger kommer från liknande förhållanden och att det ofta kan handla om att man blir upptäckt av en slump.

Men visst är det just bakgrunden och beskrivningen av hur stökigt och struligt det stundvis kunde vara, både hemma och i skolan, som gjort Zlatans historia så fascinerande och gripande. Att en helt vanlig förortskille kan bli en världskänd fotbollsspelare. Om han bara vill.

Jag kommer på mig med googla mera fakta och detaljer (och skvaller!) om fotbollsstjärnan Zlatan. Vad gör han idag? Vad har hänt sedan 2011?

Jag har till och med läst fotbollsnyheter på tidningens sportsidor. What?! Det hade jag ändå inte kunnat tro mig om..

 

 

Publicerad 22.09.2017 kl. 19:43

Det skall skördas

 

Augusti, september är det full fart här hos mig. I år är väl det mesta några veckor försenat, så först efter att semestern tog slut har det varit dags att skörda. Både i skog och i trädgård.

Kvällarna är ju redan kortare och det blir ganska fort skymning, så det känns som att man inte riktigt hinner med allt som man borde och gärna vill. Skördeledigt skulle vara ett bra alternativ, men just nu tillåter jobbsituationen inte riktigt det. Men, man gör så mycket man hinner. Det måste ju vara kul!

 

Visst är det härligt att plocka in grönsaker till middagen från det egna landet. Broccoli odlar jag för andra året nu och den är så fräsch. Inte blir skörden så värst stor, men det är nu inte huvudsaken.

 

 

Däremot har spenatskörden varit helt otrolig i år. Senast igår plockade jag in och förvällde en stor kastrull. Spenatplättar är mumsmums:)

 

Fastän det känns att rabatterna är ganska trista och överblommade vid det här laget, så finns det nog riktigt fina höstperenner som jag ännu kan njuta av. När jag ger mig tid att gå en trädgårdsrunda vill säga, heh. Här Echinaea och stormhatt.

 

Astilbesorten Erica var ovanligt fin och rikblommande i år.

 

Vacker färg har också astilbesorten Fanal. Astilben är en av favoritperennerna. De har så vackert bladverk och är riktiga färgklickar sedan när de blommar i augusti. Behöver inte delas heller, utan håller sig fina år ut och år in. Vill ha sur jord, så kalka inte!

Idag har det regnat litet smått och jag är litet småförkyld, så det blev inget trädgårdshäng ikväll. Det blev bloggande istället, och bra så:)

Önskar er ett trevligt kommande veckoslut!

 

 

Publicerad 31.08.2017 kl. 20:25

Det förlorade barnet

 

Jag kommer att sakna väninnorna Elena och Lila! Väldigt mycket. Efter fyra böcker om deras vänskap och den berg- och dalbana den varit under hela deras barndom, ungdom och vuxna liv, har berättelsen nu nått slutet.

 

                   

 

I den här boken, när väninnorna småningom blir medelålders, har de igen kommit närmare varandra och umgås mycket oftare än förut.

Det är också mycket som händer här. Mycket dramatik. Inte bara på grund av italienarnas temperamentsfulla sätt att överdramatisera och hålla på och gapa och skrika åt varandra. Så man kan bli helt utmattad emellanåt. Och inte så litet irriterad också. Haha.

Elena har skilt sig och flyttat tillbaka till Neapel tillsammans med sina två döttrar. Orsaken till skilsmässan var ju förhållandet med ungdomskärleken Nino Sarratore, men det går sakta men säkert upp för Elena att Nino själv aldrig tänkt lämna sin fru. Och att han har haft otaliga kvinnoaffärer på gång under hela tiden. De får en gemensam dotter, men Nino visar aldrig nåt genuint intresse för henne. 

Samtidigt med Elena är också Lila gravid och döttrarna Imma och Tina kommer att växa upp nästan som systrar. Precis som deras mammor. 

Lila är en kontroversiell person och i hemkvarteren i Neapel finns det många som beundrar och ser upp till henne. Men hon har också sina motståndare. Man får aldrig veta vad eller vem som står bakom det fruktansvärda som sedan händer Lila. Det värsta som en förälder kan råka ut för. Hon mister sin dotter...

Hela boksviten börjar ju med att också Lila försvunnit. Spårlöst. Och när berättelsen slutar vet vi inte heller mer om vad som hänt henne och vart hon tagit vägen. Det förblir ett olöst mysterium. 

Men däremellan har man fått ta del av en alldeles fantastisk och gripande berättelse. 

 

 

 

Publicerad 19.08.2017 kl. 11:18

Sjung tills du stupar

 

 

Vad jag gillade denna bok! Tommy Körbergs historia nedskriven av Klas Ekman. Efter intervjuer med Tommy själv.

 

 

 

En gudabenådad sångare är han. Med en femtioårig karriär bakom sig och still going strong måste han vara en förebild för många. Men alltid har han inte varit omtyckt och ansetts alltför arrogant och kaxig. 

Fast inte tycker han alltid om sig själv heller, han förstår kritiken. Och han är mer än väl medveten om sina svaga sidor. Om alla sina fel och brister.

Boken är skriven så man kan höra honom själv berätta. Som det var hans mellansnack under en konsert. Han driver friskt med sig själv. Och avslöjar en hel del mindre smickrande detaljer, både om sig själv och om sina kollegor i branschen. Ärligt och rakt och med mycket humor.

Spriten har hela hans liv tagit väldigt stor plats. Han sticker inte under stol med sina missbrukarproblem. Det har varit fylleskandaler, fängelsevistelse och kvinnoaffärer.

Men nu såg jag faktiskt en intervju på nätet, gjord under försommaren, där han berättar att han varit utan alkohol ett halvår. Man får ju hoppas det håller i fortsättningen också. Liksom det nuvarande äktenskapet. 

Och så hoppas man ju förstås att också rösten håller. Länge, länge till. 

 

 

 

Publicerad 06.08.2017 kl. 20:35

Alkemisten

 

Jahass. Så har jag läst "Alkemisten".  Fast...kanske jag har läst den nångång tidigare också? Jag minns faktiskt inte riktigt.

 

 

                            

 

Nu blev det av för att Hanna lånade den också och lämnade den efter sig på bordet. 

En saga om en ung fåraherde i Andlusien som får en vision om en skatt och beger sig iväg för att finna den.

Miljoner människor i hela världen har läst och älskat Paulo Coelhos bok. I vilken han uppmanar oss att följa våra drömmar och lyssna till våra hjärtan.

Jag har läst en hel del böcker om samma ämne. Om vägar till visdom och om att hitta fram till det som är rätt för en själv.

Coelhos sätt att skriva tilltalar inte mig riktigt, men visst kan jag förstå att han blivit så populär. Det är lättläst och lättfattligt och budskapet tydligt. 

 

 

 

Publicerad 01.08.2017 kl. 21:38

Djurens gård

 

Jag har läst flera böcker under mina lediga veckor och borde ju nu då göra några korta blogginlägg och lägga dem till min lista.

Först ut en riktig klassiker som jag inte minns mig ha läst tidigare. I så fall under gymnasietiden, typ. George Orwells "Djurens gård". Nu blev den läst för att Hanna hade lånat den på bibban och den låg framme på bordet här hemma.

Dessutom var det mycket trevligt att kunna diskutera den med henne under och efter läsningen:) Jag älskar bokprat, men nu för tiden blir det tyvärr inte så ofta jag diskuterar litteratur med vare sig familj eller vänner. 

 

 

                                  

 

Djuren på gården är frustrerade på husbonden och tycker de blir utnyttjade och dåligt behandlade. De gör myteri och kör bort människorna från gården. De sjunger kampsånger och kommer överens om att från och med nu skall de jobba tillsammans för sin egen sak.

Nå, det dröjer inte länge förrän ett gäng grisar, med galten Naoleon i spetsen, börjar ta ledningen och visar upp värsta diktatorfasoner.

Boken är skriven 1945 och är alltså en satir över diktaturer, kommunismen och Stalin främst, och det förtryck som de utsätter sitt folk för. 

Stundvis skrattade man och tyckte den var rolig, men visst har den ett allvarligt budskap och visar på hur maktgalen människan innerst inne är. Hur lättstyrda vi är. Och hur svårt vi har att sätta oss upp mot auktoriteter och protestera.

 

 

 

 

Publicerad 30.07.2017 kl. 21:06

Julidagar har så bråttom

 

Trögt med bloggandet, trots att jag har ledigt. Men här kommer ett urval bilder från de senaste veckorna.

 

     

 

Jag har en lång tradition av att självplocka jordgubbar för att frysa ner inför den kommande vintersäsongen.

Har försökt välja odlare som använder minimalt med bekämpningsmedel och i år åkte jag till en helt ekologisk gård i Mörskom. Säsongen startade ju senare än normalt och bären var nätt och jämnt färdiga. Men goda var de.

Vi har ett litet jordgubbsland här hemma också, men dem äter vi upp efter hand som de mognar.

 

Litet nätshopping gjorde jag redan innan semestern. Dessa hyllor har jag funderat på jättelänge och de passar bara så perfekt på vår sovrumsvägg. 

Annars har jag nog gjort mig av med mera grejor än jag skaffat:) Jag har rensat och röjt en del i förråden och det känns otroligt skönt att äntligen ha fått det gjort!

 

Förra onsdagen på väg till Kristinestad. Hanna och Frida tupplurar bak i bilen.

 

Orsaken till Kstadsresan den här gången var inte så trevlig eftersom det var begravning. Min kära Momi somnade in hemma, några dagar före sin 94-års dag. Hon hade levt ett aktivt och rikt liv ända fram till de sista åren av sitt liv. Och jag är övertygad om att hon har det bra där hon är nu<3

 

Vi var en stor skara som åkt upp från Borgå. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla utspridda litet här och var i stan, som annars också var fullsmockad med sommarmarknadsbesökare. Här några av oss på kvällspromenad.

Tack så mycket moster Guje för att vi fick kampera hos dig!

 

 

Ett måste under en Kstadsvistelse är att sakta strosa längs gatorna och beundra de vackra gamla trähusen.

 

Det är nån vecka sedan den här bilden. Nu har pionerna blommat över för den här gången. Några av dem blommade sämre eller inte alls den här sommaren, tyvärr. Men somliga blommade för första gången och somliga visade sig riktigt från sin bästa sida. Underbart!

Jag har gjort en liten pionbeställning igen och skall plantera några till i det som jag kallar för pionparken. Invid växthuset. De senaste dagarna har jag hållit på och grävt och preparerat nya bänkar. En piongalning som jag får aldrig nog, haha.

 

 

Publicerad 24.07.2017 kl. 21:58

En gud i spillror

 

Kate Atkinsons föregående roman "Liv efter liv" var för mig årets läsupplevelse 2016. "En gud i spillror" är inte precis en fortsättning på den boken men visst görs det en del återkopplingar till den hela tiden. Så kanske man nog har en viss fördel av att känna till karaktärerna från förut.

 

                             

 

I den här romanen är det den forne krigspiloten Teddy Todd som är huvudpersonen. Han tjänstgjorde i Royal Air Force (RAF) under andra världskriget och var en av de få som klarade sig levande och någorlunda helskinnade från det uppdraget.

Det är också beskrivningarna av bombningarna och besättningens tillvaro som Atkinson har fått väldigt mycket beröm för. Hon har gjort otroligt bra research och får en att verkligen känna som att man själv sitter med i planet som skall flyga in över någon tysk stad och inleda sitt anfall. Klaustrofobiskt så det förslår och olidligt spännande trots att man vet att Teddy överlever. Men det gjorde verkligen inte alla i samma plan varje gång.

Boken rör sig på flera olika tidsplan och spänner över Teddys hela vuxna liv. Men med återblickar till barndomen och till familjen på gården Rävhörna.

Teddys eget familjeliv blir kanske inte riktigt som han hoppats eller väntat sig. Han gifter sig med grannflickan och barndomsvännen Nancy och de får en dotter. Efter Nancys alltför tidiga död blir förhållandet till dottern Viola mycket jobbigt och de har inte mycket gemensamt.

Med Violas två barn kommer Teddy däremot att ha en fin och nära kontakt. Violas förmåga att ta hand om sina barn är nämligen inte den bästa och det bohemliv hon för lämpar sig inte för en tvåbarnsmamma. Teddy stöder så gott han kan.

"En gud i spillror" har fått mycket beröm och blivit prisbelönt. För mig kommer den ändå i skuggan av föregångaren och jag försökte litet analysera vad det beror på? Jag var inte så begeistrad och det räckte ganska länge att läsa den faktiskt.

Jag har litet svårt att leva mig in i Teddys liv. Och inte heller i någon av de andra personerna kan jag känna igen mig . Dottern Viola ogillar jag rentav. 

Jag blir kanske också litet störd av att Teddy känns litet tafatt och mest låter andra bestämma och ta över. Han är så snäll och verkar inte vilja säga ifrån. Det blir som det blir liksom.. 

Men förstås är det både de plågsamma krigsupplevelserna och det moraliska i att bomba och döda en massa oskyldiga personer  som har påverkat honom och format honom och hans personlighet. Han pratade aldrig om det, varken med sin fru eller med någon annan. Och med de få krigskamrater som fanns kvar efter kriget ville han inte heller ha kontakt.

Detta är ändå en mycket läsvärd bok! En fin beskrivning av hur vi formas av det vi upplevt. Och hur det vi själva upplevt totalt förbises eller missförstås av andra om vi inte kan berätta eller tala om det. Tapperhetsmedaljen från det krig du aldrig kunde lägga helt bakom dig, slängs i soporna som värdelöst krafs när din lägenhet skall tömmas...

 

 

 

Publicerad 12.07.2017 kl. 10:08

Den blommande vilda naturen

 

Här hemma i trädgården njuter jag allt vad jag orkar av perennerna som blommar en efter annan. Just nu har luktpionernas blomning inletts och det är verkligen sommarens höjdpunkt för mig.

Men också naturen bjuder på den mest underbara blomsterprakt just nu, så man behöver bara ta en tur längs skogsvägar och stigar för att kunna få njuta av färg och doft.

 

Vi har hittat ett ställe i dunkel skog där nattviolen blommar. Små stjärnformade blommor på en lång stängel. Nattviolen sprider en alldeles otrolig doft, speciellt på kvällen.

En annan skogsväxt som gör mig lycklig är linnean, som precis har blommat. Linneans doft är en av de allra ljuvligaste tycker jag.

 

Längs en av våra rutter upptäckte jag en kväll skogsnävan. Den kallas ju också för midsommarblomster.

 

Längs vägrenarna blommar hundkäxet i mängd och massor.

 

Kirskål är inget jag vill ha i trädgården, men i vas är den ju hur vacker som helst.

 

Också skogsolvonet är fin i vas. Den var dessutom mycket hållbar.

 

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 21:52

Oundvikligt

 

Den som har trädgård som hobby, eller har en gård med litet planteringar, vet att det händer att man misslyckas och att växter vantrivs och dör.

Under årens lopp har jag planterat otaliga träd, buskar och perenner. Inte lika mycket numera, men alltid finns det nån ny växt som man vill pröva på eller pladask faller för när man ser den. Och ibland måste man ersätta nån som inte klarat vintern.

I år har jag fått konstatera att det inte finns minsta tillstymmelse till liv i ligustersyrenen. Det är såå ledsamt, för den hade redan vuxit sig rätt hög och bjöd på den allra underbaraste blomning.

 

Som den såg ut för kanske två år sedan. Blommar senare än alla andra syrener. Och den har en alldeles underbar doft.

Som för att trösta mig har i år de rosa tolvgudablommor som finns i rabatten runt ligustersyrenen blommat vackrare och intensivare än någonsin förut. Den vänliga gesten tackar jag för<3.

Ifjol sågade vi ner ullungrönnen, som också den höll på att helt torka bort. En riktigt stor förlust även det. Och den hade vi stöttat och försökt räta på i säkert närmare tio år. Men den ville tydligen inte rota sig här på vår gård.

Ett lika sorgligt öde har den lilla ljuva dvärgsyrenen  gått till mötes. Och höstanemonen. Och jordnävan och svavelpionen. Och många, många fler..

Det hjälper inte att gräma sig. Inte heller vill jag räkna hur mycket pengar jag satt ut på misslyckanden. Det gör väl ingen när det gäller en kär hobby.

Med trädgårdsodling är det som med allt annat här i livet. Det kommer bakslag och oförutsedda motgångar ibland. Mycket kan man undvika genom att göra ett ordentligt förabete, men aldrig helt och hållet. Det är bara så det är.

Nu väntar jag på att pionblomningen skall starta. Årets höjdpunkt i min trädgård:)

 

 

 

 

Publicerad 26.06.2017 kl. 12:22

Trädgårdsbilder

 

Här kommer litet bilder från trädgården som den såg ut vecka 23. Första hela veckan i juni.

Har inte brukat plantera alltför mycket tulpaner då de sällan kommer upp och blommar flera år än ett. Men ifjol såg jag så många underbara bilder på tulpanträdgårdar à la Claus Dalby, så jag ville också testa litet med färgkombinationer.

Inte helt nöjd, men med vissa förbättringar kan det nog bli riktigt fint i den stora rabatten vid huvudingången. Litet knöligt också att peta ner lökar mellan perennerna.

 

Den mörkröda sorten tycker jag inte riktigt matchar? Det kan vara litet svårt att få precis rätt nyans från en lökkatalog eller från nätet. Nån ljust rosa färg skall det nog också vara här kan jag konstatera.

 

En kär favorit är dvärgirisen som är mera vinröd än lila. Överlag är mina favoritfärger i trädgården de riktigt mörka och djupa...

 

...fast nog är den här så ljuv också, backsippan "Röde Klokke".

 

Mossfloxen har hängt med många många år och fått flytta runt litet i trädgården. Den tenderar ju att bli litet risig med åren och kräver nog att man delar den litet. En lysande färgklick som verkligen piggar upp och lyser på långt håll.

  

En litet annan vinkel. Bilderna gör inte riktigt rättvisa åt färgerna här. Det är verkligt vackert då morgonsolen silar ner genom häggens ljusgröna blad.

 

En liten rosa förgätmigejplanta fick jag för kanske 10 år sedan av en trädgårdintresserad dåvarande kollega. Den har spritt sig men har skiftat färg och mestadels blommat i blått. Originalfärgen ju. Men i år dök den upp i jättefina rosa plantor igen. Så söt och näpen:)

 

 

 

Publicerad 10.06.2017 kl. 17:43

Testad

 

Min syster frågade om jag ville komma med på ett testningstillfälle som ordnades igår här i stan. Det var fråga om ett InBody-test som mäter och analyserar kroppssammansättningen. Och som också ger ett slags konditionsindex. Utan att man behöver göra någon fysisk ansträngning.

Faktum är att jag gjort samma test för exakt sju år sedan, så det var ganska intressant att se vilka förändringar som skett under den tiden.

Det som först frågades efter var grunduppgifter som ålder, längd och kön. Sedan uppgav man vikt och testade greppstyrka i bägge händerna. Och så mätning av förhållandet mellan kroppens muskel-och fettmassa med en maskin. Plus mätning av puls och hjärtfrekvens under 5 min vila, vilket gav ett värde för den maximala syreupptagningsförmågan. Resultatet printades sedan ut på två skilda blanketter.

 

 

En massa tabeller och siffror och resultat på en A4.

Jämfört med resultatet för sju år sedan får jag konstatera att jag ökat i vikt. 4 kg. Varav 1 drygt kilo är muskler. Där hade jag kanske väntat mig att mina muskler hade vägt mer? Då jag inte tränade styrka tidigare.

Ett annat tal som är litet förvånande är att den viskerala fettmassan (kring de inre organen) har sjunkit. Trots att min vikt ökat? 

Nå, kanske det nu är en del uppskattning också i dessa resultat, men säkert är det riktgivande och kan användas som utgångspunkt för att börja med nån livsstilsförändring.

Mina resultat tyder på att mina kost- och motionsvanor är i balans. Och jag uppmanas att fortsätta på samma sätt:)

 

 

 

 

 

 

Publicerad 06.06.2017 kl. 20:28

Hundliv

 

Det har varit mycket hundar på tapeten de senaste dagarna. Hanna hundvaktar Ines, som är min brors hund och dom har också varit hemma i Seitlax en del.
 


Här är vi på promenad i stan och Majsan har förstås hittat ett härligt geggigt dike:D

På söndagen igen var vi i Brunnsparken i Helsingfors och kollade på den årliga valpparaden. Såå många gulliga puppies

Det vimlade av små och stora hundar. Valparna gick parad längs en rutt som kantades av tusentals hundälskande människor.
 


Maya var med bland publiken och blev också uppmärksammad av både stora och små som ville klappa och krafsa henne.
 


Och sedan träffade hon på en kompishund. Erko. Som ser nästan precis likadan ut, bara litet större och kraftigare.

 

 

Lika snål på glass är han också som Maya hehe. Erko med sin husse Joel till vänster och Maya med snålvattnet rinnande till höger om Lucas.

 

 

 

Publicerad 30.05.2017 kl. 21:15

Majdagslycka

 

Vi har haft underbart veckoslutsväder och jag har varit ute i trädgården mest hela tiden. Försöker jobba in det som jag missat hittills i vår. Kanske jag har fel, men det känns som jag skulle vara så jättesen med allting. 

Har ännu några rabatter kvar att städa. Klippa ner och rensa bort allt det fjolårsbruna och -torra. Det blir ju svårare och knepigare an eftersom det nya sticker allt längre upp. Man får vara riktigt försiktig att inte klippa fel.

 

 

 

Dikten "Gåvan" av Czeslaw Milosz passar mycket bra in på stämningen idag:

 

              En dag så full av lycka
              Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
              Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
              Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
              Jag visste inte någon värd att avundas.
              Vad ont som hänt hade jag glömt.
              Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
              Kände i kroppen ingen smärta.
              När jag rätade på ryggen såg jag blått hav och segel.

 

 

 

 

 

 

Publicerad 21.05.2017 kl. 21:22

 

 

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om det som är nu. Reflekterar över små och stora saker i livet. Delar med mig av vardagliga eller viktiga händelser.

Viktigast är familjen. Som består av en man som bygger hus. Och tre vuxna barn; en musiker, en medianom och en globetrotter. Och så goldisen Maya.

Själv är jag en obotlig motionsfreak. Just nu gäller crossfit, pilates och dagliga hundpromenader. Jobbcyklar vår-höst. Älskar min trädgård. Kan inte leva utan böcker. Gillar också film och njuter av att umgås med släkt och goda vänner.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få en hälsning. Det går också bra att ta kontakt via mejlen mellan49och50@gmail.com.

Helen

 

 

Andras bloggar jag läser:

Almbacken

Anne

Carita

Frida

Hanna

I min smak

Lyckoslanten

Mitt 60-tals hus

Scillas garden

 

 

 

Böcker jag läst 2016:

Böcker jag läst 2017:

Den som stannar den som går

Nattvakten

Allt jag inte minns

I väntan på Bojangles

Återstoden av dagen

Vända hem

Den vidunderliga kärlekens historia

En gud i spillror

Djurens gård

Alkemisten

Sjung tills du stupar

Det förlorade barnet

Jag är Zlatan Ibrahimovic

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

01.09, 20:30Det skall skördas av Sonja
26.06, 15:25Oundvikligt av Carola
24.04, 21:53De vita pionernas år av Ingrid
17.04, 00:18Veckan före påsk av Sonja
30.03, 15:54Sista lördagen i mars av Carola